Jag tänker inte ens länka till det, men jag har just läst (i AB) Göran Malmqvists hotbrev till Li Li och hans hustru. Min haka vilar just nu på trottoaren på Balls Pond Road, London N1. Såna här människor är alltså dom som väljer vem som ska få Nobelpriset i litteratur? Holy shit…
Inte undra på att Bob Dylan borde få det.
Varför är folk så jävla tondöva ibland? DN rapporterar om en utmärkt ny kampanj, som dessvärre heter “Våga anmäl“… Vi har varit här förut…
Lite senare: Jag mailade faktiskt till dem, i hopp om att det kanske inte var för sent att rätta, men har inte hört nåt. Jag tyckte och tycker det är synd att ett lätt löjets skimmer faller över en kampanj som sannerligen inte förtjänar det.
Och nån ändring blir det väl sannolikt inte, eftersom det här felet nu blivit så synbarligen väletablerat att det kanske inte längre är ett fel. Det riktigt talande är ju att varken de iblandade eller DN eller någon annan tydligen ens reagerat. Vi får i stället skriva en ny grammatisk regel:
“Regelbundna verb i första konjugationen efter hjälpverb i imperativsatser står i infinitiv, ex “Våga granska Israel!” Regelbundna verb i övriga konjugationer, samt oregelbundna verb, förvandlas själva till imperativ, ex “Våga anmäl!””.
Ett litet språkhistoriskt ögonblick här på Pressylta, tror jag…
Ursäkta om jag berättat detta förut…
Tidigt 1988, när jag just påbörjat arbetet med översättningen av ‘Bonfire of the Vanities’, kom min förläggare Björn Linnell till London och bjöd mig på en drink på hotellet.
Vi talade om utgivningen och jag nämnde något om titeln. Björn avbröt mig och sa att eftersom han ville ge ut den praktiskt taget så fort jag var klar så hade de redan bestämt sig för titeln och tryckt den på omslaget. Den skulle heta ‘Fåfängans fyrverkeri’.
Det måste ha varit min uppsyn som fick honom att fråga, försiktigt, ‘Är det nåt fel…?’ Jag svarade: “Bortsett från genitiv-s:et efter fåfängan, så är det fel alltihop…”. Och fel har det förblivit ända sedan dess. ‘Fåfängans fyrverkeri’, minsann.
I samtalet som följde på den här alarmerande nyheten försökte jag för det första få ur Björn var i hela friden “fyrverkerierna” kommit ifrån. Men det hade nu kommit något fjärran över honom, så jag fick aldrig reda på det.
Jag tror inte heller han hade uppmärksamheten på mig när jag nämnde skillnaden mellan den “fåfänga” som t.ex. en ung man kan uppvisa framför badrumsspegeln, och de “fåfängligheter” (vanitas vanitatum omnia vanitas) som brann upp så muntert under fastlagskarnevalen i Savonarolas Florens år 1497.
Så även om jag alltid förklarat mig oskyldig till detta flerfaldiga brott mot språket, historien och sunda förnuftet, så rycker det till av obehag i mig varje gång jag ser boken, med mitt namn på försättsbladet.
Någon särskild tröst är det heller inte att romanens titel råkat illa ut även på andra håll. Den norska versionen får fåfängligheterna rätt men satsar, oförklarligt nog, också på fyrverkerierna (Forfengelighetens fyrverkeri). Den danska utgåvan träffar däremot precis rätt (Forfængelighedens bål).
Den tyska översättningen (Fegefeuer der Eitelkeiten) är också den korrekt vad gäller fåfängligheterna, men har vad jag förstått gått in för skärseldens flammor snarare än ett regelrätt bål (som antagligen skulle heta Scheiterhaufen) (?)
Enligt mitt lexikon kastar den franska översättningen (Le Bûcher des vanités) fåfängligheterna på ett likbål, vilket i alla fall kommer sanningen lite närmare.
Men som väntat träffade så klart den italienska översättningen mitt i prick: Il falò delle vanita.
På tal om sågningar… Zoe Hellers recension av Salman Rushies memoarer i NYRB är inte så pjåkig. Men jag tycker nästan Pankaj Mishras bidrag i The G i september hade mer… kraft.
En Telegraph-runa som jag vet lite om. Den handlar om Bryce Courtenay, som skrev romanen ‘The Power of One’ som blev (förlaget bestämde) ‘Ensam är stark’ i min svenska översättning för Norstedts. Den blev också en film, som jag vägrade se.
Jag kan inte beskriva hur glad jag är att Bryce Courtenay visar sig ha varit en lögnare och skitstövel, vid sidan om att ha varit en sunkig författare. (Vänner har iofs berättat, men Telegraph bekräftar)
Jag hade för Norstedts tidigare översatt Breyten Breytenbachs hmmm:iga ‘En tid i paradiset’, Bobbie Ann Masons underbara ‘In Country’ och Tom Wolfes too-slick-for-its-own-good ‘Bonfire of the Vanities’ (jag har väl berättat hur den fick titeln ‘Fåfängans fyrverkeri’, där egentligen bara genetiv-s:et är korrekt…? Sheesh…) (bibliografi, skrålla ner)
Jag fattade inte hur Norstedts kunde ha köpt ‘The Power of One’. En vettigare titel hade varit ‘Massa, massa, tiger in village!‘ för det handlar inte bara om hur en liten vit, struntviktig skitunge befriar Sydafrikas svarta från apartheid, utan hur tacksamma infödingarna är för hans historiska insats…
Jag läste igenom de första tre-fyra kapitlen och tänkte, “Nånstans kommer en punchline här… det måste komma en punchline… det här måste vara satir…” Men det var inte satir. Bara skit. Men jag fick rätt bra betalt. So I’m a whore. Deal with it.
Metaforen dör… Det finns nu ingen vänster kvar.
