Platonic England, house of solitudes,
rests in its laurels and its injured stone,
replete with complex fortunes that are gone,
beset by dynasties of moods and clouds . . .

Det är klart som korvspad att man måste läsa Geoffrey Hill igen, och hinna i kapp denna med åldern allt mer produktiva diktare, den enda riktigt läsvärda jag någonsin stött på i det här platonska landet. “Tenebrae” (1978) är ett litet mästerverk.

Och så måste jag skaffa en tvåspråkig utgåva av René Char, ännu en diktare som kräver förnyad bekantskap… Av John Ashbery har jag inte läst särskilt mycket sedan den nu tolv år gamla ‘Your Name Here’. Och (sporrad av Bodil) jag har mycket av Ungaretti kvar.