Nyårstraditionen här är att kolla Jools Hollands “Later Hootenanny”…. Alltid suveränt… Här är den av alla saknade Kirsty MacColl från 1995…

Och så Terry Callier och Beth Orton med Bosco på percussion…

Nu har jag i alla fall fixat så att man kan se samma klipp på youtube i stället…

Och förresten, för jösse namn, gitarristen i Callier/Orton-klippet är ju Angus va-fan-han-nu-heter-i-efternamn, en skotsk tummeman som Bosco ofta anlitade och som var den som fick sparken av Dylan en gång, jag har berättat det nån gång i det förflutna: Angus var nämligen studiomusiker på nån av Dylans album i New York (tidigt 2000-tal tror jag) när plötsligt, mitt i en låt, Dylan avbryter och säger att han måste “rest my voice”, och går ut i kontrollrummet. Så fort Dylan försvunnit säger Angus, “What fucking voice…?!” utan att komma ihåg att mikarna fortfarande är på. Två timmar senare satt han på planet hem.

Bara för att bekräfta att jag raderat en post här med mitt första podcast-test. Det funkar ungefär som jag trodde på internetsidan, nu gäller lite mer forskning om studiosidan, återkommer snarligen…

Nästa år fyller tuben 150 år. Det var alltså 1863 som det första tåget tutade iväg från Paddington till Farringdon, på Metropolitan Line.

Jag är ingen större vän av tuben. Bilden illustrerar dess mest tilltalande aspekt för mig.

Det är inte bara den varma, flottiga blåsten därnere (jag tycker alltid man känner sig skiten när man kommer upp i dagsljuset igen) utan också att för varandra okända människor inte är gjorda för att stå så tätt ihop. Särskilt inte när en del av dem är belgiska tågluffare med stora ryggsäckar.

Nu bor jag lyckligtvis i en del av staden, Hackney, som inte har en enda tunnelbanestation. Varför det förhåller sig så diskuterar de lärde ofta, utan att nå fram till något definitivt svar. Däremot har vi ett suveränt bussnätverk. Bussen är bäst.

Men det är också helvetesvisionerna. Jag tror det var kraschen vid Moorgate 1975, med 43 döda, som avgjorde saken för mig.

Under de fasansfulla dagarna efter 7/7 var det ju åttahundra resor värre att läsa vad som hände i Piccadilly Line-tåget under Russell Square än vad som hände på buss 30 inte långt därifrån, och inte bara för att offren var så många fler till antalet.

Vi borde helt enkelt inte befinna oss så långt under jorden, enligt min mening.

Som vanligt vid den här tiden på året brukar jag erbjuda några glimtar ur vad som händer och fötter i “maskinrummet” här på Pressylta Redux: hur planeringen tar sig ut, vilka kampanjer vi vill sjösätta, hur aktieportföljen ska rebalanseras, hur personangreppen ska refokuseras.

Det mest omfattande projektet gäller väl hur vi kommer att utvecklas på jordbruksområdet. Korvfarmen Thälmann-Kollektiv II, lokaliserat strax utanför Göttingen i Tyskland, har genomgått en årslång, grundlig renovering och står nu färdig att producera förstklassiga, 100% organiska charkvaror från nyåret. Jag hoppas jättemycket på detta, inte minst nu (OBS: världsexklusiv på ingång!) när Ica “kommit ombord”, som det heter.

Diplomatin är ett annat område där vi är inne i en stark utvecklingsfas just för närvarande, men jag kan av förklarliga skäl inte avslöja så mycket mer innan vi känner till bordsplaceringarna vid G8-mötet Innsbruck i april. Låt mig bara säga att jordens fördömda har anledning att känna förtröstan inför framtiden. Det är ett ensamt arbete, en seglats utan malajer på humanitetens hav. Men jag känner att jag har historiens vind i ryggen.

I övrigt? Ja, trogna läsare ska sannerligen inte bli besvikna vad gäller gratiserbjudanden, hemläxor och skojiga rubriker från Göteborgs-Posten. Jag ligger just nu också i hårdträning på ljudfronten, för det ska bli podcasts på Pressylta inom snar framtid! “The Voice of Reason”… c’est moi… Omöjligt är det inte heller att jag kommer att börja läsa böcker igen, fast i så fall bara bra böcker, dvs. med hårda pärmar.

Varför googlar alla på “räckviddsångest” idag…? Nån som vet?

The G har valt ut de 100 bästa fotbollsspelarna i världen, och inte en gaisare bland dem…

I denna hjärtskärande hyllning till förutsägbarheten går toppen från 10:an till 1:an: Cavani – (Yaya) Touré – Pirlo – van Persie – Falcao – Zlatan – Iniesta – Xavi – Ronaldo – Messi.

Det vill säga, “bara” två spanjorer, när det nog skulle varit fler för några år sen. En del av dom som då skulle platsat (Alonso, David Silva, Busquets, etc) ligger nu i tonåren. Torres missade jag helt i nerräkningen.

Det är ju tradition att gå på match i mellandagarna, och eftersom jag för ovanlighetens skull har en ledig lördag tittade jag lite försiktigt online på hur mycket det skulle kosta att gå på Arsenal hemma mot Newcastle… £120…!

Nog för att jag visste det var dyrt på Emirates, men det där är ju… taking the piss…

Leyton Orient mot Walsall visade sig aningen billigare… Får se…

På tal om vilket. Olov H ska än en gång ha tack för att han skickade mig senaste numret av Offside, som innehåller en utmärkt undersökande text om den tragiska fars som utgjort de gaiska finanserna under Christer Wallins styre.

En av metoderna Wallin använde för att få fram snabba pengar kortsiktigt var ‘third-party ownership’, där utomstående parter (i det här fallet sponsorgruppen Gais Intressenter) äger av klubben utsålda andelar i individuella spelare. Detta är något som förbjöds i Premier League efter Tevez/West Ham-affären 2007, men som fortfarande också är vanligt förekommande i just Latinamerika.

Jag tycker faktiskt inte man behöver höja på ögonbrynen så mycket över att det blev förbjudet. Inte bara att det skänker en stank av slaveri över handeln med spelare, utan att det strider mot själva fotbolls- och klubbkulturen som den utvecklats under åren.

“Like all of the beats, with the exception of Burroughs, Jack Kerouac was an artless, undisciplined, unfunny solipsist wrapped in a mantle of cosy outsiderness, comforting self-pity and snug alienation.” – Jonathan Meades i Spectator.

Dessutom: John Lanchesters utmärkta text i LRB om den brittiska ekonomin.

…samt många hårda paket och sillsallad med nubbe tillönskas alla Pressylta Reducii läsare.

In the presence of giants… En forskarassistent på Petterssonarkivet (“Gunnarkivet” i folkmun, öpp. f. allm. 7:e tisd. i varje mån. 10-13, lunchkuponger gäller) har letat fram ovanstående rara foto på (fr.v.) min far Sven, Torsten Petré, samt moi… Det är senhösten 1982, när jag fick Eckersteins litteraturpris för min andra roman ‘Reträtten’, totalt välförtjänt för övrigt, tro inte annat.

Torsten Petré var, för dom som undrar, under många år Göteborgs-Tidningens Gala-Petter och som sådan en del av det Göteborg under efterkrigsperioden som man ser tillbaka på med skräckblandad förtjusning. Det var redarsocietet och groggar på Park Aveny, Lasse Dahlquist och hans son Jolly Bob och, framför allt, väldigt mycket Git Gay. Torsten Petré bar kubb. Behöver man egentligen säga mer?

Petré talade en mycket fin göteborgska, av aningen äldre snitt än min, den som har en släng av Bohuslän i sig, särskilt Orust och “Je vet itte nå fer je e fra”-Tjörn. Man hör den sällan numera, enligt min begränsade erfarenhet. Men jag har inte lyckats få reda på om Petré överhuvudtaget var född i Göteborg, det finns förvånansvärt lite om honom i cyberrymden. Kanske någon av läsarna vet?

Här får vi väl då så sakteliga ta farväl av varandra. Efter midnatt kan man som bekant inte räkna med att… att det finns något kvar. Jag har inte hyrt nån bunker, inte åkt till den där byn i Pyrenéerna, jag har ju för jösse namn inte ens ätit middag än…

Men, som sagt, är det över så är det över, och det är ju ingen idé att gnälla om det.

Jag undrar, lite grand som i Doonesbury just nu, vad jag ska ha på mig. Jag köpte en rätt fräck jeansjacka nyligen, jag skulle kunna ha den på mig, under en svart kavaj till exempel. Svarta brallor, mina svarta Converse på fötterna.

Det beror ju lite grand på hur världen går under. Blir det att vi alla drunknar i det här jävla pissregnet vi haft i åtta dagar så är det ju mest badbrallor som gäller. Krockar vi med solen så är det lik förbannat badbrallor som gäller, med en liten flarra Ambre Solaire invirad i handduken.

Vad kommer jag att sakna mest? Rödvinet, tror jag. Ett par-tre kvinnor, ett par-tre män, samt en och annan mitt emellan. Slotts kaviar. Bachs kantater. Doften av hav.

It’s been a pleasure. Sköt om er.