Det fanns inte ett uns av choser hos Terry Callier, ingen attityd, inget titta-på-mig, stampa-i-golvet och ring-mig-en-taxi. Bara en begåvad och genomtrevlig människa som tog sin senkomna/återfunna berömmelse med ett ironiskt litet leende och en skakning på huvudet, ungefär som på bilden här bredvid.

Jag fick träffa honom några gånger, för min gamle vän Bosco d’Oliveira var hans percussionist under turnéerna i England och Europa, och de samarbetade på varandras inspelningar, ofta med Callier som en jävligt skicklig improvisatör. Hans sångröst kanske man kunde ge epitetet “höstligt atmosfärisk”…

Här är “I Don’t Want to See Myself” live i Berlin 2005. Och här berättas det hur återupptäckten gick till.