Två läsvärda artiklar om Israel/Gaza: den ena av John Mearsheimer i LRB, den andra av Janine Zacharia i Slate. Båda poängterar att hur de än vrider och vänder på sin vägran att ta upp reella förhandlingar om en tvåstatslösning, så kommer Israel att bli mer och mer isolerat, oavsett om det nu blir invasion eller ej.

Varmed situationen naturligtvis kommer att bli farligare och farligare. De av oss som räknar oss som både Israelvänner och Palestinavänner månde bäva just nu: med Syrien, Iran och Gaza kokande, och med Hizbullah i Libanon beväpnade till tänderna, det är skräckinjagande och tragiskt.

Undrar om man inte får hålla med Greenslade att Paul Dacre, chefredaktör för Daily Mail, har rundat ett hörne och kommit steget närmare det kliniska vansinnet. Hela elva sidor ägnar man åt den quasi-masonic nexus av “människor som vet bäst” som nu håller på att konspirera mot just den pressfrihet som Daily Mail vet att utnyttja så produktivt. “You heard it here first,” som sagt…

Greenslade sticker hål på de flesta myterna i sin bloggpost, och påpekar inte minst viktigt hur kontraproduktivt det här kan slå ut, t.o.m. från Dacres egen paranoida synvinkel. Det kan också ha sin betydelse att Mail Online nu dragit ner “avslöjandet” från absoluta toppen till långt under t.o.m. Zlatan på landningssidan.

Senare: Brian Cathcart är också bra om angreppen på Bureau of Investigative Journalism.

Mer brittiska media, ännu senare: Timingen är urusel. I kväll är det den årliga Children in Need-telethonen – på BBC… Detta är en show som Jimmy Savile alltid gärna ville medverka i, men producenterna sa stopp och belägg… Jag lovar, det är sant, precis så långt gick den tysta medvetenheten om vad han höll på med…

Den här länken (pdf) går till The Guardians numera legendariska grafik från häromdagen, som – till stor del, men så klart inte helt – förklarar varför både Savile och McAlpine kunde hända. Och, nej, BBC är kanske inte exakt jämförbart med Vatikanen, men… ja, man undrar ju ibland… Klicka. Förundras.

PS: Förkortningen “Rem” framför lönerna betyder “remuneration”.

PPS: Den som ändå hade en rem…

Jag gick i kväll på vernissage, men ska inte närmare beskriva varken konstnären eller hennes alster, för det vore inte rättvist. Jag gjorde ett skrivjobb för henne i samband med utställningen (presentation + press release) och man biter ju inte den hand som föder en. Det följande är bara några mer allmäna reflektioner.

Varför är dålig konst dålig? Det finns så klart massor med faktorer, allt från krasshet och fantasilöshet till usel teknik och val av media. Men en sak har många dåliga amatörkonstnärer – i bild såväl som i ord – gemensamt, och det är att de är alldeles för kåta på att bli färdiga. De slutar ofta alldeles för tidigt, när det i själva verket finns massor kvar att göra.

Praktiskt taget varenda en av de bilder som hängde på galleriets väggar i kväll led av denna förtidighetsåkomma. Det blev inte bättre av att de alla också hade en intensivt självbiografisk provenans, så att alldeles för mycket blev mer än privat: det blev hermetiskt och oåskådliggjort. Att vara självbiografisk utan att vara tondöv är något av det svåraste som finns.

Men cirka halvdussinet bilder hade definitiv potential att bli något utöver en tom artistisk gest: potential att t.ex. bli fint avvägda, ironiska (om än lätt cartoonishy) studier i kärlek och besvikelse, i åldrande och melankoli, i barndom och dröm.

Men för att överhuvudtaget kunna se det, än mer att göra något åt det och arbeta vidare med bilden, krävs en distanserad disciplin – en djupt etablerad vänskap med papperskorgen – som amatörer nästan definitoriskt inte äger, och som man i bästa fall lär sig på akademierna. Det är en medvetenhet om konstnärligt arbete som tid och process, lika mycket som ingivelse och lateralt tänkande.

Det innebär i sin tur självklart inte att konstnärligt arbete måste ske långsamt och överlagt och försiktigt, långt mindre vara produktivt sparsam. En diktare som John Ashbery ska av allt att döma arbeta väldigt snabbt och effektivt; en målare som Jackson Pollock beskrivs som någon som alltid tog god tid på sig.

Men i båda exemplen fullbordar man ett kretslopp av strykningar och tillägg, ständiga avvägningar mellan lätthet och tyngd, tonförskjutningar i accenter och ellipser… tills en syntes till slut står där och ser dum ut, bokstavligen: den har inget mer väsentligt att säga till sin upphovsman, samtalet är avslutat.

Detta kanske lite väl schematiskt uttryckt. Och snorkigt. Men vafan. Det är ju tisdag.

Ännu ett litet mästerverk från Daily Telegraphs runstenhuggeri, denna gång en syrlig sak om Valerie Eliot, som antingen blev diktarens mardröm eller lyckodröm, beroende på vilken inställning man har till nattmörkret respektive dagsljuset. Sheeeesh…. Det är som Catharina Grünbaum om upp- och nerförsbackarna, all over again… Att Eliot ser ut som han gör beror på att Valerie just greppat tag om hans ballar. Pilen t.v. på bilden antyder den väg Eliot borde sprungit.

PS (måndag): Läs i sammanhanget också en gammal post om Eliots äktenskap med Vivien Haigh-Wood på 1920-talet…

Det blir inte värre än så här för BBC… Entwhistle avgår efter sju veckor som DG, som följd av att Newsnight (analyserande nyhetsprogram 22:30 på BBC2) sabbat det än en gång. Inte bara drog de in det avslöjande Jimmy Savile-reportaget i november i fjol (på ännu ej utredda grunder). För några dar sen anklagade de en i programmet icke namngiven “torypolitiker under Thatcher” för pedofili. Alla visste att det var Lord McAlpine. Anklagelsen visade sig vara falsk. Det var katastrofalt dålig journalistik, och nu gungar det ordentligt. Det här är mycket värre än David Kelly-affären, där BBC trots allt “fick rätt” på nåt bakvänt sätt. Nu är det riktig kris.

PS (söndag): Det är också ett fasansfullt klavertramp för stiftelsen The Bureau of Investigative Journalism (styrelsens uttalande här) som samarbetade med Newsnight på den här storyn. TBIJ har gjort många prisbeslönta undersökningar under åren och hade, tills nu, ett mycket gott renommé. Man ska förstås akta sig för överreaktioner när det blåser som värst, men jag tror TBIJ kommer att få “radikalt omstruktureras” på samma sätt som nu kommer att ske med BBC. Mer om detta under kommande dagar.

För dom av er som delar mitt grundromantiska intresse för motståndsrörelsen mot nazismen… Efter många år, äntligen ett erkännande till Noor Inayat Khan.

Hennes sista ord, efter att SS-officeren hade slagit henne sönder och samman i Dachau, var “Liberté!”

Jo, det är ett romantiskt intresse. Men också något annat. Man undrar ju ibland hur man själv skulle agerat, och det är lite för lätt att följa sina hindsight-instinkter och låtsas att man skulle varit lika modig eftersom 2:a VK idag framstår som så svart-vitt: nazismen var ond, end of story.

Så var det inte då. Inte i England, inte i Indien och sannerligen inte i Sverige. Det är på den ambivalensen ens beundran för dessa människor måste vila.

Inte för att jag är särskilt up-to-speed vad gäller sånt här, men inte visste jag att Graham Greene ska ha baserat en rad detaljer i sin pjäs ‘The Complaisant Lover’ (1959) på omständigheterna kring Stig Dagermans självmord, och att detta skulle ansetts mindre god ton i ‘the Swedish literary community’. Det fick jag i alla fall reda på i Daily Telegraphs runa över Anita Björk idag. (Och Greene försökte tydligen lära sig svenska!)

En minigissningstävlan, inga priser, bara vänlig omtanke som belöning: vad är det här för slags maskin? Den enda ledtråd jag ska ge är att den väger ett metaforiskt ton, vilket uppskattningsvis är lika med 40-50 kg.

Denna maskin transporterade jag i alla fall i kväll i min skåpbil, från Wood Green i norr till Brixton i söder, och därifrån vidare till Balham, som är ännu längre söderut, ja det ligger praktiskt taget med lilltån i Atlanten (närmare bestämt till Balhams magnifika Art Deco-tempel Du Cane Court).

Det är inte minst en topografiskt typisk Londonresa, och förklarar delvis varför södra London känns så totalt främmande (precis som västra gör). Det har med höjd att göra. London norr om Themsen och norr om West End domineras av tre höjder, västerifrån räknat Hampstead Hill, Highgate Hill och Hornsey Hill.

Den första segar man sig upp för från Camden Lock Market, via Haverstock Hill, Rosslyn Hill, Hampstead High Street och upp till toppen av Hampstead Heath. Den andra klättrar man från Archwayrondellen upp för den branta Highgate Hill (där Dick Whittington stannade till när han hörde kyrkklockorna ringa honom tillbaka). Den tredje jobbar man sig uppför mot Muswell Hill, alternativt Ally Pally, Alexandra Palace (där jag spelade min allra sista hockeymatch någonsin, år 1995) (det får bli en annan gång…).

Norra London definieras, inte minst socialt, av dessa höjdskillnader. Toppen av Hampstead och Highgate Hills bebos båda av entrenched kulturbourgeoisie, i fasansfullt dyra hus med stora trädgårdar, ställen där man bara ägnar sig åt politisk aktion när deras privilegier hotas av plebbiga företeelser som McDonalds eller kommunala skolor. Toppen av Hornsey Hill är ungefär likadant, socialt sett, fast utan de kulturella (dvs. vanligtvis gammalmedia: papperstidningar, radio, teater) anspråken.

Backarna tar alltså slut och man kör igenom de flodslätter som West End och – i kvällens fall – East End och City är byggda på. Man märker så klart inte skillnaden så mycket eftersom byggnaderna är så höga, dvs. den visuella illusionen av höjd och djup finns kvar, om än mer som a trick of perspective, vilket når sin punchline när man kör över Tower Bridge, detta komiskt maktgalna monstrum som i mina ögon alltid lyckas se lite pinsam ut, ungefär som nån som kommer till en fest uppklädd till strippa när maskeraden blivit inställd.

Därifrån en lätt backe ner för flodbanken mot Elephant & Castle – och sen är det hela vägen… platt. Och det fortsätter att vara platt i miltals, ända till man kommer till de första guppen i uppförsbackarna mot South Downs, kalkstenslängorna som Vera Lynn sjöng så vackert om. Höjd och djup blir här något helt annat, självfallet. Precis som i Wood Green är det bostadshus (detached/semi-detached, amorterat) som dominerar. Skillnaden är att norra London har mycket mer av viktorianska tre- och fyravåningshus; söder om floden dominerar edwardianska tvåvåningshus. Himlen kommer mycket närmare, allt känns mycket mindre.

Det är med andra ord en lättnad att tre timmar senare komma hem till de nedre slänterna, äta en bit lax med lime&chillisås, och begrunda backarnas betydelse i ens tillvaro. För ni kommer väl ihåg vad Catharina Grünbaum skrev i DN all those years ago? “En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig – det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.”