James Joyces hustru-med-båda-fötterna-på-jorden, Nora Barnacle, beklagade sig en gång för en väninna att hon hade svårt att sova. På frågan varför, svarade hon: “Jag går och lägger mig, förstår du, och så sitter karl’n i rummet bredvid och skrattar åt sina egna skriverier. Så jag knackar på dörren och säger åt ‘en: ‘Hörru Jim, nu får du sluta skriva eller sluta skratta!'”

(Källa: Fintan O’Toole i NYRB)

Jag fortsätter med min Arnold Ljungdalläsning, nu ‘Marxismens världsbild‘ från 1947. Det är lika medryckande, ja, rent hänförande läsning som när jag plöjde igenom den kring 19-20 års ålder.

Min skolkamrat, bundförvant och närmaste vän Hasse Nilsson, som gick bort i cancer 1984, och jag läste mycket sådan här litteratur mer eller mindre samtidigt, och liksom “gemensamt”, för att kunna samtala om dem och bättre förstå.

Bland mycket annat läste vi Gramsci (hurra!) och Marcuse (bu!) men också klassiker som Gunnar Gunnarson om utopisterna, där skillnaderna mellan oss – både politiska och emotionella – blev väldigt tydliga: Hasse som “leninistiskt” avfärdande om utopisterna, jag mer sympatiskt inställd.

Hasse hade emellertid ett mycket (mycket!) mer analytiskt huvud än jag, och vår gemensamma läsning gick till slut ganska skilda vägar när han gav sig på, inte bara Marx ‘Grundrisse’, utan hela jävla Das Kapital i tre band… Själv hade jag börjat tendera mot Rolling Stone Magazine, William Faulkner och Falstaff Fakir. You know how it goes…

Hur som helst, Ljungdal är en rasande bra författare, i det enklaste och mest väsentliga av avseenden: det här är framställningskonst av högsta klass, en drivenhet och stilkänsla (eller snarare öra för tonläge) som få andra jämförbara skribenter hade, i alla fall i svenskt sammanhang.

Och han ägde, sist men inte minst, a sharp wit. Till det faktum att den idealistiska strömningen inom filosofin är så urgammal och långlivad ger han den utmärkt historiematerialistiska förklaringen att filosofer som de flesta andra yrkesgrupper tenderar att starkt överdriva sitt ämnes och sina begreppsredskaps betydelse. Filosofer har historiskt sett helt enkelt haft för mycket tid till övers att tänka…!

(Ursäkta ett PS mitt i: Är det inte lite grand som det där gamla gagset om att läkare tror alla är sjuka och domare tror alla är skyldiga…? Likadant med den idealistiske filosofen: alla som inte har till yrke att tänka är avhängiga mitt tänkande, de existerar inte utan att jag tänker…!)

Här och var kan man väl också se tecken på att hans resonemang blivit överspelade sedan han skrev. Så drar han t.ex. fram en skarp kontrast mellan Hegels dialektik, där historisk utveckling tar abrupta språng, och evolutionismen, där arternas utveckling sker på ett kontinuerligt och jämförelsevis stabilt sätt. Evolutionsteorin har ju på senare år, inte minst genom S J Gould och andra, blivit ganska spritt språngande den också.

Nå, läsning att rekommendera i alla fall…

Det har blivit dags att digitalisera Pressyltas gamla analogserie. En hel del nytt har hänt på charkfronten sen sist: nya outlets, nya trender, nya korvar. Jag hoppas också återkomma om andra ämnen inom snar framtid. Bland annat ska jag företa en frankfurtsk klassresa från Old Street-rondellen till självaste Aldwych.

Men vi börjar med lösningen på ett problem som plågat Londons charkentusiaster i många år. Hur i hela friden kan den här stan kalla sig metropol, smältdegel, internationellt kulturcentrum, whatever – utan att kunna bjuda på en enda ordentlig portion currywurst med pommes? Svar: not possible.

Idag har vi inte ett (utan två) exempel på att London blivit lite vuxnare i charkhänseende. Den äldre av de två (Kurz & Lang på St John Street, alldeles vid Smithfield Market) etablerades 2006, alltså i samma veva som det förra avsnittet i den här serien publicerades (se nedan). Uppstickaren är Herman ze German på Villiers Street vid Charing Cross, som kom till 2010.

Jag har idag gett mig ut på fältet, som det heter, och testat båda, och det finns ingen tvekan om vinnaren. Det är ett risigt (på gränsen till pinsamt) namn och koncept, men Herman z. G. vinner med tre hästlängder, helt enkelt på bättre hets.

Man har i princip tre kvalitetsfrågor att bedöma när man testar currywurst: korven, såsen och tillbehöret (om det nu är pommes, kraut eller bröd).

På Herman får man välja pork eller beefkorv (jag föredrar beef, faktiskt, cos I’m a rebel), och man får välja bland tre grader (mild, het, brutal – jag föredrar het) av en sås som har fin elasticitet, och pommesarna är freshly fried and crispy.

På Kurz & Lang är det inte tal om att välja, det är pang på med standardversionen: en urtrist bratwurst (som inte hade tillstymmelse till rosmarin i!) med en sås som var alldeles för söt och rinnig, och pommes som senast såg frityrbaljan för tjugosex minuter sen, drygt. Jag rös.

Fotnot: Tidigare Charktips för Londonresenärer har varit införda i analoga Pressylta 18 juli 2005, 20 september 2005, 15 april 2006, 4 augusti 2006, 1 mars 2007, samt 1 maj 2007. ‘Charktips för Mallorcaresenärer’ finns att läsa den 5 november 2005.

Jag har för vana att alltid posta nånting på National Poetry Day, men limericken var alldeles för ful, så jag langar bara in den gamla versen, all-together-now…

She was poor, but she was honest,
Pure unstaind was her name,
Till the local squire came courting,
And the poor girl lost her name.

Chorus:
It’s the same the whole world over,
It’s the poor what gets the blame;
It’s the rich what gets the pleasure;
Ain’t it all a bleedin’ shame?

Et cetera, et cetera…

Jag har funderat lite mer på varför Twitter inte kändes helt riktigt, efter drygt två månaders tweetande (om än inte mer än ett par gånger om dagen i snitt). Det handlade om ett par saker.

Det första är att en av de huvudsakliga anledningarna man twittrar – eller snarare en av de riktiga fördelarna med det – är att kunna hålla sig ajour med tidningar, sajter och outlets allmänt som man vanligtvis besöker allt-som-oftast via vanligt websurfande: i mitt fall exempelvis MediaGuardian, The Onion, LRB-bloggen, osv. Deras riktade tweets sparar ju tid, om inte annat.

Men jag fann att traditionalisten i mig än en gång besegrade socialmediavarelsen. Jag föredrar fortfarande rasslandet av cybernetiskt papper när man viker upp dagens edition av MediaGuardian och NYRB, etc, via vanligt websurfande, snarare än att få varenda rubrik tweetad med tillhörande länk. Jag vill inte få mina nyheter på meny, jag vill serveras ett (grafiskt) smörgåsbord.

Det andra är mer tekniskt/språkligt. När man underkastar sig, frivilligt eller ofrivilligt, ett korthugget språkbruk, i rent kvantitativ mening – vare sig det är 140 tecken på Twitter eller hemingwaysk prosa – så tenderar språkbruket förr eller senare att bli… “aggressivt” är inte riktigt rätta ordet, kanske snarare självsäkert och monokromt, brådskt och otåligt…

Detta förstås av naturliga anledningar. Det korthuggna språkbruket har bråttom, och Twitter har bråttom, och det har därför en touche av den dödsdömdes sista ord över sig. Det finns väldigt mycket attityd på Twitter: mycket posturing, posing, showoffing… både av bra och dålig kvalitet (bland de bra gillade jag särskilt @diski och @suzanne_moore, för övrigt)

Just denna korthuggna självsäkerhet i kombination med det siffrigt oerhört prestigeladdade spelet om antalet followers man har (hur mycket man än försöker förneka att det är spel) gjorde till slut Twitter till en onlineversion av allt det värsta och mest mardrömslika jag vet om Bokmässan, ärligt talat.

En sak jag gillade var dock att skriva mer konsekvent på engelska. Jag funderar på att starta en separat engelskspråkig blogg, men vilka former och uttryck den ska ta är jag fortfarande inte riktigt klar över. Watch this space. Or that space.

I sin mycket intressanta och fräna uppgörelse med Uppsalaskolan (se gårdagens post) citerar Arnold Ljungdal en dikt av den (tack vare Herman Lindquists fadäs) aktuelle Karl-Gustaf Hildebrand, en dikt som mycket väl fångar den intellektuella skymningsvärld som var värdenihilismen. Jag har tyvärr inte kunnat reda ut vilket år den skrevs.

Karl-Gustaf Hildebrand “Uppsala”

Ingen säger det längre
(kunskap är till för att gömmas
i oskrivna avhandlingar
eller på sin höjd skrämma barn med).
Men var gång man samlas i staden
till klibbigt förtal eller meningslösa ordlekar,
viskar en hemlig svart insikt i orden,
högfärdig, molande:

Vi får inte besvära tillvaron
(vi som vet, hur den har det,
och alla hör till kotteriet).
Vi får akta oss att vilja något
och verkligen uträtta någonting.
Tillvaron är litet ömtålig,
för egentligen finns den ju inte.

– Ingen säger det.
Bara de fränt uppriktiga kajorna
far utan väg eller sångröst
i moln omkring tornet och knarrar sin eviga liksång:

Vi vet det, vi vet det, vi vet det.
Alldeles meningslöst.
Ingenting. Ingenstans. Aldrig.
Och deras sång faller
svart som ett askregn ur de meningslösa lufthaven.

Snuddar hastigt vid smaknerverna.
Smyger sig som en tunn slembildande massa
in i de innersta bronkerna.
Och medicinare omtalar,
att den finns i blodet hos självmördare.

Jag sitter i min nu twitterfria tillvaro och läser Arnold Ljungdal om Nihilismens filosofi. Här är en mening ur den:

“Om jag vill använda mig av motsägelselagen som ett kriterium på riktigt tänkande, så kan en sådan tillämpning tydligen aldrig avse de nämnda begreppen i och för sig utan endast det sätt på vilket de i fortsättningen sammanföras till högre logiska enheter – till omdömen, slutledningar, bevis.”

Om jag har fattat rätt så har ordet “tydligen” genomgått en avsevärd förändring sedan detta skrevs, år 1943. Hos Ljungdal tycks det enbart ha betydelsen – ursäkta engelskan – “clearly/obviously”, medan det idag (väl?) enbart används som “apparently/seemingly”…

Likadant använder han, ganska charmerande, ordet “tillvaro” som direkt synonym med “existens”: “…därför att vi förutsätter tillvaron av föränderliga logiska subjekt”.

Men jösses, skriva han han, den gode Arnold…! Det är nog dags att bekanta sig med resten av hans författarskap också. Har hittills bara läst ‘Marxismens världsbild’ och översättningarna av Brecht och Hölderlin.

PS: Dessutom inser jag det är dags att börja läsa en författare som jag länge beundrat på de mest skrala grunder, nämligen att aldrig ha läst annat än brottstycken: Carl-Henning Wijkmark. Nån som vet mer?

PPS: Har också varit oförskämd nog att stava Ljungda(h)l fel hela vägen igenom… pinsamt…