Jag tyckte liksom inte jag fick ta ett ordentligt farväl av Doc Watson när han dog i maj. Det här kan säkert bli det första av flera.

Doc Watson skänkte mig ofantligt mycket glädje, förvåning och beundran, sedan långt tillbaka i tidigt 1970-tal. Om jag skulle nämna mina fem största gitarrister genom tiderna alla kategorier så har Doc sin givna plats, inte minst beroende på att han var en musikalisk/teknisk förnyare på samma sätt som Andrés Segovia var. De båda revolutionerade spelteknik och omdefinierade instrumentets intressesfär, som mest emblematiskt i Segovias Bachtolkningar och Watsons fiddle translations…

Det här är en uselt amatörfilmad – men ändå, lyssna bara – “I’ll Fly Away” från en av Docs allra sista konserter, på Merlefest i april, den årliga sammankomsten dedicerad till hans tragiskt bortgångne son…

PS: För de som undrar är de andra tre (inte så överraskande kanske) Jimi Hendrix, Django Reinhardt och Frank Zappa.

För ett litet utifrån perspektiv om fallet, läs dagens The G Observer (så klart) här...

From: Tobias Knieper
Subject: Notice of Copyright Infringement
Message Body:

Ladies and Gentlemen:
I act on behalf of Mr. Folkert Knieper, Schlachte 12/13, 28195 Bremen, Germany (the “Owner”), who is responsible for the website located at http://www.marions-kochbuch.de You find his address data at http://www.marions-kochbuch.de/impressum.htm.

1. The Owner is the exclusive owner of the copyrights to respective photographs that are made available to the public without his – the Owner’s – authorization at http://www.pressyltaredux.com/wp-content/uploads/2012/10/currywurst-with-ketchup-150×150.jpgon: http://www.pressyltaredux.com/2012/10/charktips-for-londonresenarer-7/

3. I have a good faith belief that the use of the infringing material is not authorized by the Owner, its agents or the law. I assure you that the information in this Notice of Copyright Infringement is accurate, and under penalty of perjury, that I am authorized to act on behalf of the Owner.Should you require any further information regarding this matter, please contact me:

Joycehistorien från förra veckan fick mig att leta upp en sak jag skrev i Allt om Böcker för hiskeligt längesedan (nr 7/8 1985). Den återges här lätt redigerad.

# Wyndham Lewis och TS Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

(more…)

Intet nytt under stolen (n:r 4), om man nu får vara witzig… Jag skrev redan 2009 om läckor från Akademien, det går att läsa här…

Bara några allmäna reflektioner, som avslutning, inte som debattinlägg, egentligen…

Varför föll det sig egentligen så naturligt är tänka på just den övernationella unionen som en lösning på det blodiga historiska problemet Europa? Varifrån hämtade man receptet, så att säga? För om man tittar på de två närmast till hands liggande exemplen i modern tid – USA och Sovjet – så inger de ju inte precis förtröstan…

Freden? Trots politisk, finansiell och (västerut växande) territoriell union drabbades USA av ett blodigt inbördeskrig som fortfarande lämnar djupa sår efter sig. Demokratin? Ja, rösträtten har ju sällan eller aldrig varit hundraprocentigt garanterad i USA, inte ens idag med alla de vidriga manipulationer som äger rum för att frånta särskilt svarta, demokratiskt lutande röstare möjligheten att ens bli insläppta i vallokalerna i november; eller med en Supreme Court som helt enkelt skänker segern till valets förlorare (Bush d.y.).

Sovjetunionen, i sin tur, behöver man väl inte ens resonera särskilt mycket om: en stålglansig polityr av union baserad på våld, förtryck och lögn. Men i fallet USA: det är självklart, om de amerikanska staterna hade varit oberoende nationer skulle så klart inbördeskriget näppeligen kunnat inträffa. Vad hade själva unionen allmänt för materiell och avgörande roll i USA:s eventuella framgångar och motgångar som nation?

Gör tankeexperimentet “Hur skulle Europa idag sett ut utan EU?” Vi kan lämna de flesta kontrafaktiska detaljerna därhän, utom att säga att i den givna historiska situationen måste man låta NATO och öst-västkonflikten (även kontrafaktiskt!) existera, samt att Västtyskland genom Marshallhjälp och annat snart kom på fötter igen.

Men inget EU, alltså… Skulle vi fått en kontinent sönderriven av konflikt och oroligheter, kanske t.o.m. krig, av demokratiska underskott och begränsad frihet, och en europeisk ekonomi som stapplar från depression till handelskrig till kris och tillbaka igen…? Det finns så klart många anledningar att tro det. Men också en del anledningar att inte tro det.

Jag har fortfarande tillräckligt mycket av historiematerialist kvar i mig (eller också har jag förläst mig på Arnold Ljungdal på sistone…) för att i alla fall nära tanken att Europa skulle sett mer eller mindre likadant ut idag. Efterkrigskapitalismens logik – kolonialismens övergång i nykolonialism; konkurrensen om råvaror och hela tredjevärldenproblemet; finanskapitalets ökade dominans, ofta på bekostnad av industrikapitalet; etc etc. – skulle helt enkelt dikterat en näranog identisk historisk utgång.

Bland mycket annat skulle det då inneburit att europeiska krig inte längre längre var nödvändiga, t.o.m. kontraproduktiva, beroende på att de kapitalistiska ekonomierna bara kunde maximeras om de grundade sig på inomeuropeisk fred och liberal demokrati, medan man plundrade resten av världen på olja, bauxit och dadlar. Much like today, in other words…

Jag vet inte. Ingen vet. Men jag hissar denna kontrafaktiska vimpel – och ser om någon vimplar.

Till slut kanske det förvånar en del läsare att få reda på att jag faktiskt är anhängare av EU. Inte av principiella skäl, inte heller av idealistiska, utan helt enkelt av krasst politiska anledningar. EU har blivit en mer eller mindre effektiv garant för rättvisa, hälsa och säkerhet i arbetsliv och arbetsmiljöer; en ganska effektiv spärr mot konstigheter och farligheter i mat och läkemedel; och en förhållandevis principfast juridisk motkraft mot monopoltendenser och civilrättsliga hot från bolag som Google och Microsoft, etc etc.

Det vill säga, jag är anhängare av EU när det passar mig som vänster-om-mitten-varelse, och kritisk när det passar mig som samma sak. Eller med andra ord, jag lånar lyxhorans affärsidé: easy but not cheap.

Av skäl som kommer att framgå inom kort hade jag idag anledning att titta igenom en gammal klipp- och kuriosabok, och hittade då denna säsongsbetonade dikt av min far, införd i Göteborgs-Kuriren fredagen den 2 november 1984. De som är intresserade av sådant bör dessutom veta att diktens två första rader intar en mycket framskjuten plats i min personliga litteraturhistoria.

“The integration of the East into the Union is the major achievement to which admirers of the new Europe can legitimately point. Of course, as with the standard encomia of the record of EU as a whole, there is a gap between ideology and reality in the claims made for it. The Community that became a Union was never responsible for the ‘fifty years of peace’ conventionally ascribed to it, a piety attributing to Brussels what in any strict sense belonged to Washington. When actual wars threatened in Yugoslavia, far from preventing their outbreak, the Union if anything helped to trigger them.”

Perry Anderson i LRB 29/18 (sept 2007)

Twitter är som att trängas in i ett hörn av uppmärksamhetskåta tonåringar som inte kan sluta tjattra. Blogg är som att vässa läppstiftet för att skriva något riktigt betydelsefullt på en tegelvägg.

Lance Armstronghistorien (nu ska han tydligen åtalas för mened…) är haktappande på så många sätt, och har många talande paralleller med Jimmy Savilehistorien (nu ska han tydligen ha våldfört sig på handikappande barn…).

Båda förde medvetet och avsiktligt och hemligen inte bara ett brottsligt liv, utan ett storskaligt brottsligt liv, vad gäller doping resp. pedofili. Båda kom undan så länge därför att de kunde skydda sig bakom glansen av idrottsliga framgångar och cancerofferskap resp. kändisskap och välgörenhetsarbete.

Båda var dessutom bullies, 25-örestyranner och skolgårdspåvar, och – kanske viktigast av allt – verkade i en miljö där deras brottsliga aktiviteter när det begav sig accepterades som ett slags pris man fick betala för att showen skulle stay on the road, så att den offentliga fantasin inte skulle punkteras av något så futtigt som andra människors privata lidande.

Ett av de sorgligaste av många sorgliga historier i Armstrongfallet är ju Vande Velde, som börja cykla därför att han ville på hälsosamt sätt komma bort från ett drogberoende han sett ta död på sin farsa, men sedan själv tvingades in i det av en testosteronsjudande skitstövel som Lance Armstrong.

De sorgliga historierna förknippade med Savile förtjänar inte ens att relateras här.