Ezra Pound: Ur Sonnevi/Ulléns översättning av ‘Libretto’ i Canto 81 (1945)

[…]

Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel
Vems värld, min, deras
eller ingens?
Först kom det skådade, sedan det gripbara
Elysium, om också i helvetets salar,
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig

[…]

————

Fotnot: Det ska vara indents framför raderna 2, 6 och 8. För den som undrar lyder rad 7 i original: “First came the seen, then thus the palpable”… “skådade/gripbara” är lysande översatt, fast synd att förlora en aning av “thus”. De av er som läst ‘Idiotikon’ vet dessutom att jag har problem med “älska djupt” för “lovest well”.

Ezra Pound: THE SOCIAL ORDER

I
This government official
Whose wife is several years his senior,
Has such a caressing air
When he shakes hands with young ladies.

II
(Pompes Funèbres)
This old lady,
Who was ‘so old she was an atheist’,
Is now surrounded
By six candles and a crucifix,
While the second wife of a nephew
Makes hay with the things in her house.
Her two cats
Go before her into Avernus;
A sort of chloroformed suttee,
And it is to be hoped that their spirits will walk
With their tails up,
And with a plaintive, gentle mewing,
For it is certain that she has left on this earth
No sound
Save a squabble of female connections.

[Ur ‘Lustra’ 1913]

Ezra Pound (after Li Bai)

THE JEWEL STAIRS’ GRIEVANCE

The jewelled steps are already quite white with dew,
It is so late that the dew soaks my gauze stockings,
And I let down the crystal curtain
And watch the moon through the clear autumn.

———————————-

[Pounds fotnot är nästan lika bra som dikten: Jewel stairs, therefore a palace. Grievance, therefore there is something to complain of. Gauze stockings, therefore a court lady, not a servant who complains. Clear autumn, therefore he has no excuse on account of the weather. Also she has come early, for the dew has not merely whitened the stairs, but has soaked her stockings. The poem is especially prized because she utters no direct reproach.]

Om man vill höra en av många berättelser om hur framtiden kommer att se ut så kan man läsa en fascinerande och skrämmande serie i Washington Post om det permanenta kriget: del 1 – del 2 – del 3. En serie som dessutom raserar det sista man kan ha haft av illusioner om Obama som på något endaste sätt progressiv.

Det är med andra ord dags att återupptäcka den oupphörligt intressante Randolph Bourne, amerikansk frihetlig tänkare, som lite olyckligt bara blivit berömd för att ha myntat sanningen att “War is the health of the State”. Essän den tanken stammar ur, “The State“, är värd en genomläsning, liksom mycket annat av hans alltför korta produktion.

Summer afternoon tyckte Henry James var de vackraste två orden i det engelska språket, enligt James Wood i LRB. Och vid den här tiden på året kan man väl känna sig böjd att hålla med.

Ändå är “djuphösten” – närmare bestämt oktober och november i England – nog den årstid, inte som jag tycker bäst om (vilket ju vore ganska redundant) utan den som liksom “står mig närmast”, som trognast motsvarar och balanserar den jag är eller har blivit, det rum på året som jag helst går in i.

Henry James är en av De Stora som jag aldrig läst. Woods artikel har övertygat mig om att detta måste åtgärdas. Jag är inte säker på att jag kommer att tycka om det. Men jag är säker på att jag måste läsa honom på hösten.

This month sees the launch of a new design by Paul Cocksedge. The price is £50. (Books not included).

With this new piece Paul Cocksedge asks the question: would you want to own something, when all you can see is what it does, not what it is?

Invisible Bookend is a lightweight, free-standing object suitable for a desk, shelf or the floor which requires no mechanical fitting. It easily holds more than a metre and a half’s length of books, of all shapes and sizes.

Paul explains: “I wanted to discover if other people would enjoy as much as I do seeing books displayed without any other object to distract attention from them. This is a design which is not about appearance, only function. That’s the beauty of it.”

Available to buy at www.paulcocksedgeshop.com. Photography © Mark Cocksedge 2012.

Det är nu Jimmy Savileskandalens fjärde vecka, och saken har börjat anta sedvanliga ritualistiska drag, som alltid när det gäller BBC. Det finns ingen organisation som så till den milda grad gjort det till ett framträdande personlighetsdrag att banka sig för bröstet och kräla i stoftet och ropa mea maxima culpa, allt på samma gång, vid första antydan till skandal. Det är ett märkligt skådespel.

För en skandal är det, trots allt. Att den är historisk – och därmed i det stora hela “över” – gör den inte desto mindre skandalös. Det handlar än en gång om institutionell kultur, precis som det gjort med polisen, banker, parlamentet, och hur denna instututionella kultur “låter det hända”, vare sig det handlar om rasism, kriminell girighet, expenses-fiddling eller, som här, pedofili och sexuella trakasserier.

Det närmaste mitt gamla skollexikon kommer en översättning av ordet creep i det här samanhanget är “äckelpotta”, som jag inte tänker använda mig av. Men alla som var med under 1970- och 80-talen vet att Jimmy Savile var King Creep i en generation DJ-creeps på BBC:s popradiokanal Radio 1 och teveprogrammet ‘Top of the Pops’ på BBC1. Namnen är säkert bekanta: Dave Lee Travis, Simon Bates, Tony Blackburn, Alan Freeman, och så vidare.

Det är en generation som förlorade inflytande och dog ut med uppfriskande hurtighet vid mitten av 1990-talet. Två saker hände. Dels tillträdde en ny chef på Radio 1, Matthew Bannister, som lyckligtvis insåg att inte bara hade dessa DJ:s nått avsevärd ålder, utan det hade också deras publik. Någonstans måste trots allt “pop” ha kvar något ungdomligt över sig, resonerade Bannister, det går liksom inte att fortsätta spela Bachman-Turner Overdrive i all evighet och tro att “the spirit lives on”.

Det andra som hände var “Smashie and Nicey“. Savile, DLT, Blackburn och de andra dog helt enkelt den elakaste av satirdödar, i Harry Enfields och Paul Whitehouses lysande sketcher om “Radio Fab FM” (se t.ex. här). Det är också allmänt känt att sketcherna gav Bannister all den ammunition han behövde för att rensa ut i stallet. Att Radio 1 till en början såg lyssnarsiffrorna sjunka radikalt var ett pris man ansåg värt att betala.

Och som satir hade den ju heller inte varit fulländad om offren tagit den med någorlunda ro. Det gjorde dom inte. Dom blev skitsura. DLT sa till exempel i en intervju -“This Smashie and Nicey crap that they keep bringing up. Is that funny? It doesn’t raise a smile with me…” It does with the rest of us, creep…! svarade nationen med en röst. Jag kan för tillfället inte komma på ett annat fall där satir varit så mordiskt effektiv, och det länder Enfield/Whitehouse för evigt till heder.

Och för att då avsluta gitarrserien, Segovia spelar ett preludium av Bach… det här är på något sätt vad gitarren skapades för, hela dess klangregister finns med, plus haktappande teknik (trots usel ljudkvalitet på just det här klippet, men det finns massor annat att hitta på Youtube)

“Watermelon in Easter Hay” är en av dussintals anledningar varför Frank Zappa platsar på min fem-i-topp…

Doc bidrog i huvudsak med två saker, vad gäller spelstil. Det första var att utveckla och förfina “the Church Lick” så som den ofta använts av t.ex. Carter Family och folkkyrkomusiken i the Appalachians: man hör en version av det i “I’ll Fly Away”, alltså där melodin i lugn och saklig plektrumtakt växer fram på bassträngarna medan man spelar “fills” på de finare strängarna.

I klippet nedan ser man däremot en stil som Doc ensam utvecklade och gjorde till sin egen: att transponera fiddle tunes till gitarren. Det kräver förstås stor fingerfärdighet, inte bara i vänster-högerkoordination, utan också i högerhandens temposkiftningar, som när han mot slutet av Beaumont Rag skapar ett typiskt fiolskt backbeat. Suveränt. (Jack Lawrence är inte så dum han heller..)