Nicked!
Categories: Brittiska medier, Svenska medierSaturday, Sep 8, 2012
Fotot på Anna Maria Åsheden säger väl allt. Advokater här över har en förskönande omskrivning för “Oh shit, I really really hope this didn’t happen…!” Och den lyder ill-advised… Det här fotot är ill-advised… Ikonografi från tidigt hemlig-agent-1970-tal… Hon ska spränga igenom med laserblick, men lyckas bara se trött ut…
Varför gör folk sånt här…? Jag förstår det fortfarande inte, efter alla dessa år, varken fotot eller missen.
Något så enkelt att kolla som just Kegö och Barrling, för jösse namn. Och sedan Herman L:s fadäs nyligen: läser karl’n inte böcker…?! För att inte tala om rena plagiat, som den där människan på Nerikes Allehanda, och Jonah Lehrer på New Yorker… Och, nej, jag tror inte på den där halvpsykologin med att “egentligen vilja bli avslöjad”…
Det har förstås att göra med redigeraryrkets död, the death of subbing… Vi lever ju i en post-factual world, där en gammal halvhemlig sanning bland radiojournalister blivit vardag: säg någonting med mörk röst och i kompletta meningar (subjekt-objekt-predikatsfyllad-punkt… think Carl Bildt, Bill Clinton, Stephen Fry) och allt du säger blir sant. Spooky, but true…
Och det riktigt underliga är att dessa ovanor verkar öka med vår ökade kapacitet att avslöja dem!
September 8th, 2012 at 9:08 pm
Ja, alltså, Åsheden – minor issue, tycker jag.
Men att man kan undgå att själv hitta på/engenarta krönikor är för mig en gåta. Det är ju världens roligaste jobb, om man tänker själv.
Lehrer – tror jag är en produkt av samma universitets”kultur” som jag fått ett hum i Stockholm: Jurist-studenter som pratar ivrigt på bussen om vad de kan sno från nätet inför en skriftlig tenta. Tror det blir allt vanligare – och är helt i linje med den övriga fejk-it-and-break-it-civilisationen inom media, politik, ekonomi.
September 8th, 2012 at 9:10 pm
Gabrielle: so young and so cynical…
September 8th, 2012 at 9:18 pm
; ) Nej, inte cynisk – Realist!
September 8th, 2012 at 9:43 pm
Jag håller med om allt det ni skriver även om ni har motstridiga åsikter. Jag håller mest med den siste som yttrade sig.
Läste om Lehrer. OK, det är verkligen inte bra men jag ser att den överväldigande delen av hans missdåd verkar var “recycling”. alltså återbruk av sådant han skrivit förut. Varför är det dåligt? På en blogg är det väl inte så allvarligt men jag erkänner gärna att jag ganska ofta återbrukar sånt jag skrivit tidigare. Det blir bara bättre med åren om jag säger så.
Mera allvarligt: den akademiska plagiatkulturen som fått sådan utbredning är en ytterst allvarlig historia. Såvitt jag förstått finns det data program som relativt enkelt kan avslöja plagiat. Sådan kontroller borde vara obligatoriska.
September 8th, 2012 at 10:21 pm
Apropå plagiat och den ökade risken att bli avslöjad kom jag att tänka Jan Gradvall. När det för cirka tio år sen uppdagades att han plankat en artikel från Washington Post, viftade han bort det hela irriterat och framhöll att av de sju artiklar han skrivit just den veckan var det bara en enda som var plankad. En ganska rimlig statistik, ansåg han tydligen.
September 9th, 2012 at 4:17 am
Alex Schulman skröt ju redan i en av sina tidiga krönikor ( i en tidning som vände sig till studenter, tror jag) med hur han hade smugit in en fingerad finsk filmvetare Klas Nogger Lipponen i en C-uppsats i filmvetenskap. Det är förstås omöjligt att veta ifall det gick till precis så som han beskrev det, men berättandet av anekdoten är ett utslag av samma fejkbrännekultur som Gabbi är inne på. Kan man inte få belägg på det man vill knö in, så uppfinner eller knycker man ett belägg, det gäller både bland studenter och i media – och mycket ofta i bloggvärlden.
September 9th, 2012 at 4:29 am
Bengt: Håller med om plagiatkulturen men jag uppfattar också att många studenter idag inte ser skillnaden mellan 1)att aktivt analysera tidigare forskning och nya belägg och 2)att helt enkelt koppa “kunskaper” och sjok av text från bokhyllan eller nätet, med eller (ofta) utan referenser. Man ser helt enkelt kunskap som något som finns i böcker, till dess någon skriver en ny och bättre bok. Var den fanns innan den hamnade i en hyfsat etablerad bok ingår inte i problematiken.
September 9th, 2012 at 12:47 pm
@Magnus. Ja, så är det nog. Sorgligt.
Vore intressant att höra era synpunkter på “recycling” (och då menar jag inte gamla tomflaskor). Är det verkligen så klandervärt? (Jag antar det syftar på åtreranvändande av eget material).
September 9th, 2012 at 1:06 pm
Nej jämförelsevis inte så klandervärt, förstås, men ett besvärande tecken på intellektuell indolens – och kanske inte det mest lyckade sättet att förhålla sig till läsaren heller……
September 9th, 2012 at 1:24 pm
Lehrer lyckades ju till och med felcitera sig själv… fast han hade nog fått behålla jobbet om det hade stannat vid dom pinsamheterna.
September 9th, 2012 at 1:31 pm
Hans Dylancitat var väl rent hittepå också?
September 9th, 2012 at 2:18 pm
Ah, jag syftade på de bitar där han “plankat” sig själv. Dylan-citaten (som var allt från rent hittepå till hopklippta citat) i kombination med upprepade lögner om varifrån han fått dem från var väl det som fick New Yorker att säga upp bekantskapen (och förlaget att dra in boken).
(Har annars hört flera säga att ideerna i boken inte alls är så dumma, och den fick ju också väldigt bra recensioner när den kom ut; det verkar vara när han ska illustrera sina teser med “exempel ur verkligheten” som det spårade ur…)
September 9th, 2012 at 2:23 pm
Gunnar: Mmm, men hade det bara handlat om det så hade han förstås kunnat skylla på att det var en låt som aldrig släppts officiellt, en text ändrad för en viss konsert eller ett intervjucitat. Dylan har ju gjort mycket av alla tre. Visserligen finns det ett följe av oerhört inlästa, anala Dylanfans, men…
När nån kille i DN eller Svenskan skrev om Lehrer och bara nämnde det fejkade Dylancitatet som ett extremt exempel på journalistiskt lättsinne – det var det enda den artikeln/krönikan gick in på närmare – tyckte jag det lät underligt: hade en kille som gjort kometkarriär under flera år verkligen åkt ut i kylan på grund av, i princip, ett enda fejkat Dylancitat? Det kändes som att påstå att Sahlin fallit bara på grund av en chokladbit – men i vbåda fallen var det ju givetvis betydligt mer…
Recyclande journalister har väl alltid funnits. Richard Guston hade för vana att skriva samma artikel om de franska elitskolorna ungefär en gång om året i Sydsvenskan och varje gång lät han som om detta var nytt och helt okänt. Jan Myrdal måste ha vevat om massor, men han är förstås litet av ett specialfall: hans uthållighet och tro på sin egen röst är rätt extrema.
September 9th, 2012 at 3:02 pm
Recycla? Alltså – man får ju skilja på om folk/fä/författare drar igång sina favorittankar en gång om året – det är liksom inget att göra något åt; det gäller många från Vänster/Höger/marknadsliberaler/feminister/jägare/ekofilosofer etc. Jag tror Marx, Heidegger och Bröderna Marx recyclade en del också. För att inte tala om Bergman – igen.
Men sen fanns det ett litet fult uttryck bland journalister och andra: “då kan man mjölka samma ko flera gånger” – typ: göra ett inslag i TV 4, skriva samma sak i debattartikel, plus dra debatten i långbänk någon annanstans. Det är väl där Lehrers klonande av sig själv blir problematiskt; åtminstone för tidningsutgivaren: Alltså hur många gånger ska grabben få pröjs för ungefär samma text?
September 9th, 2012 at 3:38 pm
Off topic. Det som diskuteras här är naturligtvis tragiskt men det kan inte hjälpas att man får en hel del kul läsning om man följer länkar och går litet vidare. I recyclingsfrågan var det tydligen så att Lehrer använt material som han visserligen skrivit själv men där andra hade rättigheterna. Då kommer ju saken i ett annat läge.
Jag hittar en artikel i en nättidskrift kallad “Tablet” när jag försökte få en konkret uppfattning om de förfalskade citaten. Det finns en del men en del är bagateller. Så skriver L. tydligen att Dylan vid något tillfälle sagt “I’m glad I’m not me. I’m glad I’m not that.” Artikeln i Tablet menar att endast första delen av citatet kan beläggas inte den andra.
Bother! skulle jag säga. Ett annat exempel är att ett iofs korrekt citerat yttrande av Marianne Faithfull skulle ha använts i fel sammanhang av L.
Den petitmäteraktiga artikeln i Tablet skrevsav Michael Moynihan, alltså mannen som tillsammans med den i bloggarkretsar beryktade Billy McCormack, f.d “Norton Tierra” (numera högt värderad expert på USA i SvTs morgonsoffa) som drev den Bushälskande bloggen “Stockholm Spectator. Stambord.” Jag hade långa diskussioner med Stambord om antalet civila dödsoffer i Irak. Torsten Kälvemark skrev också en ytterst kritisk artikel i Aftonbladet om Moynihans och McCormacks skriverier.
Ja, det blev litet guilt by association här och eftersom Gunnars blogg publiceras i förtalsturismens förlovade land är det kanske bäst att radera inlägget innan han (eller jag?) får Mr. Justice Eady på sig…
September 9th, 2012 at 3:58 pm
Bengt: Jag minns att jag tyckte att Stockholm Spectator till bristningsgränsen utnyttjade de fifteen minutes of fame de hade fått när de “avslöjade DN” – och att andra köpte denna deras status som mediekritiska hjältar. Det var annars en mycket grälsjuk blogg, tonläget påminde om Bill O’Reilly eller så.
September 9th, 2012 at 4:28 pm
Man kan ju försöka räkna på fingrarna hur många hundra artiklar i svensk dags- och veckopress, men särskilt kvällstidningarna, som var ohejdade rewrites av The Sun och andra kring Maddie McCann-fallet – och som inte angav dessa engelska tidningar som källa. Med den historien kändes det ju också som att tidningarna helt tappade ur sikte att försöka bedöma relevansen av det de skrev, man körde i princip bara ut mera av det som fick många klick utan att bedöma ifall det faktiskt hände något. Är det en nyhet att David Beckham vädjar till folk att spana efter Maddie – coh vilken slags nyhet är det? Eller att flickan för tjugonde gången sägs ha siktats i Marocko, Sydafrika eller Inre Mongoliet?
Och det är klart, det är redaktionernas koll på vad som skrivs, innan det körs ut, som har fallit ifrån. Tror inte att t ex DN eller Expressen skulle ägnat sig åt fullt så blinda orgier i en historia som McCanns för tjugo år sedan utan att själva, gång på gång, försöka bedöma nyhetsvärdet i det man skrev.
September 9th, 2012 at 5:57 pm
För egen del menade jag recycling i mycket strikt hänseende, dvs. rent copy-and-paste, att ordagrant bara lyfta… Att spinna vidare på ett och samma ämne, och kanske upprepa vissa argument och infallsvinklar, fast i ny ordform, är ju bara ett naturligt sätt att skriva… och som jag själv nyttjat många gånger.
September 9th, 2012 at 6:32 pm
Bengt, tyckte väl att jag kände igen namnet… (fast som du säger, vi ska väl inte göra så att Gunnar får Eady efter sig…)
Apropå rewrites så noterade jag häromdan att om man söker efter “Daily Mail” på http://www.aftonbladet.se via Google så hittar man 27 träffar för 2005, 180 för 2008, och 650 för 2011 (och det ser ut att landa på 750-800 för i år). Har inte trippelkollat resultaten, så det kan ju vara något med metodiken som haltar, men…
September 9th, 2012 at 7:32 pm
Intressanta siffror för AB/Mail, Fredrik… Värda en bloggpost snart. Har alltid velat göra en djuptolkning av Daily Mail med foucaultsk utgångspunkt… this may be my chance…
September 11th, 2012 at 6:41 pm
Rewrites? Don’t get me started, för då får jag lust att dra upp den här texten, som jag rewritade ifjol:
http://www.hakanlindgren.se/blogg/2011/02/far-vi-mer-media-eller-mindre-bakom-800-artiklar-lag-7-reportage/