Åsheden 2+
Categories: Svenska medierSunday, Sep 9, 2012
Vad jag egentligen ville tala om med föregående post om Åsheden var det oerhört märkliga sammanhang hon ingick i. Bröderna Poutiainens bok är enastående bra om just detta: de första timmarna – upp till dygnet – efter mordet. Allt som inte borde hända, hände. Samtliga inarbetade procedurer övergavs. Motsatsen till rutin blev rutin.
Från tidigt följande morgon (så fort Holmér hunnit in från sin älskarinnas lägenhet i Solna) leddes Palmegruppen av en skrivbordspolis och partipolitisk panjandrum som aldrig i sitt liv skött en mordutredning; och den innehöll en representant från den socialdemokratiska regeringen (Klas Bergenstrand, senare Kurt Malmström) vilket i princip är så rättsvidrigt det vill bli, samt en “journalist”… en journalist som inte ens orkar berätta för oss om allt det sinister buffoonery som utspelade sig framför hennes ögon när det begav sig…
Jag har inte läst Åshedens bok ännu, men jag tar för givet att den är full av mea culpa, typ: -“Jag kunde över huvud taget inte uppfört mig mer oprofessionellt, och den här boken är min chans att be den tidninsgläsande allmänheten om ursäkt för att jag inte sagt ett dyft förrän tjugofem år senare…”….
Eller hur, så måste hon ju skriva nånstans…?
(PS: Här Jan Guillou om det i AB…)
(PPS: Och Gunnar Wall skriver som vanligt skarpt och insiktsfullt i sin recension i AB idag onsdag 12/9…)
September 9th, 2012 at 9:37 pm
Jo, din ironi är befogad. Om allt vore i sin ordning måste det ju vara så.
Men den där boken har uppenbarligen ett annat syfte, nämligen att försvara den oording som uppstod och i synnerhet den fantastiske kuppmakaren själv, hr Holmér. Hur han alls kunde ta över hela ruljangsen och se till att alla rutiner övergavs är det som åtminstone så här långt i efterhand borde ges en rimlig förklaring. Men för denna inbäddade journalist torde den frågan inte ens vara av intresse att besvara, annat än möjligen trivialt med hänvisning till den extraordinära händelsen.
Hade verkligen bröderna Poutiainen något svar att ge? Jag har inte läst den boken heller…
September 9th, 2012 at 10:18 pm
Jan Myrdal jämförde nån gång Holmérs enväldiga sätt att kliva förbi all röd tejp i polisens arbetsordning, hans enväldiga och inte speciellt tjänstemannamässiga attityd, med “en statskupp”, och det lär ju vara något som avtecknar sig även i Åshedens bok.
Och läser man Borgnäs lunta om mordet, spåren och mordutredningen (som inte sysslar så mycket med Holmér personligen) så ser man ju skrämmande tydliga paralleller till utredningen kring JFK-mordet. Slarv, oordning, en hafsig utredning i det inledande skedet – och i båda fallen väljer polisen redan kort efter mordet bort att ens överväga att det kunde finnas ett motiv som är politiskt och grundat i det egna landets politiska spänningar. Trots att både Palme och Kennedy var mycket kontroversiella struntar man i att göra en verklig analys av de inrikespolitiska hotbilder som fanns, och alla tips som pekar i den riktningen negligeras med något som verkligen liknar en inkörd metodik.
Efter att PKK-spåret (främmande politiska rebeller, inte svenskar) spruckit verkar Palmegruppen helt köra in sig på teorin om en isolerad galning, precis som med Oswald i USA. Allt som har att göra med svensk extremhöger eller – naturligtvis – poliser skickas åt sidan, det är nästan skrattretande hur litet man gör av spår som t ex uppgifterna om Dekorimamannen som snackade i walkie-talkie eller Olle Alséns avlyssnade “Statsministern skjuten”. Man är helt inställd på en ensam virrpanna.
September 11th, 2012 at 1:54 pm
Holmer i Solna? Trodde han skulle åka vasaloppet?
September 11th, 2012 at 2:32 pm
Jag la in den lite provokativt, men, ja, det var en historia som kom ut för en jävla massa år sen… jag tror en del missriktad finkänslighet i pressen gjorde att det inte blev så mycket mer skrivet om det…
September 12th, 2012 at 1:56 pm
Konstitutionellt torde väl alltihop ha haft sin tragikomiska höjdpunkt när Ingvar Carlsson övervägde att kalla till partiledaröverläggningar om hur mordutredningen bedrevs.
September 12th, 2012 at 5:01 pm
Men den medialt tragikomiska hödpåunkten var det telefonväkteri i SR där folk kunde ringa in och lufta sina frågor och idéer. Plötsligt var Krantz i luren och utvecklade en teori om att Palme hade haft en dubbelgångare som hade blivit skjuten på Sveavägen, och att Lisbet var införstådd med det och med skytten. Jan Mosander (tror jag) replikerade sävligt och nyfiket “Så Olof Palme _är_ int’ död då?” ;D