Jag har nu avslutat mitt Twitteräventyr. Det var inte så intressant som jag trodde det skulle vara, varken för mig som twittrare, eller vad gäller det informativa värdet från dom man följde. Vill jag veta vad folk tycker är roligt att se på teve… så tror jag jag hellre ser på teve. Ah well, there you go…

Varför har ingen berättat för mig om Alf Robertson..?!?!? Karl’n är ju geni…

Fullt införstådd med att vi svenskar ska vara medfödda konfliktundvikare, så har det väl ändå gått lite väl långt med både “hen” och Tintin.

Båda åtgärderna – att konsekvent ersätta han/hon med hen, och att ta bort hela Tintinserien från Kulturhusets barnbibliotek – hade ju som avsikt att “lösa” var sin konfliktladdade problematik, den ena gällande genus, den andra rasism.

I båda fallen löste man problemet, inte genom att konfrontera det, utan genom vad anglosaxisk juridik kallar an act of concealment, ett försök att dölja.

I Tintinfallet tycks mig en sådan åtgärd dubbelt fåfäng. Inte bara går det att bevisa att rasistiska föreställningar existerade i Belgien och annorstädes vid tiden för Tintins tillkomst, hur noggrannt man än gömmer undan serieböckerna om honom.

Men dessutom tycker jag man försitter en utmärkt chans att göra livet komplicerat för de 7-8-9-åringar som för första gången slår upp Tintin i Kongo och börjar läsa. Visst är Tintin en trevlig jävel, men hans attityder stinker, och det var han sannerligen inte ensam om på den tiden när pojkar sprang omkring i äppelknäckarbyxor.

Så skulle ett samtal kunna börja.

Just att det handlar om historisk kontext gör dock grälet kring Stina Wirsén till en helt annan femma. Där handlar det om ett pickanninny-ansikte som tillkommit i en tid (vår egen) när sådana ansikten sitter fast i en sedan länge etablerad rasistisk bild- och symbolrepertoar. Missar man det måste man vara skumögd på gränsen till helblind.

Med “hen” har man närmare till gapflabbet, men ändå förhåller det sig likandant: patriarkatet försvinner inte bara för att Tintin kallas “hen”.

Det löjliga i hela resonemanget är ju att man skulle uppnått exakt samma grad av genusförtigande om man istället konsekvent alltid använt “hon”, och aldrig “han” (som för övrigt sker i engelskan från tid till annan, och det utan några fjolliga förtecken).

Men språket är inte bra på att förtiga. Språk tenderar alltid mot koncishet och klarhet, det brukar tappa bort onödigheter och komplikationer. Så kommer också att ske med “hen”, helt enkelt därför att det är ett trick. Det vill säga, en lögn.

På Pressyltas monter X3B18 i nedre avgångshallen får du inte träffa en enda av våra författare, som inte signerar en enda av sina böcker och inte har ett endaste dyft att säga om dem till någon enda av alla de besökare som lika jävla troget varje år monterköar sig framför oss med sina eviga frågor, “Vem tjänar mest i min kommun?”, “Hur blir din nya boränta?”, “Vad har hen som inte jag har?”

Mot en “konspiration” emanerande från en ohelig allians av polis- och rättsväsende, plus en varmt inbäddad journalist (som samtliga verkar vara ute på alldeles för djupt vatten, ärligt talat) står en rakryggad räcka av framstående undersökande journalister och skribenter – framlidne Råstam, samt GW, Guillou och Zaremba – som äntligen vågar göra vad de är satta till livet att göra: speak truth to power.

Det är, så här lite grand von oben, enastående att beskåda.

Tänk, bara tänk… (kan man inte låta bli att tänka) …om vi hade haft skribenter av liknande kaliber under åren som följde på mordet på Olof Palme 1986. Ett sådant principfast civilkurage, en sådan vägran att ta polis- och rättsväsendets utsagor för kontanta, sådana resurser lagda på att syna allt-säger-allt bevismaterialet i sömmarna, en kvällspress med något som liknar tandgarnityr…

Ja, vad skulle de inte kunnat åstadkomma. Då när det begav sig. Undrar man gärna.

I morgon kommer ett nytt konstverk här på Pressylta, alldeles egenhändigt konstverkat… Det heter “Fyra sfärer” och är egentligen en vidare utveckling av konceptet bakom ett av mina tidigare konstverk: “Tre horisontallägen“. Det ser just nu hemskt bra ut. Telefonbud antages. Cash on the nail only. En investering.

Människor som försvinner är ett fascinerande ämne, på flera olika sätt. Dels äger det brutal, livsförändrande verklighet, det är ett genuint och plågsamt socialt problem: den brittiska polisen får in i snitt 900 anmälningar om försvinnanden om dagen, varav majoriteten är barn och c:a 40% vuxna.

Men dels har ämnet också en metaforisk, närmast skönlitterär aspekt i hur det via individer beslyser samhället i stort; det berättar en historia om en och om alla (se t.ex. Andrew O’Hagans fina bok The Missing från 1995).

Problemet är att historierna egentligen aldrig blivit berättade. Det har, tills nu, inte funnits någon systematisk forskning kring motiven bakom varför människor väljer försvinna.

Ett nytt projekt har nu startats, Geographies of Missing People, som ska föra ihop framför allt akademiker och polisväsen/sociala institutioner, där den mesta erfarenheten ligger. Man ska helt enkelt spåra upp de försvunna och be dem berätta. Ett projekt att följa.

The Guardian skriver bra bakgrund här.

Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa:
Min fru äter skorpor i sängen.
Annars är allting bra.

Ja, vad ska man egentligen tycka om Alf Henrikson…? Jag tycker oftast om honom, som i den ovanstående versen, även om jag aldrig närmar mig extatisk lycka, som kan ske med t.ex. Red Top och några till.

Har han åldrats, Henrikson…? är kanske det jag menar. Låter han idag lika tidstypisk/gammalmodig (stryk vilket som) som titeln på sin debutsamling 1927, “Jazzrytm”…?

Han är inte en nån särskilt elegant versifikatör, takten är alltid stadig och pålitlig kaserngårdsmarsch. Men han är en underbar frassnickare och en mycket listig (det brukade kallas “finurlig”) kommatör: de två punkterna efter rad tre och fyra ovan är ju vad som lyfter hela versen och ger punchlinen dess punch.

Som sagt, jag är lite osäker på vad man ska tycka, i alla fall tills klokare huvuden sagt sitt. Har ni några favoriter? Svenska Wikiquote har några stycken.

“Åldrat” är förresten en moot point… Jag skrev detta helt enkelt med anledning av att jag läste en av Henriksons mindre intagande verser i en dödannons i en nylig SvD… Från tillfällesvers till evighetsvers, liksom…

Först och främst ska Fredrik ha stort tack för att ha visat mig Googletricket som får fram dessa siffror.

Jag och andra har ju ofta raljerat om detta med “Daily Mail rewrites” i svensk kvällspress. Men en snabb undersökning visar faktiskt att särskilt Aftonbladet under de senaste åren på ganska omfattande sätt kommit att använda Daily Mail som källa till stories, och det i avsevärt högre grad än vad som är fallet i Expressen.

Tabellen här nedan visar på antalet omnämnanden av frasen “Daily Mail” i Aftonbladet resp. Expressen under senaste sju kalenderåren, och som jämförelse samma siffror vad gäller gäller “Daily Mirror”.

Varning: dessa siffror ska reduceras med de c:a 10% som bara är t.ex. angiven fotokälla eller “meta”-omnämnanden om tidningen själv. Resten, cirka 90%, är dock rena källhävisningar typ “…skriver Daily Mail”, “…enligt Daily Mail”, “Källor har uppgett för Daily Mail…” osv.

Siffran för “Daily Mail”-omnämnanden i AB under 2012 ser ut att gå mot mellan 750-800 vid slutet av året. Det innebär i så fall i snitt drygt två artiklar om dagen med ursprung i den brittiska tidningen.