Det är något Kristus-likt med Neil Armstrong. Och för den som händelsevis undrar, så menar jag inte alls att vara lättvindig om det här. Min utgångspunkt är en av de (fyra-fem) böcker som förändrade mitt liv, den anglikanske teologen W H Vanstones ‘The Stature of Waiting‘. I denna talar Vanstone om väntandes dignitet, ursprungligen i den Kristusfigur som i Gethsemane plötsligt förvandlas från att ha varit subjektet i sin livshistoria, till att bli objektet, mannen som väntar på andras handlingar… Det är här, menade Vanstone, som Kristusfiguren blir som mest människa, som mest fylld av förväntan, och han gör oerhört talande analogier med människan som väntande objekt i sjuksalar, i kyrkorum, t.o.m. vid busshållplatser.

Armstrongs legend, som ju för alltid kommer att leva, har sitt ursprung i en liknande utsatthet, en liknande väntan, en liknande “objekthet”. Jo, visst, hans liv var fullt av “subjektivitet”, han var sina handlingars ursprung, han “fick saker att hända”, han var ju officer och pilot för jösse namn, det kan ju knappast bli mer instigerande, mer aktivt… Men när det kommer till kritan så var ju ögonblicket som definierade honom inte hans, han var mannen som med det fotsteget blev månens första gäst (“waited upon”) och från det ögonblicket handlade historien inte längre om alla föreberedelserna, planeringen, tekniken… Armstrong förvandlades i stegets ögonblick till barskrapat, neutralt faktum. He was there.