Av Madeleine Levy i AB och Johan Wirfält i Expressen förstår jag nu (och det är ju så dags!) att jag såsom boende i Hackney kommer att bli totalt utblottad respektive förgiftad till döds på grund av OS 2012. Men förhoppningsvis kommer Danny Boyles öppningsceremoni ikväll också att ingjuta i mig en sällan skådad grad av falsk medvetenhet, som då får bli min sista tröst innan isotoperna bränt ihjäl mig och jag trillar ner i fattiggraven.

Det märkliga med England, och med London i synnerhet, är att man redan vet allt detta och ändå – på det hela taget – ser fram emot OS. Huruvida den här motsägelsefullheten utgör civilsamhällelig svagsinthet och passivism, eller en slags pervers styrka, kan man förstås diskutera (Jonathan Freedland berör frågan i sin förstasidesartikel idag). Jag har varit omgiven av anti-OS-aktivister i ett halvår nu – de har sitt högkvarter på Chatsworth Road – och har sett alla siffrorna, hört alla argumenten. Och ändå…

Och ändå, när det kommer till den radioaktiva kritan, föredrar jag ambivalensen framför miserabilismen, dvs. att kunna gnälla och hylla på samma gång, detta mest londonska av ljud, en blandning av suck och vrål, av no and yes, av noise…