Det blir en sommar av repriser, tycks det som. Det beror mest på att jag ligger i träning för 400 m häck i OS nu om ett par veckor. (Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt, jag har lyckats ta mig oskadd över tre stycken i rad nu). ‘Engelska för resande’ är en serie på tre artiklar, som faktiskt blev publicerade, i Moderna Tider, jag tror det var 1995. Eftersom det ju finns ett språkintresse bland Pressyltas läsare tänkte jag att här kanske finns några små strån att dra med sig till livets stack.

Engelska för resande (1): I en klass för sig

Den brittiska engelskan, eller snarare den engelska engelskan, har den egenheten att dess standarduttal – “Received Pronunciation” (RP), Oxfordengelska, BBC-engelska,  kalla det vad man vill – inte är rotat i ett geografiskt utan ett socialt locus: i det finkänsliga, finstilta, finmaskiga engelska klassamhället. Detta gör ju engelskan ganska unik. Rikssvenskan, till exempel, är (eller var) ju i stort sett den svenska som talas i Mälarområdet, standardfranskt uttal hör man runt Ile de France, riksspanska talas i Kastilien, standarditalienska i Florens; det rör sig oftast om huvudstäder eller kulturcentra.

Men inte i England. Det går inte åka till en speciell plats (minst av allt Oxford) och lyssna på en form av engelska vars vokalvärden och intonationer och rytmer låter ungefär likadana i alla samhällsklasser och som bildar mönster för det övriga landets eliter, reella eller förmenta. Nu har en del språkvetare visserligen spårat det engelska standarduttalet till den tidiga medeltidens merciska kungadöme, alltså dagens East Anglia. Men det är ett tunt och nästan utsuddat spår som egentligen inte leder till en plats utan en institution, universitetet i Cambridge. Och, i förlängningen, till de stora lärosätena i allmänhet, varmed är vi tillbaka till klass och status.

En adelsman med rötter i Yorkshire låter alltså likadant som en med rötter i Dorset. Eller gör det nuförtiden, för så har det förstås inte alltid varit. Under förra århundradet kunde man höra på två aristokratiska dialekter att den ena var från norr och den andra från söder. Detta är kruxet. Standarduttal, och idén om ett riksspråk överhuvudtaget, är ju en relativt senkommen företeelse. Få hade av naturliga skäl ens hört  bildad engelska förrän det med teknikens hjälp kunde kastas vida kring: RP är egentligen inte mycket äldre än BBC – därav ett av dess namn.

RP-debatten är, och har ständigt varit, en livlig affär. Det engelska standarduttalet har alltid haft sina kritiker och deras angreppspunkter är huvudsakligen två, den ena social och den andra estetisk. Det är på något sätt perverst att det dominerande sättet att tala i ett helt samhälle grundar sig på en uppsättning språkliga och sociala abstraktioner, som inte ens har fördelen av att vara särskilt ålderdomliga och som bär om sig en doft av konstiperad sekelskiftsbourgeoisie.

Ett helt och hållet affekterat sätt att tala har blivit ett kastmärke. Jag känner ett otal engelsmän som ända fram till universitetsåren talat med dialekt men sedan medvetet arbetat bort alla regionala egenheter i sitt tal, till förmån för den borgerliga standardiseringen. Och detta, märk väl, har absolut inget med snobberi att göra. RP:n är inte detsamma som “överklassengelska”. Det framstår i stället för dem som den naturligaste sak i världen att göra vid just det stadiet av ens liv. I ett förmånligt socialt klimat ömsar man sitt språkliga skinn.

Estetiskt är probemet att RP egentligen inte är särskilt attraktivt att lyssna på. De där gamla annonserna som undrar om man beundrat Patrick McGoohans engelska är för många rena skräckpropagandan: skådespelare talar ofta med en fasansfull, halvt ihjälstrypt dramaskoleengelska som ingen vettig människa would be heard dead with . Vad man beundrar är väl snarare dessa talares förmåga att leva upp till ens förväntningar om vad obesvärad social överlägsenhet borde låta som.

RP:n, säger dessa kritiker, låter monoton och den låter slapp. Den gör en dygd av sin färglöshet, sin sjukliga blekhet. Man ska inte glömma att den talar den “bästa” RP:n som rör minst på läpparna. Att den låter just så lat och slarvig beror mycket på dess tendens att svälja vokaler, dvs att den lägger hela betoningen på en enda stavelse – vanligtvis den första – och sedan “låter de andra sköta sig själva bäst de vill”, som H.W. Fowler uttrycker det. Det innebär att man hamnar i anskrämligheter som ord av typen melancholy  och formidable , där betoningen trängt sig fram till täten och i kölvattnet lämnat kvar en eländig radda av ‘uh’-ljud – alltså de icke-vokaler som i fonetisk skrift återges med ett uppochner- och bakvänt ‘e’.

Men man kan naturligtvis invända att det ligger ett mått av omvänt snobberi i angreppen på standarduttalet. Det visar sig till exempel i en tendens på senare år bland sydengelska medelklassbarn, uppvuxna i RP-miljö, att lägga sig till med cockneyuttal för att åstadkomma ett mått av social respektabilitet, eller rent av autenticitet. RP:n som socialt kastmärke är en förbannelse men den är snarare en verkan av klassamhället, inte en orsak till det. Den är färglös och monoton, men frågan är om färger är allt som behövs för att låta uttrycksfull. Det som utanför England brukar gå under namnet engelsk humor är ju i 99 fall av 100 en RP-humor – Monty Python är kronan på skapelsen – och en brist på uttrycksfullhet är väl just inte något man kan anklaga den för.

Man tycker instinktivt att standardiseringen av ett språk – särskilt uttalet – är något onaturligt, ett tecken på tilltagande språklig utarmning. Men som med det mesta som har med språk att göra så existerar – och utbreder sig – RP:n därför att den uppenbarligen motsvarar ett behov.  Man skulle ju kunna se den som ett slags lingua franca , konsensus satt i system, en palaverplats innanför vilken man för den sociala rörlighetens skull följer vissa konventioner. Utanför den kan man sedan i stort sett  prata hur fan man vill.