Bakgrund om Molly Russell och hennes utställning finns att läsa här.

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Med viss hjälp från Viktor Rydberg. Men min far läste den mycket bättre än Viktor Rydberg gjorde. Det kan jag garantera, för jag var där.

Av Madeleine Levy i AB och Johan Wirfält i Expressen förstår jag nu (och det är ju så dags!) att jag såsom boende i Hackney kommer att bli totalt utblottad respektive förgiftad till döds på grund av OS 2012. Men förhoppningsvis kommer Danny Boyles öppningsceremoni ikväll också att ingjuta i mig en sällan skådad grad av falsk medvetenhet, som då får bli min sista tröst innan isotoperna bränt ihjäl mig och jag trillar ner i fattiggraven.

Det märkliga med England, och med London i synnerhet, är att man redan vet allt detta och ändå – på det hela taget – ser fram emot OS. Huruvida den här motsägelsefullheten utgör civilsamhällelig svagsinthet och passivism, eller en slags pervers styrka, kan man förstås diskutera (Jonathan Freedland berör frågan i sin förstasidesartikel idag). Jag har varit omgiven av anti-OS-aktivister i ett halvår nu – de har sitt högkvarter på Chatsworth Road – och har sett alla siffrorna, hört alla argumenten. Och ändå…

Och ändå, när det kommer till den radioaktiva kritan, föredrar jag ambivalensen framför miserabilismen, dvs. att kunna gnälla och hylla på samma gång, detta mest londonska av ljud, en blandning av suck och vrål, av no and yes, av noise…

Det har alltså kommit därhän att jag börjat twittra. Det var en ren överlevnadsfråga, tydligen, för “den som inte twittrar, existerar inte”, som flera påpekat för mig. Och existera vill man ju gärna, en fin och varm sommar som denna, trots hösnuvan.

Nej, om inte annat så är det ju ett nytt sätt att existera, inte alls så tillrättalagt och redigerat och “publicerat” som en blogg.

Detta innebär nu inte, skyndar jag mig att tillfoga, att jag överger Pressylta. Jag vet att det hänt med andra bloggare som gått tweetvägen, men jag ser ingen anledning att släppa 140+ teckenmentaliteten. Ibland måste man ju få tänka till i vardagsrummet också, inte bara i garderoben.

Jag kommer huvudsakligen att twittra på engelska, och huvudsakligen om brittiska spörsmål. Så fort tekniskt rimligt ska jag lägga in en sån där “Follow me”-tjosan till höger nånstans. Kom gärna och hälsa på.

Kristoffer Lind (bror till Cecilia, för övrigt) (tror jag) gör tummen ner för brittiska kultursidor, detta i Expressen idag.

“Vilka kultursidor…?” undrar man kanske, eftersom endast Sverige svenska kultursidor har. Bortsett då från Tyskland. Jag menar alltså sidan-fyra-fem-reservaten där där kulturrecensioner jämkas med samhällskritik, debatter och think-pieces, och som ofta fungerar som ett slags oberoende republiker inuti en monarkisk tidningshegemoni.

Jag tror Lind har letat på fel ställe, helt enkelt. Inte har kulturbevakningen skyfflats undan enbart till helgerna. Mitt eget husorgan the Guardian har en helsida varje dag med recensioner av teater, dans, musik. Minst nån gång i veckan får särskilt uppmärksammade uppsättningar en featureplats på inrikessidorna, likadant med böcker.

Jag tror också Lind lite grand har missuppfattat hur brittisk kulturjournalistisk är strukturerad: polemik, think-pieces och debatter är minst lika vanligt förekommande i UK som de är i Sverige, det är bara det att de ofta förläggs till feature-delarna (Comment, G2 och specialbilagor i Guardians fall). Och inte minst till den blomstrande rabatten av veckotidningar, som Lind överhuvudtaget inte nämner: New Statesman, Spectator, Prospect, Standpoint, för att inte tala om TLS och LRB…

Därmed inte sagt att Lind inte kan ha rätt i det att svenska kultursidor håller sig väl i jämförelse. Det tror jag säkert, även om man kan tycka (som jag gör) att enspråkigheten på svenska kultursidor kan bli ganska störande, och att frånvaron av en kvalificerad konservativ kulturströmning brukar resultera i alldeles för mycket skuggboxning bland oss kulturradikaler.

Jag kom mig för att undra – på förekommen anledning – hur Hagberg översatte det där om att Macduff “was from his mother’s womb / Untimely ripped”. Efter lite runebergskt bläddrande hittade jag det: “…blev ofullgången skuren / Utur sin moders lif”.

“Utur” är ett fint ord, som jag ska göra mig mån om att använda vid lämpliga tillfällen. Enligt SAOL kan man lägga betoningen på endera stavelsen, så det är ju demokratiskt och bra. Om man vill se det som en liten skenbensspark på särskrivningen, så kan man förstås göra det också.

Wikipedia har inget att upplysa om saken, men det har alltid sagts att Carl August Hagberg, mannen som var nästan lika bra som Shakespeare, aldrig satte sin fot i England (eller i Skottland, för den delen). Graden av förundran över detta faktum behöver kanske inte bli så hög, för vad skulle han egentligen ha tjänat på det, i språkligt/estetiskt hänseende? Att Franz Kafka skulle tjänat på att ha besökt Amerika kan man kanske hålla med om, i och för sig. Men skulle följande verkligen ha kunnat låta bättre…?

Irländsk folkmusik fungerar inte om den inte har ett platsnamn i titeln. Här är bevisen. Luke Kelly sjunger Raglan Road. Paddy Reilly sjunger The Fields of Athenry. Van the Man sjunger Carrickfergus. Ronnie Drew (som nog var Gud, det är bara det att han glömde tala om det för oss) sjunger Merry Ploughboy (Dublin, alltså). Och till sist – för att ni förtjänar det – min vän och din – Daniel O’Donnell med Galway Bay…

Det är här tårarna börjar rinna. På allvar.

Nu när jag lyssnat på Jens Lekman förstår jag varför jag fortfarande aldrig har hört talas om honom.

Det sätt som man ibland använder engelskan i Sverige påminner om hur lätt man som nykomling hamnar fel i spanskan, genom att ta orden alldeles för bokstavligt. Det tog mig evigheter att lista ut att competencia betyder konkurrens, inte kompetens. Det tog mig ungefär lika länge att sluta dra på munnen när en gravid kvinna kallades för embarazada.

I Stockholms skolor, rapporterar SvD, tränar man eleverna att stressa av, att uppleva stillhet och frihet från externa impulser, och lektionerna går under namnet ‘Mindfulness’. Vilket alltså betyder att ge akt på något, att koncentrera sig, the act of paying attention, dvs. något som låter som raka motsatsen till den frånkopplade avslappning man vill uppnå hos eleverna.

Inte undra på att de började fnissa, kanske.

Nej, nej, och åter nej!

En åttaåring som heter Darren står på skolgården framför en pangad ruta med en fotboll under armen, andfådd och röd i ansiktet, och vädjar till magistern: –“I didn’t do nuffink, sir…!”

(more…)