Morning, noon & bloody night,
Seven sodding days a week,
I slave at filthy work, that might
Be done by any book-drunk freak.
This goes on till I kick the bucket:
FUCKITFUCKITFUCKITFUCKIT.

Som Philip Larkin skrev i ett brev till Monica Jones i november 1968, en av många eleganta och mindre eleganta versifikationer som inkluderats i en ny Samlade, recenserad i senaste TLS av Sean O’Brien.

O’Brien tycker dock inte att sånt därn’t är sånt som man borde komma ihåg Larkin för. Ej heller hans saloon-bar racism, eller hans dreglande efter småflickor.

Snarare ska man då komma ihåg honom för dikter som ‘Whitsun Weddings’ och ‘Aubade‘, enligt min mening ett stycke rimmat tankefläsk som egentligen borde haft undertiteln ”Oh Death, where is thy sting-a-ling-a-ling…”.

Om man skulle söka efter en svensk poetisk motsvarighet till Philip Larkin så skulle jag nog nominerat Olle Adolphson, faktiskt. Och det är inte lite beröm, det.