Franska brev
Categories: SpråkMonday, Jun 18, 2012
“‘English and French are a single language’, Wallace Stevens wrote in his ‘Adagia’…”
Så inledde David Wheatley i lördagens Guardian en recension av en nyutkommen översättning av Stéphane Mallarmé (maneterad ovan).
Fast det är inte riktigt sant, för Stevens skrev egentligen att engelskan och franskan utgör (“constitute”) ett enda språk. Och det är en jävla skillnad det, konstapeln… Stevens’ påstående blir inte lika radikalt, inte lika kategoriskt, inte lika – dare one say it? – leninistiskt…
Wheatley följer upp med en ögonblicksbild av en diskussion mellan André Gide och St-John Perse, i vilken den senare förkastade engelskans tendens mot konkretion och att “reinkarnera tinget i sig”…Wheatley citerar:
In its abstract way French used words “like coins as values of monetary exchange”, [St-John Perse] felt, whereas English “was still at the swapping stage”.
Jag är övertygad om att detta i alla fall var sant, när diskussionen utspelade sig (okänt när, men före 1:a Vk antar jag). Det kanske t.o.m. fortsatte vara sant. Andrew O’Hagan skrev nyligen om Hemingway: “Good reporters go hunting for nouns…” (läs första stycket i O’H:s recension och man hör St-John Perse sucka belåtet… här)
Men den substantivjakt engelskan är ute efter är ju, som hos Hemingway, en jakt efter etiketter, genvägar till meningsfullhet. Substantiven är skramlande tomma tunnor, inte fjäderlätta abstraktioner som hos Mallarmé (Rien = “No thing”…) eller aldrig förut beskådade självklarheter som hos Celan (försök översätta “Zeitgehöft” till engelska…).
Jag önskar få saker så innerligt som att jag kunde bättre franska. Som alla andra i min svenska generation gick jag i sjunde klass när valet stod mellan franska eller tyska. Jag valde franska, men det var fullsatt där, så jag fick tyska, och det kan jag inte heller särskilt bra.
Jag kanske borde gå någon kurs?
June 19th, 2012 at 6:15 am
Gunnar,
Du har det med franskan som jag med tyskan? Olycklig kärlek, typ.
Vad gäller bristen på konkretion i franskan håller jag med dig. Har dessutom diskuterat saken ingående med en ungrare som säger EXAKT samma sak. Om svenskan skulle jag också säga att den också är mer konkret “ingenting” och att den liksom ligger tajtare över det konkreta, färre grekiska latinska låneord? Kanske. Men framför allt: bättre o fler prepositioner, fler och bättre ord för rumslighet.
Franskan däremot har en större precision i tiden.
Och sen kan man ju kolla på anglosaxisk film och jämföra med fransk. Den franska är ju fortfarande Molière på något sätt, storyn bärs av det talade ordet. Människor pratar och pratar.
Medan vi i norra Europa grymtar men däremot, i bästa fall, har ett innerligare förhållande till bild och ljus.
June 19th, 2012 at 8:43 am
“…ligger tajtare över det konkreta” är bra… för det är ju då paradoxalt de abstrakta substantiven som känns mer konkreta genom att klara sig utan latrin och kräkiska: som i förtvivlan istf disparare och förnuft istf räson…
Engelskan har dessutom en tendens att göra verb av dessa substantiv. Ett exempel jag skrev om för rätt länge sen i Idiotikon: i Bergmans “Efter repetitionen” anklagar E Josephson Ingrid Thulin för att “spela teater” också i privatlivet och hon försvarar sig med repliken “Det här är mitt enda uttryck”. När den visades i engelsk teve 1982 blev översättningen “It’s the only way I can express myself” – dvs. hennes “enda uttryck” blir en uppkäftigt teatralisk handling, i stället för en ringa ägodel hon håller fram till beskådan. “Engelskan kommer till sin rätt först när en sådan desperation kan uttryckas i ett pågående eller avslutat förlopp, dvs. blir tragikomiskt.”
June 29th, 2012 at 3:47 pm
Perse är ju också en rätt “ofransk” författare, både genom sin glupande aptit på ord, sin (något sublimerade) hunger efter den verklighet som orden direktkopplar till – och genom sin ibland ytterligt invecklade syntax. Mer än en fransman jag har talat med har menat på att den gode Perse förvandlar franskan till något helt annat, han ligger s a s i fejd med sitt eget språk, liksom Hölderlin med tyskan.
I en del sekvenser lyckas nog Erik Lindegrens tolkningar realisera något som inte framträder fullt lika tydligt i originalet; Lindegren har nytta av inte bara sitt eget öra för metaforer och klanger utan också av svenskans konkretion och att vi (liksom engelskan och tyskan) sedan 1500-talet har haft Bibelns närvaro och spridning på det egna språket som en kraftfull impuls till den sortens ohämmat bildskapande, okyskt konkret retorik.
June 29th, 2012 at 9:51 pm
Apropå engelskans tendens att smälta om till verb, och att göra verben till berättelsens ryggkotor, även när det är ett tilstånd det handlar om, så är det här (tror jag) ett annat exempel på det: i ett långt telegram som Hemingway skrev från evakueringen av greker från Trakien efter att turkarna slagit tillbaka den grekiska armén 1922 – de flydde med allt de kunde få med sig, i ändlösa tröga karavaner mot Saloniki eller vad det nu kan ha varit – och som han sedan gjorde intryck på andra författare med; en omredigerad version inflöt i hans debutbok “in our time” – nå, Hemingway beskriver den kaotiska, tröstlösa, utmattade och nerregnade scenen med målande blekgrå och gula toner, och ett stycke inleds “It is a silent procession. Nobody even grunts. It is all they can do to keep moving.”
Det är svåröversatt, och svårt att ge den där trevande, skygga kraften på svenska, särskilt om man skulle lägga sig nära originalets syntax. “Ingen ens stönar; det endaste de kan uträtta är att hålla sig i rörelse” låter inte klokt, och det förmedlar inte alls den tysta förtvivlan, utmattning och skam som Hemingway suggererar med “It is all they can do to keep moving”. Där använder engelskan ett verb för att fånga desperationen genom ett förlopp som pågår, precis som du är inne på, och det tragiska understryks också av att allt som är någon slags handlande i de här meningarna är så otillräckligt och nerskruvat.
June 30th, 2012 at 6:31 pm
“Allt de förmår är att fortsätta”…?
June 30th, 2012 at 7:00 pm
Ja, kanske, men det ironiska är också att han beskriver en situation som nästan helt har stannat upp: en del av människorna – männen – rör sig långsamt framåt till fots men raderna av vagnar med deras familjer, boskap och ägodelar har stannat i en mäktig trafikpropp på och omkring bron över floden Maritza nära Adrianopel. Och man förstår att det ser likadant ut längre bak, mil efter mil. Det är en mycket samtida scen, nittio år efteråt.
En kraftigt omredigerad version hamnade så småningom som vinjett nr 2 i “In Our Time”, och där har Hemingway skurit ännu hårdare bland de verb som antyder några verkliga handlingar från flyktingarna.
June 30th, 2012 at 7:09 pm
Men om “It’s all they can do to keep moving” är problemet vad gäller översättningen (och det var mest det jag tänkte på här, översättningsuppgiften alltså) så står man inför ett gammalt bekant problem: hur handskas med idiom? “It’s all someone can do to…” är ju en fras man använder mer eller mindre dagligen… I was so drunk it was all I could to to cling to the lamp post… I’m so poor it’s all I can do to feed the dog… Det sista man ska göra med idiom är att försöka “översätta” dem. Hitta ett svenskt idiom som motsvarar, bara… Mitt kanske inte var det mest kreativa valet, efter en lång arbetsdag, men någon lösning måste ju finnas… ska fundera vidare…
June 30th, 2012 at 7:34 pm
Mmm, men jag hänvisade till hur det kunde blivit på svenska mest för att förtydliga hur verben, på engelska, bär fram det stoiska, repigt skamsna eller uppgivna i det _tillstånd_ (eller de omständigheter) Hemingway beskriver, de flyendes grusade stolthet. Och valde medvetet en litet knyckigt direkt översättning: det är klart att man inte översätter “I can see where you’re coming from, but…” med “jag vet nog var du kommer ifrån, men”… 😉
Så tanken var mera att ge ett parallellt exempel på det här med engelskans tendens att uttrycka det sårade eller tragikomiska (mer eller mindre åt vardera hållet, eller det ironiska) med hjälp av verb, som teatraliserar det tillstånd man beskriver. Det är en bra observation, och ny för mig.