Av de opublicerade recensioner som jag de senaste dagarna lagt upp under rubriken ovan, så är nog denna den som kom närmast publicering. Den är från december 2004, en av de sista jag skrev innan jag fick ge upp yrkesskrivandet, och den låg på DN:s kulturredaktion en evärdelig tid. Jag har inte en aning vad som pågick, men Zaremba hade tagit emot den och sagt till mig att den skulle bli införd. Det blev den aldrig. Man ville väl inte ta just den debatten just då, och det har jag faktiskt all förståelse för. Drogdebatten är en uppförsbacke med smör på.

Betänk också att den här texten skrevs för snart åtta år sedan. Läs alltså med reservationer. Dessutom har jag inga av mina anteckningar kvar vad gäller källor för statistik och annat. Jag tar gärna en debatt om detta, men bara under förutsättning att man accepterar att vissa siffror och argument kan vara föråldrade. Recensionen följer nedan.

Douglas Husak
Legalize This! The Case for Decriminalizing Drugs
Verso 2004

Argumenten för avkriminalisering av allt narkotikainnehav hörde man förr om åren huvudsakligen från amerikanska ‘think tanks’ på högerkanten. En naturlig följd blev att många misstänkte att avkriminalisering i själva verket var en aggressiv “opium-för-folket”-politik, en farmakologisk-juridisk metod att passivisera framför allt den urbana underklassen i de amerikanska storstäderna.

Men debattens förtecken har ändrats under de senaste åren. Legaliseringsargumentet hörs allt oftare från liberalt och progressivt håll. Inte minst uppseendeväckande är antalet poliser och polisorganisationer runt om i världen som nu förespråkar avkriminalisering som det enda sättet att få bukt med de västerländska samhällenas i alla avseenden mest kostsamma problem. En av de mest sansade rösterna i debatten är Douglas Husak, professor i filosofi och juridik vid Rutgers University i USA, vars nya bok borde bli obligatorisk läsning för både lagstiftare och debattörer i frågan.

Husaks utgångspunkt är självfallet den amerikanska situationen, där nolltoleransen haft sådana katastrofala effekter. Men hans resonemang är på samma gång principiellt och överförbart. Husaks position skulle kunna beskrivas som radikal i den meningen att han förespråkar “total avkriminalisering av innehav av narkotika för rekreationsbruk”. Men han tar lika skarpt avstånd från den extremt högerliberala positionen (“Staten har inget att göra med vad jag för in i min kropp”) som han gör från nolltoleransen.

Husaks bok går heller inte närmare in på alla de olika former av avkriminalisering som förespråkats i debatten. Han diskuterar till exempel inte alls frågan om i vilken utsträckning den också borde omfatta produktion, distribution och försäljning av droger. Hans bok inskränker sig i stället till den absolut centrala frågan – inte, som han säger, “Varför avkriminalisera?” utan “Varför kriminalisera överhuvudtaget?”

Det är nämligen slående hur sällan – om alls – som statliga och juridiska organ har artikulerat “officiella” svar på den frågan. Lagstiftningen mot innehav och rekreationsbruk av narkotika är unik i det hänseendet att vi inte har några uttalade, allmänt accepterade juridiska/moraliska skäl till varför den överhuvudtaget existerar, till skillnad från lagstiftining mot exempelvis rattfylleri och barnporr. Detta har inte minst sin förklaring i att så gott som alla termer man tvingas använda är så öppna för alternativa tolkningar. Husak visar att till och med så pass grundläggande begrepp som “narkotika”, “medicinskt/rekreativt bruk”, “sjukdom/störning/syndrom” visar sig vara flexibla på gränsen till oanvändbarhet.

Husak blir därför tvungen att förlita sig på vad han ser som de fyra vanligaste argumenten för fortsatt kriminalisering, argument som förts fram av akademiker, politiker och andra debattörer i ämnet: status quo bör bevaras för att (a) skydda barn och ungdomar; (b) minska brottsligheten; (c) skydda folkhälsan; och (d) förhindra omoral och en allmän degenerering av samhället. Inte ett enda av dessa argument överlever Husaks penetrerande analys.

Utrymmet tillåter inte att redovisa för samtliga Husaks argument (jag rekommenderar därför att man läser boken!) Men låt oss ta det mest känsloladdade av dem, “att skydda barn och ungdomar”. Husak ställer för det första en oerhört intressant fråga som många föräldrar konfronterats med. Du upptäcker att din son/dotter har rökt marijuana och din reaktion är naturligtvis oro och ängslan. Men, handen på hjärtat, du känner i själva verket oro över två skilda saker – och vilken av dem är viktigast för dig? Är det oron över den eventuella psykiska effekten av haschet han/hon just rökt, inte minst att det kanske blir en “gatewaydrog” till heroinet? Eller är det i själva verket oron över att ditt barn kommer att åka fast – det vill säga hamna i ett juridiskt-polisiärt system, och inte minst ett kriminalvårdssystem, som innebär att han/hon har flerfaldigt större chans att konfronteras med tunga droger, för att inte tala om övrig brottslighet, för att inte tala om sociala stigma, för att inte tala om framtida problem att skaffa jobb, osv – det vill säga att haschet blir en gatewaydrog, inte till tyngre narkotika, utan till social brännmärkning?

De flesta föräldrar med en smula förnuft säger naturligtvis det senare. Och det finns många skäl varför det förhåller sig på det viset, inte minst empiriska. För det första har argumentet om cannabis som en gatewaydrog nästan undantagslöst förkastats av seriösa forskare på psykologiska, medicinska och statistiska grunder. Därutöver visar longitudundersökningar överraskande nog att ungdomar som experimenterat med cannabis tenderar att bli psykologiskt mer välbalanserade personligheter längre fram, jämfört, inte bara med den lilla minoritet som blir allvarliga missbrukare, utan också jämfört med den något större minoritet som helt och hållet avstått från droger. För de allra flesta föräldrar i ovanstående situation finns med andra ord ingen anledning till panik – förrän lagstiftningen knackar på dörren…

Men kriminaliseringen av rekreationsbruk, menar Husak, är också juridiskt-moraliskt orättfärdig, inte minst på grund av att den är så selektiv och djupt inkonsistent med övrig lagstiftning. Ingen annan reakreationsaktivitet som för med sig vissa risker enbart för individen själv har någonsin lagstiftats mot – extremsporter, som ett exempel – särskilt inte med de hårda straffsatser som tillämpas för narkotikabruk. Långt mindre har en sådan lagstiftning grundats på så pass diskutabla empiriska grunder vad gäller graden av risk för individen i fråga; i USA dör till exempel fyra gånger så många av biverkningarna av legala receptmediciner som de som dör av illegala droger.

Men Husak visar framför allt att kriminaliseringen av rekreationsbruk dessutom är kontraproduktiv. Ett exempel: de allra flesta hälsoriskerna med illegala droger kommer inte av att de är de droger de är, utan för att kriminaliseringen av dem omöjliggör alla former av kvalitetskontroll. Majoriteten av de som dör av illegala droger dör inte av drogen per se utan av gifterna som langarna blandar i, av hepatit och AIDS från skitiga nålar, och så vidare. Det är långt ifrån ovanligt att människor kan ta heroin i över tjugo år och samtidigt leva ett fullkomligt normalt liv. Skillnaden brukar vara att de har det förhållandevis gott ställt, dvs. att har råd med kvalitetsheroin, steriliseringsapparater och privat sjukvård. Här ligger en av kriminaliseringens mest upprörande aspekter, menar Husak: att den i så många hänseenden är en ren klasslag och – särskilt i fallet USA – en djupt rasistisk lag.

Nu ska det förstås betonas att Husak, i likhet med de flesta andra av hans meningsfränder i debatten, absolut inte betraktar avkriminalisering som en slutlig lösning på narkotikaproblemet. Någon sådan existerar helt enkelt inte: hur skulle det kunna finnas beroendeframkallande stimulantia utan att det också finns problem? Likadant innebär inte avkriminalisering att “knarket släpps fritt”, som en del fått för sig. Snarare tvärtom: det är ju om något just idag som knarket är fritt, i den meningen att det inte går att kontrollera. Nej, legalisering – hel eller delvis – handlar snarare om att göra problemen hanterbara, inte ohanterbara, som de är exempelvis i dagens USA.

Att avkriminalisering heller inte är problemfri visar sig också i fallet England, där cannabis nyligen omklassats till “C-drog”. Detta innebär att polisen utom i undantagsfall enbart konfiskerar marijuanan och utfärdar en muntlig varning. Det är, återigen, polisen själv som utövat påtryckningar på tveksamma politiker för att denna ändring skulle komma till stånd. Men man har därför hamnat i en situation som i sin absurditet är jämförbar med spritförbudet i USA på 1920-talet, i vilken man å ena sidan de facto tillåter innehav och bruk av stimulantia, medan man å andra sidan kommer överens om fiktionen att stimulantian så att säga dyker upp från ingenstans, en fiktion under vilken brottslighetens – dvs. langningens – verklighet blir mer och mer påtaglig och maffian växer sig allt starkare. För kriminaliseringens allra viktigaste konsekvens är ju att de kriminella blir långt fler till antalet.

Den mer utopiska versionen av avkriminalisering, som Husak alltså knappast berör i sin bok, förespråkar att samhällena och deras internationella organisationer även avkriminaliserar – och med militära/polisiära insatser tar över – all produktion, distribution, försäljning och framför all beskattning av narkotika. De astronomiska summor man skulle frigöra ur samhällsekonomierna vänder man då “i motsatt riktning” och angriper grundproblemen med: river ghetton, bygger bostäder och sjukhus, utvecklar avvänjningsprogram och effektiv antidrogpropaganda, och så vidare. Dessa argument har förvisso sina meriter, men kanske mer på det tankeexperimentella planet. Det är dock obestridligt att fler och fler kommit till slutsatsen att nolltoleransens tid är förbi och att det blivit hög tid just att experimentera med nya tankar.