I diskussionen om Gitta Sereny härförleden nämnde jag Gandhi som någon som förmodligen skulle lida värre av att “synas närmare i sömmarna”, så att säga, ungefär så som jag föreställt mig att Tom Bower synat Sereny i Mailartikeln (vilket han kanske inte gjorde, trots allt…).

Gandhi har i och för sig blivit kritiskt analyserad tidigare, men jag vet ingen som gjort en lika essäistiskt elegant omvärdering som Perry Anderson i senaste LRB, i den första av tre (gratis)artiklar om Indien. Det här är hindunationalisten Gandhi som träder fram, på ganska långt avstånd från ickevåldets och toleransens Gandhi…Mer än läsvärt.

I oktober stänger man för evigt ner Ceefax, BBC:s teletextservice, som en del av the digital switchover. Den kommer nog att saknas av många, inte minst för fotbollsresultaten.

Och i morgon dör Minitel, denna gloriösa franska uppfinning, storätare av telefonräkningar… Själva terminalen beskrev någon som “det ultimata uttrycket för hur långt man kan ta beige plast”… Minitel visade liksom hur tekniskt avancerad man kan vara – på ett stickspår…

Men jag har varma känslor för Minitel. I början av 90-talet hade vi en liten lägenhet på en tvärgata till Av Kléber under några år, och Minitel var något av det roligaste med Parisbesöken.

Det var nog också första och sista gången jag besökt chatrooms, även om det gick lite knackigt med franskan… Det var hemskt nytt och spännande, i alla fall…

“Minitel” står t.o.m. i mitt franska lexikon… obtenir un renseignement par le ~

“Ne plus jamais obtenir”, får man väl konstatera…

Av de opublicerade recensioner som jag de senaste dagarna lagt upp under rubriken ovan, så är nog denna den som kom närmast publicering. Den är från december 2004, en av de sista jag skrev innan jag fick ge upp yrkesskrivandet, och den låg på DN:s kulturredaktion en evärdelig tid. Jag har inte en aning vad som pågick, men Zaremba hade tagit emot den och sagt till mig att den skulle bli införd. Det blev den aldrig. Man ville väl inte ta just den debatten just då, och det har jag faktiskt all förståelse för. Drogdebatten är en uppförsbacke med smör på.

Betänk också att den här texten skrevs för snart åtta år sedan. Läs alltså med reservationer. Dessutom har jag inga av mina anteckningar kvar vad gäller källor för statistik och annat. Jag tar gärna en debatt om detta, men bara under förutsättning att man accepterar att vissa siffror och argument kan vara föråldrade. Recensionen följer nedan.

(more…)

Laura Wihlborg blir vår OS-Poet…! Här är hela listan…

Här är Laura på youTube med “Den skra sidan”… (ska nog vara “säkra”)….

Go Laura!

Observerkrönikören Nick Cohen gillar att vara spydig om slentrianvänstern, och det mestadels med all rätt. Igår tyckte jag han i huvudsak träffade rätt igen, i attacken på Julian Assanges försvarare.

Cohen är väl inte världens elegantaste skribent, men den paranoida skuggsidan bakom Assange är sannerligen inte en uppbyggelig syn. Särskilt inte när själva kärnan i Assanges resonemang är så i allra högsta grad diskutabel, som själva ACLU också har påpekat: att överhuvudtaget ställa Assange inför rätta i USA, än mer döma honom till döden, skulle strida mot den amerikanska konstitutionen.

From the 1970s, when the New York Times printed the Pentagon Papers, to today’s accounts of secret prisons and the bugging of US citizens, the American courts “have made clear that the First Amendment protects independent third parties who publish classified information”.

Men även om man gör tankeexperimentet att Assanges paranoia vore berättigad, dvs. att han verkligen blivit förföljd av svenska genusfascister och amerikanska skarprättare – ja, vad i hela friden hade han annat väntat sig? Kongressens Stora Förtjänstmedalj? Gratisbiljetter till Disneyland?

Man måste ju förutsätta att WikiLeaks utförde någon slags risk assessment innan man började publicera, och att Assange måste ha varit medveten om att en negativ reaktion från USA var något man faktiskt kunde hoppa upp och sätta sig på. Inte bara att den som sig i leken ger får leken tåla, utan att man får tåla att leken utspelar sig på den “assymetriska” arena man själv har valt.

[Den här hade jag totalt glömt av att jag skrivit. Daterad januari 2001. Jag tror inte den blev publicerad någonstans.]

Jag avskyr bevingade ord. Vad jag inte kan med är deras egenrättfärdighet, deras snorkighet, deras 25-öresvisdom, deras låtsasdjup. Bortsett från att de ofta helt enkelt har fel.

Aftonbladets kultursida, som är något av en syndare i det här sammanhanget, hade för en tid sedan ett Linnécitat: “Naturen tar aldrig några språng”. Visst gör den det. Fråga Stephen Jay Gould, som med sin teori om ett ‘punctuated equilibrium’ visat att “ta språng” är precis vad evolutionen gör.

Detta är problemet. Linné kan mycket väl ha ett giltigt argument här – om man bara fått se sammanhanget, transportsträckan som bär läsaren fram till den poetiska sanning som möjligtvis ryms i sentensen. I stället framstår han bara som en primitiv frasmakare, överspelad av bättre vetenskap.

Jag tror min motvilja väcktes när någon gav mig i present Sture Alléns Svensk Ordbok (1986) som av någon pervers anledning inkluderar bevingade ord på alfabetiskt lämpliga ställen. Bredvid “förlåtelse” kan man till exempel läsa en sentens av Runer Jonsson som är lika enfaldig och sexistisk som den är osann: “Vill du göra din nästa till ett nervöst vrak, så be henne om förlåtelse medan hon ännu har sina bästa argument kvar”.

Och bredvid “minne” kan man läsa Jean Pauls “Minnet är det enda paradis som man inte kan bli utdriven ur”. Om man inte har Alzheimers, vill säga. Bredvid “misstag” får vi oss till livs Martin Vaubees (Jonsson, Paul, Vaubee: var har de hittat alla dessa djupingar?) “Lär av andras misstag, ty du kan inte leva tillräckligt länge för att själv hinna begå dem alla”. Nej, det lönar sig inte att läsa den en gång till, den är lika idiotisk för det.

Vad är det egentligen aforismer förväntas åstadkomma? Hur är det meningen vi ska reagera? Jag tror vi förväntas utbringa åtminstone en livserfaren suck och ett “Ja-a, det är så sant som det är sagt”. Men allra helst bör vi drabbas av en livsfilosofisk aha-upplevelse, en plötslig och skarp ljusstråle riktad in i den mänskliga okunnighetens och förvirringens dunklaste skrymslen.

För dem av oss som bläddrat i ett nummer av Det Bästa är det här välbekanta trakter. Inte bara hittar man en massa imbecilla sentenser i varje nummer, Det Bästa är i sig själv ett slags utdraget bevingat ord, en halvfilosofisk soundbite för dem som inte orkar ta reda på hela historien.

Kanske är det därför man bäst kommer ihåg “anti-aforismerna”, som W.C. Fields “Det är bara att lyfta tjuren i svansen och titta den rakt i ögat”. Eller den genuine djupingen Ingemar Olofsson, som myntade den sentens som idag hänger på varje kvällstidningsredaktions vägg: “Förtala är silver, förtiga är guld”.

Faktum är, jag skulle vilja föreslå en publicistisk regeländring: varje gång man publicerar ett bevingat ord måste man också publicera ett som går omkring i nedvikta gummistövlar. Som exempelvis “Krigets fasor roar ingen” (Olofsson igen).

Ännu en opublicerad recension, denna ganska lång. Och den fick ett skojigt efterspel, som jag skrev om inte långt efter att jag satt igång Pressylta 2005:

För tre-fyra år sen läste jag en mycket rolig och intressant bok om sillens och sillfiskets historia, och skrev en halvlång recension som jag skickade lite på vinst och förlust till TLS. Nån vecka senare fick jag ett handskrivet brev (!) med posten (!!) från deras naturredaktör Redmond O’Hanlon, där han sa i princip: gillade artikeln skarpt, men den är inte riktigt i TLS:s “stil” (vilket var fair enough). “Men,” fortsatte han, “har du lust att skriva för TLS i framtiden? Det hoppas jag verkligen.” Så kom slutklämmen: “Nu gäller det bara för mig att hitta en annan bok om fisk åt dig.” Där hade han suttit, alltså, och tänkt: “Fan, kass artikel – men killen kan fisk! Precis vad vi behöver! Nån som kan fisk!” Så jag fick skriva tillbaka och säga, nej tyvärr, sillen var mer undantag än regel, faktiskt (den svenska västkusten, bla bla) men om du får in nån bok om hockey så kan du ju alltid höra av dig… Inte ett ljud sen dess. Det var mitt William Boot-ögonblick, tror jag.

Jag blev nästan TLS:s fiskkorrespondent… Recensionen i fråga följer nedan.

(more…)

Bland de i nästan allt överensstämmande hyllingarna för Gitta Serenys livsgärning, tycker jag det är värt att läsa en oliktänkande röst, nämligen Tom Bowers artikel om henne i dagens Daily Mail. Man behöver inte hålla med om allt han skriver, men jag tycker definitivt han har en poäng i det att Serenys arbeten är långt ifrån problemfria, varken historiskt eller psykologiskt. Det handlar väl inte minst om den där gamla gränsstriden mellan förstå och förlåta.

Som tidigare meddelats hittade jag nyligen ett fiffigt sätt att blåsa nytt liv i gamla opublicerade texter – texter som i ursprungligt, zipdiskat skick såg ut som explosioner i kommateringsfabriker. Men med hjälp av en ordbehandlare som heter Duga kan man nu faktiskt se vad det står, och det är ju alltid en hjälp.

Ingen av dessa texter har alltså sett dagens ljus förrän nu, och en del är mer kompletta än andra, men jag tänkte jag skulle langa upp ett par tre stycken under veckan, så får vi se om det blir några barn gjorda. Den första är en ganska kort bokrecension från 2001 som jag skickade till DN, men den kom mig veterligen aldrig in.

Carlo Feltrinelli
Senior Service: A Story of Riches, Revolution and Violent Death
(Granta Books 2001)

Det är på eftermiddagen den 14 mars 1972, nära Segrate, en förort till Milano. Bokförläggaren Giangiacomo Feltrinelli har just klättrat halvvägs upp för en kraftledningsstolpe på via Cassanese när en fasttejpad liten arm i en billig väckarklocka plötsligt lossnar och (more…)

“‘English and French are a single language’, Wallace Stevens wrote in his ‘Adagia’…”

Så inledde David Wheatley i lördagens Guardian en recension av en nyutkommen översättning av Stéphane Mallarmé (maneterad ovan).

Fast det är inte riktigt sant, för Stevens skrev egentligen att engelskan och franskan utgör (“constitute”) ett enda språk. Och det är en jävla skillnad det, konstapeln… Stevens’ påstående blir inte lika radikalt, inte lika kategoriskt, inte lika – dare one say it? – leninistiskt…

Wheatley följer upp med en ögonblicksbild av en diskussion mellan André Gide och St-John Perse, i vilken den senare förkastade engelskans tendens mot konkretion och att “reinkarnera tinget i sig”…Wheatley citerar:

In its abstract way French used words “like coins as values of monetary exchange”, [St-John Perse] felt, whereas English “was still at the swapping stage”.

Jag är övertygad om att detta i alla fall var sant, när diskussionen utspelade sig (okänt när, men före 1:a Vk antar jag). Det kanske t.o.m. fortsatte vara sant. Andrew O’Hagan skrev nyligen om Hemingway: “Good reporters go hunting for nouns…” (läs första stycket i O’H:s recension och man hör St-John Perse sucka belåtet… här)

Men den substantivjakt engelskan är ute efter är ju, som hos Hemingway, en jakt efter etiketter, genvägar till meningsfullhet. Substantiven är skramlande tomma tunnor, inte fjäderlätta abstraktioner som hos Mallarmé (Rien = “No thing”…) eller aldrig förut beskådade självklarheter som hos Celan (försök översätta “Zeitgehöft” till engelska…).

Jag önskar få saker så innerligt som att jag kunde bättre franska. Som alla andra i min svenska generation gick jag i sjunde klass när valet stod mellan franska eller tyska. Jag valde franska, men det var fullsatt där, så jag fick tyska, och det kan jag inte heller särskilt bra.

Jag kanske borde gå någon kurs?