Earl Scruggs i mars, och nu Doc Watson…

Hans sångröst kunde väl inte kallas annat än funktionell, dvs. han sjöng rent och man hörde orden. Hans låtrepertoar, när han väl lämnat the Appalachians bakom sig, strävade idogt i riktning mot den snälla och lite tårmilda mitten: “Snowbird”, “Grandfather’s Clock”, “Peach Pickin’ Time in Georgia”.

Men samtidigt var det helt och hållet typiskt att i just en gräddbakelse som “Snowbird” fogade han in ett solo (vid pass 2:00 i klippet), okomplicerat och vackert, som slutar med en scale run från högt C till lågt C, som bekräftar precis det Dylan en gång sa om hans gitarrspel, “Det är som rinnande vatten…”

Jag såg honom på Gaumont State i Kilburn nån gång i slutet av 1970-talet, ackompanjerad av sonen Merle, som något tio år senare dog i en traktorolycka.

Det finns förstås massor av Doc att lyssna och se på, på både Youtube och Spotify. Pröva ‘Sweet Georgia Brown’, ‘Windy and Warm’, ‘Black Mountain Rag’, eller för all del ‘Deep River Blues’ (inbäddad i Guardianrunan ovan).