Efter något halvdussin utgallringar bland mina böcker under de senaste sju-åtta åren är detta vad som nu återstår. Två Billy-hyllor med det jag vill/måste ha nära till hands. Resten har jag sålt antikvariskt, eller gett bort, eller kört ner till Svenska Sjömanskyrkan i Southwark, eller packat ner i papplådor och staplat i 55:an.

Vad som inte är med på bilden, och liksom inte “räknas” i det här samanhanget, är referensböckerna längre ner i hyllan: lexika, grammatiker, Brewer, Cruden, Fowler, bibeln.

Men det är alltså poesin som dominerar. Vänner som Strömberg och Runefelt, bekanta som Ekelöf och Södergran (den senare står alltid bredvid Eva, medan Emily Dickinson tenderar att hamna bredvid Ragnar). Och så “tyskarna” (Celan allt, Trakl urval, Rilke en hel del, Höderlins ‘Hyperion’ och en samlad Brecht). Och jänkarna, förstås: Ezra Pound, Wallace Stevens, Emily D (fast vart i hela friden har min Marianne Moore ‘Collected’ tagit vägen…?!). Och så Gunnar Björling, Gabriela Mistral, Ragnar Jändel, Getrude Stein, samt Hjalmar Gullbergs urval av Ola Hansson från 1943.

I skönprosan är det egentligen bara Flann O’Brien och jag själv som gäller… Klas Östergren-böckerna står där mest för syns skull, ähem… Men vad gäller det lilla som finns av sakprosa blir det lite mer komplicerat. På nedre hyllan längst till höger står, i tur och ordning… Leonardo Sciascia ‘The Moro Affair / The Mystery of Majorana’… två briljanta, för evigt omlästa essäer av en ofta förbisedd skribent. Barbara Tuchman ‘The Zimmermann Telegram’… tänkte jag skulle läsa in mig lite mer på det där, efter en nylig post. Bertil Pettersson ‘Att hitta vilse: snedsprång i litteraturen’… en underbar pekoralantologi av en genuin själsbroder. Elaine Scarry ‘The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World’… en bok som faktiskt förändrade mig i grunden, fast jag märkte det inte förrän långt efter jag läst den för första gången. Yvonne Hirdman ‘Att lägga livet till rätta’… som ju varken mer eller mindre handlar om det moderna Sveriges väsen. Paul Virilio ‘The Aesthetics of Disappearance’… ett slags skafferi för knyckbara tankar och idéer, ständigt omläst.

Men om nu hyllan tiger och böckerna talar, så undrar man ju vad i hela friden det är dom pratar om…? Jag begriper det i vart fall inte.

Jag vet inte om jag är ovanlig bland utlandssvenskar i det avseendet, men jag har kommit att gilla Sverige mer och mer ju längre jag bott utomlands.

Jag tycker det är ett högst  beundransvärt land på många, många olika sätt – och Christopher Kullenberg får lov att representera bara en aspekt av min beundran, inte för CK som person (har aldrig träffat killen, han kanske hatar barn och hundar och är öisare och allt annat hemskt) utan som ett förkroppsligande av en viktig sida av det samtida svenska, där tekniskt nytänkande och politisk progressivitet möts.

Andra aspekter står jag så klart inte lika beundrande inför. De flesta av dem är nog uttryck för Sveriges enspråkighet, att det liksom bara pågår ett samtal åt gången. Det känns lite lufttomt ibland.

Jag ska inte blanda mig i debatten om “svenskheten”, bl.a. annat hos Karin och Bengt, annat än på två sätt: dels att kritisera de som använder ordet “exil” om utlandssvenskars utlandsboende. Det är ingen exil, och genom att använda ordet i det här sammanhanget tycker jag man förringar och banaliserar den verkliga exilen. Ingen har tvingat oss att bo utomlands. (Jag skrev om detta också den 7 juni 2006, på ång-Pressylta)

Det andra är att damma av en essä från 1994, som egentligen är en plädering för att avskaffa Sverigebilden. Den är ganska lång och har legat och skräpat i arkivet sedan länge, men i WordPress (nedan) blir den lite lättare att läsa än i HTML. Jag skulle nog inte skriva under idag på allt jag sa då, för arton år sen, men det mesta tycker jag dock står upp än idag.

———————————————————————————————————————————-

Gunnar Pettersson: “Till det främmande Sverige” (ingår i ‘Endast propagandan är sann’, Moderna Tider Förlag 1995).

Ezra Pounds Sverigebild var lika slumpartat sammansatt, lika excentrisk som alla de bilder han hade av kulturer han inte kände till särskilt väl. De två huvudsakliga ingredienserna utgjordes, framför allt i Cantos, av de svenska statsfinanserna, särskilt under Vasa och det karolinska enväldet (Canto 97: “When kings quit, the bankers began again “) – och, självfallet, av Nobelpriset.

(more…)

Ni får nu ursäkta lite vänskapskorruption, men dom av er som har åldern inne vet vad vi pratar om här… Englands – eller närmare bestämt, Swindons – svar på Marilyn Monroe, Diana Dors.

Min gamla vän Niema Ash, som trogna läsare stött på förut i samband med ett långt utdraget och plågsamt rättsfall (se kategorilistan), har nu gett ut en bok tillsammans med Diana Dors son, Jason, och den uppmärksammas i dagens Daily Mail.

Och det är så sant som det är sagt: det är ett mirakel att Jason inte är mer flippad än så flippad som han faktiskt är. Det är rent av svårt att veta om detta är en av de taskigaste barndomar man någonsin hört talas om, eller raka motsatsen, eller båda på samma gång…

Jag menar, är man född med champagne i nappflaskan så är det väl i alla fall osannolikt att man slutar som revisor vid Försäkringskassan.

Niema och Jason bor för övrigt granne i Broadstairs vid Kentkusten, dit jag ibland åker för lite R & R…

Kåken de bor i heter Eagle House, och ligger mitt pladask på stranden, tjugo meter från svallvågorna… Det brukade tillhöra amiralitetet, och heter som det heter beroende på att det var hit man förde det napoleonska örnstandaret efter slaget vid Waterloo.

I en del av de fortfarande intakta fönsterrutorna kan man också läsa de inristade namnen på officerare och manskap från den tiden.

Från Swindon till Waterloo, från Diana Dors till Duke of Wellington… Här går det undan när det går undan…

“Waiting for the Electrician, or Someone Like Him” heter ett gammalt album av Firesign Theatre, och beskriver väl rätt väl orsaken till mitt lätt uttråkade innesittande just nu, denna torsdagseftermiddag. Därför kör vi lite konsumentupplysning för att fördriva tiden.

Visste ni…

…att man kan få offsideregeln grafiskt förklarad för sig på baksidan av ett 50-pencemynt? (Tänk om de satt den på fel sida…)

…att “purjo” är ett av de ytterst få svenska matorden som härleds från spanskan? (Bortsett alltså från “Zarzuela de Mariscos a la Catalana”…)

…att man i engelsk lag inte kan förolämpa ärekränka de döda? (…menade jag ju… de döda är ärelösa…)

Först, flytten nu klar… i princip. Lite byråkratiskt kvar, telefonräkningar och sånt… Livet kommer inte att återgå till det normala inom snar framtid, däremot, beroende på att den nya lägenheten ser ut som ett bombnedslag…. Jag sitter och skriver detta i en slags dalgång mellan berg av papplådor, skåp och onödiga attiraljer. Ibland klättrar jag upp på en av höjderna och blickar ut över mitt nya landskap, ungefär som Friedrichs vandringsman med käppen, uppe på klippan…

Om ingen annan har något att bidra med så får en diskussion om Celandikten vänta tills Bodil blivit strulfri. Jag ville skrivit så mycket mer om Earl Scruggs, men i flyttan och villan blev det inte mer än ett par yt-klipp. Ska försöka åstadkomma något mer matigt, för det handlar om musikaliska – host-host – paradigmskiften, och sådana finner jag förfärligt intressanta… Det är faktiskt inte helt fel att kalla Scruggs “banjons Segovia”… och när gapskratten dött ner ska jag förklara varför.

Skulle velat skriva något om Falklandskriget också, det är ju 30 år sen det hela startade… Det var en underlig tid, inte minst för mig personligen: min andra roman ‘Reträtten’ skulle komma ut den hösten, jag skrev (vad jag minns) mycket i Aftonbladet, hustruns affärer började komma igång på allvar… Och så drabbas man av detta sanslösa, senilimperialistiska, kukcentrerade, bravadoflämtande pang-pang-evenemang på en ö där inte ens pingvinerna kände sig hemma… Simon Jenkins idag förklarar resten.

Trött som en pannkaka i lovart, är jag faktiskt. Nu tänker jag ta mig ett glas vin och titta ut över min nya huvudgata, Balls Pond Road… Ballardammsgatan… Som jag brukar säga: “If you lived here, you’d be home now…”

Paul Celan: Ich albere…

Ich albere mit meiner Nacht,
wir kapern
alles, was sich hier losriss,

lad du mir auch deine
Finsternis auf
die halben, fahrenden
Augen,

auch sie soll es hören,
von überallher,
das unwiderlegbare Echo
jeder Verschattung

(Lynch/Jankowsky:)

I fool about with my night,
we capture
all
that tore loose here,

your darkness too
load on to
my halved, voyaging
eyes

it too is to hear it
from every direction,
the incontrovertible echo
of every eclipse.

(Pettersson, c:a 1998, på ett instucket pappersark jag inte sett sedan dess…)

Jag fånar mig med min natt,
vi (kapar?)
allting
som här rivit sig loss

lasta också ditt
mörker på
mina halva, vandrande
ögon (blick?)

också den ska höra det
överallt ifrån
det ovedersägliga ekot
av varje förmörkelse.