Detta blir ganska långt. Hav tålamod. Jag läste Torsten K:s intressanta post om “Heine, Sandler, m.m.” och kom att tänka på en kort men givande sväng jag tog genom kryptologins fascinerande historia, det var kring 1997-98, när jag som bäst höll på med Ericssonboken. Historien behöver dock lite kontext.
Är inget mindre än en gurkburk…!
Varumärket SPREEWALDHOF presenterar “Der Gurken-Snack vom Heimathof für Gurkenfans“…
Innehåll: 1 styck gurka “utvald för hand”, plus Branntweinessig, Zucker, Zwiebeln, Salz, Dill, Senf, Gewürze, Aroma.
What could possibly go wrong…? Här har vi en estetiskt tilltalande burk (grönt och svart funkar alltid här…).
Ett givet tillbehör till the charkprodukt of your choice.
Behändigt ‘ring-pull’-lock med tillhörande återtillslutningstillsats i grön plast.
Gurkan kommer att avätas nästa lördag, i samarbete med en av östra Londons främsta gurkkännare, Pete the Kid. Betyg följer.
Tills dess fortsätter jag vara impad över konceptet. Väldigt impad.
Jesus och Amerrka är en pålitligt komisk kombination, som vi nu kan se i den republikanska valkampanjen. (Varför Aftonbladet gör denna Kiviks-marknad-minus-stripshowerna till påkostat ledande nyheter är ett mysterium… Har dom tappat alla nyhetsperspektiv?)
Nå, Jesus, alltså…
Ända sedan jag utgjorde ena hälften av bluegrassbandet Cherrypickin’ Motherfuckers för drygt fyrtio år sen (andra hälften utgjordes av John Hosford, då Göteborgs främste utövare av clawhammer banjo) har jag samlat på roliga Jesuslåtar att spela på min trettonsträngade moussaka för eventuellt evangeliska bekanta. En av favoriterna ser ni i rubriken. Bland andra fynd jag hittade för ett tag sedan (gud – förmodligen – vet var):
* Put Your Snout under the Spout where the Gospel Comes Out
* Will You Be Ready at the Plate When Jesus Throws the Ball?
* Drop-kick Me, Jesus, through the Goalposts of Life (Bobby Bare, vem kommer ihåg…?)
* There Ain’t No Flies on Jesus (vilket får Guds Son att låta lite grand som Sammy Glick…)
I sammanhanget bör jag också nämna en förstavärldskrigsfavorit, The Bells of Hell Go Ting-a-ling-a-ling, med den odödliga raden “Oh death, where is thy sting-a-ling-a-ling?
Vi sjöng också en fruktansvärt snuskig låt om menstruation kallad “Red River”.
Men vi spelade också snälla låtar som “Rollin’ in my Sweet Baby’s Arms” och “Snowbird“. Fast när jag googlar John Hosford hittar jag bara en skjutvapenpsykopat som var nån slags höjdare i NRA och senare “Executive Director of Citizens’ Committee for the Right to Keep and Bear Arms”. Det oroar mig aningen att jag inte är mer förvånad över detta.
En stilla undran: varför googlar så många människor i Sverige på “Fallada” just nu? Är det nån frågesport på gång?
Här kan man under tiden ålyssna “O du Fallada, da du hangest: Ein Pferd klagt an“…
Jag har skrivit om detta förut, senast i posten om Wilhelm Reich: hur går det till när idéer dör? Vad jag främst intresserat mig för är ju då arvet från Freud: dynamiken mellan verbalisering och repression, mellan dygden att tala och synden att tiga… Det utmynnar till slut i en krasst praktiskt fråga: gör det någon nytta att dra upp och verbalisera traumatiska minnen, eller är det tvärtom skadligt?
Jag ska genast tala om att jag inte sätter mig emot verbalisering, eller emotionell konfrontation, vad form den nu kan ta, särskilt då i ett kliniskt sammanhang. Att beskriva något är ofta att komma till klarhet om det. Ord frigör i minst lika hög grad som de fängslar. Och i många situationer vet vi helt klart att verbalisering fungerar, inte minst vad gäller minnet av sexuella övergepp på barn, framför allt i den mest instutionaliserade formen av the talking cure, nämligen rättegången.
Vad som blir intressant är traumatiska minnen av situationer där offrets deltagande inte har – som i en familjesituation – något som helst samband med traumats ursprung. Alltså, när man blir offer för en extern, våldsam och oförutsägbar händelse, eller serie händelser. Jordbävningen, som mest emblematiskt. Eller – som jag nämnt förut – 9/11… (se PS nedan!)
Vi vet redan hur mycket skada många psykologer och terapeuter orsakade de överlevande och hjälpsökande offren för just den katastrofen, vilka grymheter de medvetet eller omedvetet begick mot dessa stackars människor. Att dra upp och verbalisera deras traumatiska minnen fungerade helt enkelt inte i många av fallen, det ledde bara till mer trauma. Men ingen har – i alla fall vad jag hittills vetat – förklarat varför det gick så fel.
Nu har vi i alla fall en del av svaret.
Den finns att hämta i nya rön hos neurofysiologin. Jag ska citera Jenny Diski, som skrev en artikel i LRB om minne och hågkomst härförleden (jag låter den stå på engelska för att slippa bråka med medicinska termer på svenska)…
It seems that the emotion of an event is stored separately (in the amygdala) from the recollection of the event itself (in the hippocampus), and that the traumatic memories are physiologically different from the regular sort. A traumatic experience is accompanied by a surge of adrenal stress hormones which increases the strength of the memory, and each time the event is recalled, a renewed rush of epinephrine and cortisol reinforces the event’s emotional impact and its ease of recall. In other words, each time you remember something awful, the memory and its associated stress are strengthened. The trauma is re-created and enhanced with every recollection.
Det är självklart att man inte kan reducera varenda människa till ett antal hormonala processer i hjärnan. Vi är alla olika, även om vi alla i stort sett delar samma kemiska uppbyggnad, och många av oss kan säkert ha blivit hjälpta av att ha konfronterat trauman. Men med alla dessa reservationer, går det inte ändå att säga att det psykonalaytiska ögonblicket har passerat med dessa nya rön, i alla fall i dess kliniska, kurerande skepnad?
Det vore att gå alldeles för långt att säga att det marginaliserar Freud och vad Freud åstadkom, men man kanske kan säga att det “anakroniserar” honom. Det sätter honom i ett bestämt historiskt ögonblick, i en tid – och en sorts borgerlighet – som inte längre finns. Med hjälp av dessa nya rön ser man på sätt och vis mycket klarare det rent litterära avstampet hos Freud och psykoanalysen: de var/är en slags romanförfattare som sätter in verkliga människor, med verkliga smärtor, i strukturer av prosaisk intrig, skiftande tidsperspektiv, och till slut en kulturellt betingad fiktion.
Konturerna av en post-freudiansk syn på minne och det omedvetna? “We might need to fear our memories more,” avslutar Jenny Diski, “and develop a new appreciation of our repressive unconscious.”
PostScriptum: Har äntligen hittat min ursprungliga post om 9/11 och traumaterapin. Den fick titeln “Håll klaffen, bli frisk” och går att läsa i analoga Pressylta den 2 juni 2008, där jag också inkluderade denna intressanta länk.
