Hur idéer dör, del 2
Categories: UncategorizedFriday, Mar 2, 2012
Jag har skrivit om detta förut, senast i posten om Wilhelm Reich: hur går det till när idéer dör? Vad jag främst intresserat mig för är ju då arvet från Freud: dynamiken mellan verbalisering och repression, mellan dygden att tala och synden att tiga… Det utmynnar till slut i en krasst praktiskt fråga: gör det någon nytta att dra upp och verbalisera traumatiska minnen, eller är det tvärtom skadligt?
Jag ska genast tala om att jag inte sätter mig emot verbalisering, eller emotionell konfrontation, vad form den nu kan ta, särskilt då i ett kliniskt sammanhang. Att beskriva något är ofta att komma till klarhet om det. Ord frigör i minst lika hög grad som de fängslar. Och i många situationer vet vi helt klart att verbalisering fungerar, inte minst vad gäller minnet av sexuella övergepp på barn, framför allt i den mest instutionaliserade formen av the talking cure, nämligen rättegången.
Vad som blir intressant är traumatiska minnen av situationer där offrets deltagande inte har – som i en familjesituation – något som helst samband med traumats ursprung. Alltså, när man blir offer för en extern, våldsam och oförutsägbar händelse, eller serie händelser. Jordbävningen, som mest emblematiskt. Eller – som jag nämnt förut – 9/11… (se PS nedan!)
Vi vet redan hur mycket skada många psykologer och terapeuter orsakade de överlevande och hjälpsökande offren för just den katastrofen, vilka grymheter de medvetet eller omedvetet begick mot dessa stackars människor. Att dra upp och verbalisera deras traumatiska minnen fungerade helt enkelt inte i många av fallen, det ledde bara till mer trauma. Men ingen har – i alla fall vad jag hittills vetat – förklarat varför det gick så fel.
Nu har vi i alla fall en del av svaret.
Den finns att hämta i nya rön hos neurofysiologin. Jag ska citera Jenny Diski, som skrev en artikel i LRB om minne och hågkomst härförleden (jag låter den stå på engelska för att slippa bråka med medicinska termer på svenska)…
It seems that the emotion of an event is stored separately (in the amygdala) from the recollection of the event itself (in the hippocampus), and that the traumatic memories are physiologically different from the regular sort. A traumatic experience is accompanied by a surge of adrenal stress hormones which increases the strength of the memory, and each time the event is recalled, a renewed rush of epinephrine and cortisol reinforces the event’s emotional impact and its ease of recall. In other words, each time you remember something awful, the memory and its associated stress are strengthened. The trauma is re-created and enhanced with every recollection.
Det är självklart att man inte kan reducera varenda människa till ett antal hormonala processer i hjärnan. Vi är alla olika, även om vi alla i stort sett delar samma kemiska uppbyggnad, och många av oss kan säkert ha blivit hjälpta av att ha konfronterat trauman. Men med alla dessa reservationer, går det inte ändå att säga att det psykonalaytiska ögonblicket har passerat med dessa nya rön, i alla fall i dess kliniska, kurerande skepnad?
Det vore att gå alldeles för långt att säga att det marginaliserar Freud och vad Freud åstadkom, men man kanske kan säga att det “anakroniserar” honom. Det sätter honom i ett bestämt historiskt ögonblick, i en tid – och en sorts borgerlighet – som inte längre finns. Med hjälp av dessa nya rön ser man på sätt och vis mycket klarare det rent litterära avstampet hos Freud och psykoanalysen: de var/är en slags romanförfattare som sätter in verkliga människor, med verkliga smärtor, i strukturer av prosaisk intrig, skiftande tidsperspektiv, och till slut en kulturellt betingad fiktion.
Konturerna av en post-freudiansk syn på minne och det omedvetna? “We might need to fear our memories more,” avslutar Jenny Diski, “and develop a new appreciation of our repressive unconscious.”
PostScriptum: Har äntligen hittat min ursprungliga post om 9/11 och traumaterapin. Den fick titeln “Håll klaffen, bli frisk” och går att läsa i analoga Pressylta den 2 juni 2008, där jag också inkluderade denna intressanta länk.
March 2nd, 2012 at 3:06 pm
Visst, var och en bör behålla de förträngningar han/hon behöver.
Men, för att ta det lite mer på allvar: så är det ju intressant på ungefär samma nivå som när vanligt folk säger att man inte ska älta. Några av oss har mer anlag eller vana att “älta”. Många äktenskap är fulla av ält, helt enkelt för att det finns tillgång till em bunden lyssnare. I ensamhet ältas det absolut mindre, är min erfarenhet.
Och den nya – inte alla särskilt nya – KBT-terapin ägnar sig ju mycket åt att omdirigera ält till konstruktiva ideer och tankemönster. Jag har länge varit skeptisk till KBT, just för att det anpassar sig så smidigt till föreställningen om mänsklig funktionalitet. “Reparera” typ. Sätt in en ny kardanaxel.
Men alltså – alltihop har nog sina poänger; tyvärr är det bara hyfsat välbärgade som sitter av sina freudianska timmar, men jag tror inte alls att det skadar (utom tydligen i de speciella fallet du nämner). Vi har ju i Sverige länge haft terapi för till ex. före detta fängslade och tortyroffer.
Men det vanligaste samtalsrummet kan man beskåda i “in treatment” med Gabriel Byrne, där får man en bild av vad dessa samtal kan innehålla. Helt ok.
Kulturellt betingad fiktion ? Ja. Men är inte allt det? Utom att ta upp strömmingsnäten?
March 2nd, 2012 at 3:59 pm
Intressant nog med dessa nya psykoneurologiska rön. Jag är övertygad om att även Freud skulle noterat dem som mycket intressanta, i all synnerhet som han tidigt övergav trauma-teorin som det mest avgörande för inre psykiska konflikter och därav följande symptom.
Vilka konsekvenser för behandlingen av PTSD som denna teori om risken för emotionell förstärkning av erinrade trauman kan få är oklart. Problemet med t ex “flash backs” i posttraumatiska tillstånd är ju inte att de plågsamma minnena är bortträngda, utan snarare att de tydligt gör sig gällande, om än kanske på ett fragmenterat sätt.
Men visst är detta teoretiskt en tankeställare – både för de terapeuter som tror att emotionell utlevelse/katharsis och de som tror att verbalisering/fiktionalisering är nyckeln till bot och förbättring. Båda synsätten, i pratiken oftast i en eller annan kombination, innebär en konfrontation med vad som hänt under andra, förutsatt tryggade förhållanden.
De terapeuter som gör skada är som regel de som är ensidigt upptagna av att reducera all psykisk problematik till en enskild nyckelfaktor, t ex att allt bottnar i ett bortträngt trauma, i synnerhet bortträngda minnen av sexuella övergrepp i tidig barndom.
March 2nd, 2012 at 4:57 pm
Kanske passar dessa tankar av Peter Bichesel in här. Och då jämställer jag “skriva” och “tala”.
Schreiben ist gefährlich
»Man kann sich nichts vom Leib schreiben. Man schreibt sich alles auf den Leib. Selbst wenn man einen politischen Artikel schreibt, wird das Elend und die Wut immer größer, nicht kleiner. Schreiben ist keine Therapie, Schreiben ist gefährlich. Auch nach dem Brief, den du deiner Freundin oder deinem Freund schreibst, um dein Elend endlich einmal jemandem herauszukotzen, geht es dir nachher nicht besser, sondern schlechter. Schreiben ist unhygienisch, gefährlich.« (Peter Bichsel, in: Weltwoche, 11/00 v. 16.3.99)
March 2nd, 2012 at 6:28 pm
Tack för intressanta synpunkter! Det där om att “schreiben ist unhygienisch” tar jag gärna med mig på resten av livsresan.
Jag tror på sätt och vis, särskilt när jag läser Einars kommentar, att posten blev lite snedlastad, med för stor betoning på just psykoanalysen, som använder många andra och mer sofistikerade metoder än att just fokusera på trauma. Jag tror i och för sig att en del centrala principer i psykoanalysen måste omvärderas, men om jag skulle vilja se “marginaliseringen” av någonting så är det s.a.s. “pop-Freud”, dvs. tanken att det är _principiellt_ “good to talk”, en tanke som blivit så organiskt invävd i vår kultur (både låg och hög), i vårt språkbruk, och i våra attityder till, inte bara trauma utan känslor överhuvudtaget. Att komma bort från denna slentrianmässiga förtröstan på ordflödet, svadan, och för all del ältandet, tror jag vore ett samhälleligt och kulturellt sundhetstecken.
March 2nd, 2012 at 9:28 pm
”Att komma bort från denna slentrianmässiga förtröstan på ordflödet, svadan, och för all del ältandet, tror jag vore ett samhälleligt och kulturellt sundhetstecken.” Tack för de orden! Vi skulle nog må bra av att ha lite mera hemligheter. Inte bara i förhållande till andra utan kanske framför allt till oss själva.
March 2nd, 2012 at 9:35 pm
Ett sanningens ord, Lars H. Tack för det!
March 2nd, 2012 at 10:22 pm
Förlåt, Lar H, men jag förstår inte riktigt detta:
“..ha lite mera hemligheter…. i förhållande till oss själva.”
Hur menar du?
March 2nd, 2012 at 10:38 pm
Hej, Marlena! Jag menade nog bara (och bland annat) att vi stundom är för snara att “förstå” oss själva.
March 2nd, 2012 at 11:21 pm
Ja, Gunnar, allting kan bli slappt och förytligat, inte minst förmenta djupsinnigheter inom psykologin. Och pop-Freud är oftast långt från Freud själv, även om man givetvis måste se den allmänna attityden “vi måste tala om det” som ett barn av den terapeutiska kulturen i stort.
Ändå tror jag att det som är en huvudfaktor i dessa “talking cures” är just det självbiografiskt narrativa momentet, den meningsskapande delen, förståelsen av det egna självet och dess relationshistoria.
Varför så många känner ett så starkt behov av detta, och i vilken mån det alls har med psykiatrisk symptomatologi att göra, är intressanta frågor som inte är så enkla att besvara. När det hela endast landar i att man tillägnar sig ett kvasireligiöst språkbruk, eller “psychobabble” som amerikanerna säger, så är givetvis effekten tvivelaktig ur alla synvinklar. Inte ens om man får Woody Allen till bordsgranne står man ut med sånt i längden.
March 3rd, 2012 at 9:02 am
Tiga om det eller prata om det? Det beror nog på hur man pratar och hur man tiger. Är man uppväxt i en tigande familj kanske man övervärderar pratandet – och omvänt. Jag hinner inte skriva mer om det här nu, men skulle vilja länka till en grej jag skrev för en tid sedan:
http://www.dixikon.se/essa/hur-minns-man-det-fornedrande-herta-muller-och-oskar-pastior/
Det som gjorde mig intresserad att skriva den här artikeln var just dessa två personers radkalt olika strategier för att hantera samma erfarenhet – ett sovjetiskt straffarbetsläger efter kriget. Herta Müllers mor, som satt fem år i läger, bestämde sig för att inte säga ett ord om det. Oskar Pastior, rumänsk författare i generationen före Müller, gjorde närmast tvärtom. Båda överlevde, alltså kunde man säga att strategierna är likvärdiga. Men vad fick deras förhållningssätt för konsekvenser för deras liv längre fram – och för deras omgivning? Herta Müller har beskrivit den outhärdliga atmosfär av tungt laddat tigande som hon växte upp i.
March 3rd, 2012 at 1:59 pm
Jag tror Marlena har en point som sträcker sig utöver det tillfälliga citatet; nämligen att pratande OM eländet, framförallt det privata, lätt blir en hinna över den verklighet som är nu. Alltså: gammelpratet i hjärnan mal på, vare sig det terapisamtalar eller ej, och drar i gamla karma-tåtar, medan nuet står bredvid och ser på. Besviket. “Man måste lämna sig efter sig, efter sig…” skrev Ekelöf. Något sånt ja.
Men detta bara sagt om det allmänpsykolgiska snackeriet; inte om dem som genomgått verkliga och långa kriser.