Jag ska begränsa mig till enbart två påståenden i Johan Norbergs artikel om Margaret Thatcher i dagens Expressen:

Thatcherismen är i Storbritannien lite som välfärdsstaten i Sverige: man kan kritisera dess utformning, men måste svära dess grunder trohet för att folket ska anförtro en makten.

Politiskt och statistiskt oxbabb. Thatcher vann aldrig en klar majoritet av rösterna i ett riksval, kom inte ens i närheten (de tre procentandelarna var 43.9, 42.4, 42.2). Hennes valseger 1979, till exempel, hade – som Blairs 1997 – mycket mer att göra med ett politiskt utmattat regeringsparti och ett skruvat valsystem.

Inget riksdagsval därefter har visat att de tre stora partiernas “trohet” mot thatcherismen – hur man nu definierar det – gjort dem några särskilda röstmässiga tjänster, särskilt inte de konservativa förlorarna i senaste valet.

Varken protester eller egna statsråd kunde rubba hennes färdriktning.

Det var väl därför “poll tax” blev den orubbliga succé vi idag kan bevittna… Ohistoriskt oxbabb. Och den numera mycket rika litteraturen om Thatchers tid vid makten borde givit Norberg helt andra insikter om detta, särskilt vad gäller den ekonomiska politiken.

Tillväxten, som bara ett exempel. Thatchers “mirakulösa” åttiotal kunde uppvisa exakt samma tillväxtnivå (2.4%) som rådde under det “sjuka” 1970-talet. Och den kunde inte på långa vägar mäta sig med nivåerna på det så föraktade korporatistiska sextiotalet.

Det paradoxala är i själva verket att den brittiska ekonomin äntligen kunde komma på fötter igen när Thatcher just ändrade färdriktning och “slutade vara Thatcher”, dvs. när hon lättade på Keith Josephs strypgrepp om pengatillflödet och kämpade ner pundet till mer sansade nivåer, allt under intryck av hennes nya ekonomiska rådgivare, Sir Alan Walters.

“The lady was most certainly for turning,” det är vad historieskrivningen nu vet att berätta. Synd att Norberg inte hann få med det.