Tystnaden har varit näranog total från mig den senaste veckan (“Om den bara hade fått fortsätta…” muttrar kanske en del… ähem…). Det beror som vanligt på att reallivet fortfarande har droit de seigneur passage över virtuallivet i den utpräglat feodala ekonomi som är min vardagliga tillvaro. (Det där lät förfärligt snyggt, men är nog skitprat…).

Nå, jag återvänder som Cato till ämnet Kartago, och som Peter Jenkins till ämnet anglosaxiskt sabelskrammel. Jenkins har skrivit den här artikeln vid pass fyrahundra gånger vid det här laget, men den blir bara bättre och bättre för varje gång, enligt min mening.

Vi lever inte längre i Chou En-Lais “intressanta tider”, vi lever i kliniskt sinnessjuka tider. Tanken på ett krig med Iran är så långt bortom allt förnuft att det kommer ut på andra sidan som ett pjäsmanus författat av Alfred Jarry (som i rollistan för Ubu Roi hade med saker som “1 styck preussisk armé”, “3 styck ryskt artilleri”, “2 döda generaler”, och jag minns inte vad…).

See you next week!