Jag har sen lång tid tillbaka avgett löfte till mig själv att inte säga så mycket mer om Palmemordet, men löften är som sagt till för att… kvalificeras…

26 år är i och för sig ingen särskilt anmärkningsvärd bemärkelsedag, men i Aftonbladet leder man förstasidan med en historia (“Palmemordet kunde ha lösts på en vecka”) som för mig bockar av varenda punkt på en bedrövligt lång lista över talangbefriade potatisgrisar och chockerande undermålig journalistik.

Två tjackpundare från Gävle ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och säga “Jag ska skjuta Palme!”… And that’s about it. Detta kunde alltså ha löst Palmemordet på en vecka.

Nu var väl Christer Pettersson inte berömd för sin smidiga och eleganta samtalskonst, men till och med en veteranpundare som han måste väl känna nånstans att “Jag ska skjuta Olof Palme!” är en rätt så malplacerad öppning i en konversation med två främlingar – eller…? Och Christina, 64, som ägde och bodde i den här lägenheten, och kände CP mycket väl, har överhuvudtaget aldrig sett honom med en revolver. Lars Borgnäs grundliga analys av hela vittnesapparaten visar ju dessutom hur klart som helst att Christer Pettersson sällan eller aldrig ens nämnde namnet Palme, långt mindre visade något intresse för honom åt ena eller andra hållet.

Så då vore det ju – journalistiskt sett – bara snäppet över totalt ointressant att få höra från de två tjackpundarna, “Magnus” och “Rickard”, själva. Men så blir det tyvärr inte. Vi får i stället höra från deras kompis, Sven-Åke Grönberg. Nej, förresten, vi får höra från en pensionerad kriminalinspektör, Åke Engberg, som fick tipset av Sven-Åke Grönberg om att Sven-Åke Grönbergs tjackpundarkompisar ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och sagt, “Jag ska skjuta Olof Palme!”.

Watergate är det inte precis. Men, jodå, på Aftonbladet blir det, “Hold the front page! Get me Hildy Johnson on this story!” Man tror inte det är sant. Och det är det nog inte heller.