Det finns, i denna jämmerdal, inte många människor jag med gott samvete kan säga att jag är stolt att ha lärt känna. Det är överhuvudtaget inte lätt, om man haft “författare och journalist” på visitkortet under ett antal år…

Eller “stolt” kanske inte riktigt är det rätta ordet. Snarare att man känner en postum tacksamhet mot de tillfälligheter som gjorde att man fick tillbringa avsevärd tid i dessa människors sällskap, och hitta ett plan, en symmetri i tänkande och inställning, där skillnader i saker som bakgrund, ålder och åsiktsrepertoar blir näranog irrelevant. Alvar Alsterdal och Gösta Gierow var två av dem; Olle Alsén – som gick bort under julhelgen, 88 år gammal – var alldeles definitivt en annan.

För de av oss som började läsa DN på sextiotalet var Olle en av den generationen journalister som blev måste-läsning, jämte t.ex. Sven Öste och Kerstin Vinterhed, och Lagercrantz förstås. Man märkte redan då, och fick under senare år bekräftat, att Olle var en aningen för självständig och samtidigt aningen för oumbärlig skribent på tidningen: hans kritiska inställning, alltid byggt på solidaste faktaunderlag, fick sällan eller aldrig tidningens officiella stöd, utan blev (som Nycander skrivit) oftast ämnen för “personliga krönikor” i stället.

Exakt när, eller på vilka vägar jag lärde känna honom, minns jag faktiskt inte. Men det måste ha varit en bit efter februari 1986, för Palmemordet var det som förde oss samman. Jag skrev en hel del i ämnet i både svensk och brittisk press, och första gången vi träffades var här i London när Olle och Inger kom på besök. Han var en mycket stilig karl, Olle, vilket hans stigande ålder bara tycktes accentuera; Vinterhed har skrivit att kvinnliga journalister brukade svärma för honom under de tidiga åren, och det undrar man inte på…

Hans personlighet speglade sig också i hans sätt att skriva: en kuriös blandning av sträng exakthet och flyhänt elegans. När han talade om saker som engagerade honom kunde han å ena sidan låta underligt luddig och svävande, medan man å andra sidan snart förstod att man lärt sig en förfärlig massa i just det han sagt. Det var som att lyssna på en skicklig skribent mitt i arbetet, som om han strök, rättade, skrev om, och skrev om igen, allt medan man satt där med honom i trädgårdsstolarna nere vid den vackra sjön…

Hans engagemang i Palmemordet var för mig en journalistisk förebild. En del tog avstånd från honom därför att han konsekvent och rigoröst alltid delade med sig av sina uppgifter till Palmegruppen. Han insåg nog också själv både det ironiska och det avväpnande i hans handlingssätt: hans förhållande till Hans Ölvebro, chief obfuscator-in-residence under många år, var av saltad och sockrad hatkärleksart. Men för mig som något utanförstående i den här kretsen – inte bara geografiskt, jag saknade ju också bakgrund som nyhetsjournalist – blev det en slags måttstock på olika Palmejournalisters trovärdighet vilken inställning de hade till Olle Alsén.

Nå, för att avsluta en post som kanske håller på att bli väl lång med lite bredvidläsning… Det var Olle som 1995 förde mig samman med filmaren Allan Francovich, med vilken jag samarbetade på ett projekt under ett och ett halvt år, och vilket jag skrivit en text om under rubriken “Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet” (pdf-fil ursprungligen postad på Pressylta 22 oktober 2005). När Allan plötsligt dog i början av 1997 var det Olle som ringde och meddelade mig. Han var uppenbart i chocktillstånd: “Det är ett elände, ett elände, det är ett elände…” upprepade han bara. Ett elände, ett elände…

Även om Olles död inte är ett lika akut elände som det vi stod inför då, så känns det mer än sorgligt, därför att hans liv och verksamhet känns oavslutade. Det är nog så det är med skribenter av betydelse.

[PS: Är det inte typiskt för det klantiga jävla reklamtivoli som är DN online att det ska vara hart när omöjligt att söka fram Kerstin Vinterheds runa…? När jag hittat en länkbar väg dit så ska jag langa in den i texten]