Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Storbritanniens långsamma död… del 1

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Dec 9, 2011

Bengt O har all rätt att peka finger åt UK efter dagens och kvällens händelser. Där Suez var slutet på början, är det här början på slutet för Storbritannien.

David Cameron hade – i alla fall inrikespolitiskt – hittills skapat sig ett renommé som en oväntat skicklig politisk spelare. Och så begår han en sådan här dunderblunder: ett veto utan att att ha en julklapp att ta med sig hem; ett fullkomligt resultatlöst grandstanding…

Den eurofobiska falangen av torypartiet har nu blodvittring, och kommer att kräva omförhandlingar av samtliga traktat, ända tillbaka till Rom, allt medan City of London dör av kontant syrebrist och Frankfurt tar över som gycklarmarknad.

Det var därför särskilt tillfredsställande att läsa, i den nyutkomna LRB, Neal Aschersons recension (betal, men värt det) av Norman Davies’ prisade “Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe” i vars framtida upplagor Storbritannien otivelaktigt kommer att få sitt eget kapitel.

Som det nu är, påpekar Ascherson, handlar boken om UK i precis lika hög grad som ‘Persiska brev’ handlar om Frankrike och ‘Le città invisibili’ handlar om Venedig.

Storbritannien kommer att finnas kvar i folkminnet ungefär som Carpato-Ukraina finns kvar i folkminnet: det vill säga, inte.

Vill bara citera Ascherson/Davies om det napoleonska herraväldet över Europa, för det här är ett ämne jag skulle gett som seminarieuppgift på en historisk fakultet i Helvetet:

In only 12 years, this bunch of Corsican siblings deleted millennia of history, invented gaudy principalities from Warsaw to Madrid, crowned themselves as kings and dukes and generally played the continent like a nation-building computer game (‘Civilisation 6’?). If it hadn’t been for the oceans of blood they spilled, Europe would never have been able to take itself seriously again.

17 Responses to “Storbritanniens långsamma död… del 1”

  1. EU:s krishantering har varit jämmerlig, man fortsätter ohejdat med sitt “kicking the can down the road”. Och personligen är jag för en Tobinskatt, om man nu ska räkna det Merkozy föreslog som en sådan. Ändå menar jag att Cameron gjorde rätt. EU-skatter och järnhårda budgettak hör inte hemma i Europafördragen, det _är_ en tydlig inskränkning av suveräniteten, dessutom utan tidsgräns, och ett farligt prejudikat – det var bra att någon satte ner foten eftersom det annars inte är kutym att göra det, att vara tydlig kring de här frågorna i de inre EU- och regeringskretsarna.

    Det är klart att Camerons skäl är taktiska och till stor del egennyttiga. En aggressiv eurokritisk opposition på hemmaplan, Citys ställning, och en statsskuld som skulle rendera England böter direkt. Visst. Men han var också nästan den ende med tyngd nog att säga ifrån, och det är mer som står på spel för britterna än för de flesta andra. Frågan om EU:s makt vs London är också mera känslig för dem eftersom de inte har en fixerad, skriven författning (visserligen struntar svenska regeringar regelbundet i grundlagen men den fixerar dock de positioner som man säger att staten står för, den är alltså ett bålverk man kan utgå från om man vill ifrågasätta slapp hantering av en fråga, eller ren bluff).

    Jag hoppas att den svenska riksdagen, och därmed Reinfeldt, sluter upp på Camerons sida, och jag är inte så säker på att Frankfurt kommer att kunna konkurrera ut London om man genomför de här reglerna i ett nytt fördrag som gäller just eurozonen. Konjunkturfallet som säkert kommer lär skada Tyskland minst lika mycket som Storbritannien, och EU:s trovärdighet som finans- och industrimakt har inte precis stärkts de senaste veckorna.

  2. “Peka finger” – ja det kanske jag gör men å andra sidan var ju Camerons ståndpunkter och handlande ingenting nytt – i stort sett visste man väl i förväg hur det skulle gå. Om jag verkligen vill peka finger åt någon så är det väl snarast åt Sverige som väl -som vanligt- kommer att tala om för alla andra hur det skall vara men själv inte vara med. (s) har ungefär en minut efter beslutet meddelat att Sverige minsann inte skall gå med i någon pakt. Drömsits för Reinfelt – han vill naturligtvis inte gå med och nu kan han säga :”jag ville nog ställa upp men jag har ingen majoritet.”

    På kontinenten kör alla media med “26 mot 1”. Men det är nog mest för att peka ut UK och lär nog inte komma att motsvara realiteterna when the chips are down. Ungern, Irland och Tjeckien (om det fortfarande är så att presidenten har veto) lär nog inte gå med i någon pakt och Finland kommer säkert också att trassla till det. För en reality check läs gärna Från Bryssel (verkligen) intet nytt. (Två inlägg).

    Magnus kommentar är svår för mig att diskutera eftersom vi har så fundamentalt olika uppfattningar om vad EU skall vara. Han kan ha rätt utifrån sin ståndpunkt men min vision för Europa är helt annorlunda.

    Emellertid: Om man kan betala till LRB på något vettigt sätt, dvs. inte PayPal, skall jag läsa artikeln Gunnar refererar.

  3. Ursäkta länken verkar inte vara rätt skriven. Hoppas det här går bättre:

    EUmerabloggen.

  4. Ja Bengt, jag håller med om att vi får “agree to disagree”. Som du förstår tror jag inte på att krisen kan lösas med en kraftigt uppbyggd, hård överstatlighet eller med att försöka bakbinda regeringar och nationella parlament genom en järnhård budgetpakt så att de “inte ska kunna göra fel” (fast just den biten verkar det ju som om Reinfeldt fick klartecken för!)

    Och krisen är, som jag ser det, till stor del rotad i själva konceptet med euron: den rigida idén att alla ska gå i takt, betoningen av valutans kursstabilitet före allt annat, och att regeringarna förlorar de ekonomiska och monetära styrmedlen. Det leder till ett läge där det ständiga lånerallyt drivs på – eftersom det blir oemotståndligt enkelt att låna, både för stater, företag och privata hushåll, men svårare att skapa verklig långsiktig tillväxt. Och relationen mellan upplånade pengar och verkliga värden blir därmed också allt dimmigare. Som i sydeuropa, eller i Sverige under det sena 80-talet; även om euron inte fanns då så hängde vi på de stora europeiska valutorna och olika räntedopade spekulationsvågor.

    Och vem kan egentligen säga att man är imponerad av transparensen eller hederligheten i det som pågår kring dessa ledarmöten i Bryssel, Berlin, Rom och på andra håll? Okej, det är fascinerande som kremlologi och ibland ger det en del bra beslut – men det degraderar också demokratin till ett otydligt och avskärmat schackparti som för de allra flesta är helt omöjligt att överskåda, granska eller utkräva politiskt ansvar för.

  5. Parentetiskt, Magnus, bara det att EU formellt inte är en demokrati, inte en stat alltså. Därmed lite komplicerat att klaga på bristande demokrati. Liksom.

  6. Gunnar: Visst, men i många av medlemsländerna har EG/EU-medlemskapet sålts in som en “ny dimension” av politiskt deltagande. Var med där det verkligen räknas, eller “var en god europé, var god demokrat” typ. Kanske var detta särkilt utpräglat i Sverige, vi gick i varje fall med i EU vid en tidpunkt när många så att säga ville vända blad i fråga om nationell identitet, EU-inträdet blev steget in i en ny story. I England har man nog inte sålt in det som speciellt demokratiskt, men på sina håll i Sydeuropa har man gjort det. Och utan detta hade EU:s legitimitet försvagats på sina håll.

    Problemet med tanken att EU utgör en högre form av demopkrati är förstås att parlamentet – det enda organ som är direkt folkvalt – inte kan trycka upp kommissionen mot väggen, inte ens kan tvinga bort en mycket tveksam kommissionär (vilket har bevisats ett par gånger). Och att den vanlige medborgare som vill hålla sig in fomerad och engagerad i stort sett behöver kunna minst fyra-fem språk (engelska plus ditt eget räcker inte alls) och dessutom behöver tid att aktivt bearbeta nyhetsflödet från en mängd olika håll. Och det stryker utan vidare 90% av unionens befolkning.

  7. Nja Magnus, där det med demokratin som argument har jag nog missat. I vilka länder har det varit aktuellt?

    Det demokratiska inslaget har trots allt ökat i viss mån i och med att mera makt förts över till EP. Men tyvärr har de flesta länder, som vanligt med Sverige i tätgruppen, inte utnyttjat denna möjlighet utan fortsatt att skicka uttjänta partigängare eller folk man velat bli av med till Bryssel. (Och Piratpartiet, herregud!!). Men jag anser att kommissionen skulle vara parlamentariskt ansvarig inför parlamentet. Demokratiproblemet ligger naturligtvis hos Rådet vars arbetssätt givetvis är en anomali i dagens samhälle. Å andra sidan finns det en viss maktbalans mellan råd, EP och Kommission och formella regler om medling om man är oense.

    Såvitt jag vet finns det mesta av materialet från EU:s olika institutioner tillgängligt på flera olika språk, ofta på alla. Däremot är exempelvis Kommissionens webplats fortfarande otroligt rörig och svårnavigerad – där borde verkligen en punktinsats göras.

    Sen är det så att man faktiskt kan få snabba svar på olika frågor både direkt hos EU och hos Riksdagens EU-upplysning. Särskilt de senare jobbar fantastiskt effektivt. Men det beror kanske på att de inte får så många frågor så de har tid att ägna sig åt dem som skriver 😉

    I själva verket är det väl så att medlemsstaterna inte är speciellt angelägna om att få mer demokrati i EU eftersom det skulle minska regeringsföreträdarnas möjligheter att få jobba i hemlighet i dunkla, om än numera inte rökfyllda, rum. Kritiken om bristande demokrati bör väl därför inte riktas mot “EU” utan mot de samarvetsovilliga regeringar vi röstat fram.

  8. Tack för intressanta kommentarer, båda! Några småsaker först: Bengt, du kan faktiskt läsa den där artikeln gratis om du registerar dig för ett 24-timmars abonnemang, om jag fattat saken rätt… annars kan jag dra en pdf på den och maila dig (fast säg iget till LRB, nudge nudge…)

    Och i frågan om EU och demokratin kan jag rekommendera en släkting till mig i radion igår (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4845999) (tack för tipset, Malou!)

    Mer allmänt. Jag är som bekant inte på långa vägar kapabel att avgöra åt ena eller andra hållet vad gäller de strikt ekonomiska spörsmålen. Jag är verkligen “the baffled bystander” som tycker att alla ska få 10,000 kronor att spendera precis hur de vill. Men om man kan tolka Camerons agerande som en logisk följd av koalitionens krispolitik, så kan jag inte se att det kommer leda nån annanstans än en kraschlandning i raviolin.

    Min något skadeglada poäng var snarare – i ljuset av “Vanishing Kingdoms” alltså – att det ligger en historisk oundviklighet i UK:s ytterligare marginalisering (i dess “resa mot tillståndet Schweiz”, som man börjat säga här). Vare sig “de 26” valt rätt eller valt fel i fråga om handlingsväg, eller valt en handlingsväg överhuvudtaget (en del uttrycker ju tvekan om det), så är det uppenbart att den anglosaxiska sfären (se min post om USA för nån vecka sen) håller på att “recede into excentric irrelevance”.

    Jag för min del funderar på att överge skeppet och flytta till Sverige.

  9. Ja, EU kallade ju sitt dokument från 2004 för “En konstitution för Europa” och de diskussioner online som bedrevs på vägen dit kallades utåt (även i EU:s egen retorik) för Framtidskonventet. Det var självklart inte webbkonventet som direkt tog hand om hur unionens framtid skulle se ut, men EU lade dock upp en rikt utrustad webbplats och betonade att man ville ha in synpunkter från alla och envar där, och att man ville att det skulle föras en öppen debatt på denna webbplats och i nationella tidningar etc. Vilket det också blev.

    I Sverige är det tydligt, skulle jag säga, att EU ända sedan 90-talet har sålts in som en ny och demokratisk “vision”, en arena som kan vara både mellanstatlig och överstatlig men som ska öppna nya möjligheter att gripa in, att släppa fram demokrati underifrån. Och att bygga demokratiska allianser över nationsgränserna, oavsett vem som sitter i regeringsställning i ditt eget land för ögonblicket. Den idén – EU som en *motvikt* på demokratisk fot till hur det ser ut i hemlandet till regeringar och partier i ett visst land, eller till besvärliga ekonomiska realiteter, korrujption osv, har ofta funnits med, både hos professionella politiker som Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Odd Engström och på litet lägre nivåer.

    Jag håller gärna med om att detta till stor del är snömos och sällan har formulerats med någon större stringens, men motivet har absolut funnits med ända sedan åren före inträdet, ibland med hög profil. Det har nötts in – mot ett betydande motstånd. Och man hör det ganska ofta även i fransk debatt, det gjorde man i varje fall fram till 2005 – efter konfrontationerna kring EU-författningen med dess överstatliga drag och dess nedröstande från en tydlig majoritet, som ingalunda bara bestod av extremhöger och kommunister, gick nog luften ur en del av det här i Frankrike.
    Från Tyskland finns t ex Jürgen Habermas; han har länge varit för ett federalt Europa och skulle inte ha drivit den tanken om han inte sett den som ett bygge på demokratiska och transparenta grunder. En bok kom nyligen ut på svenska där han gör polemiska inlägg om Europa, Tyskland och EU-politiken i hemlandet. Recensioin i Aftonbladet här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14053864.ab

    Citat ur Ulrika Kärnborgs recension: “Om de nationella socialdemokratiska partierna finner sig stå med ryggen mot väggen, varför tar de inte chansen att bryta sig ur sina nationalistiska burar och skaffa sig handlingsutrymme på nationell nivå? Kampen står alltså mellan global demokrati och det postdemokratiska byråkratherravälde som Habermas tycker är otillräckligt och kanske till och med korrupt.

    Men vad innebär egentligen denna konstitutionella förändring? Här blir allt genast luddigare. Habermas, som vägrar att kalla sig federalist, klagar över bristen på transparens och på EU:s demokratiska underskott. Han är förstås anhängare av parlamentet och ifrågasätter EU-kommissionen och Europeiska rådet, som han vill ska vara ”avhängiga parlamentet i en fullt utvecklad europeisk demokrati”. En sådan kräver dock övernationella val till parlamentet, och då måste vi europeisera partisystemet.”

    Även om jag inte har läst hans bok än – har dock läst annat av honom – är det uppenbart att Haberm,as menar att EU har en levande demokratisk potential, som ibland kommer till uttryck genom parlamentet och andra organ. Han tror på en övernationell offentlighet och politisk/legislativ arena, eller på att EU ska bli ett ramverk där medborgarna kan kommunicera politiskt, driva frågor om samhälle, lagar, identitet, kanske t o m utrikespolitik, både på det nationella och det övernationella planet. Och det häör bottnar ju i en mängårig tysk diskussion eller hur? Det är inte något han ensam har suttit och klurat ut från noll. Även Kärnborg verkar förutsätta att den här dimensionen finns med i debatten kring EU. Och nör svenska ministrar inför EU-val har uppmanat folk att gå och rösta har de gåpng på gång sagt att parlamentet är en unik möjlighet att göra sig hörd och samverka med andra i Europa.

    Jag håller med om att regeringarna inte är speciellt aktiva för att få ut debatter som berör Europa på den politiska arenan i eget land, det kan ju alla se – och det gäller i mycket hög grad Sverige. Här har vi inte bara ett läge där de flesta partier direkt försöker hålla frågor som berör Europa och EU borta från debatten, aktivt motar ut dem från valkampanjer, riksdagsdebatter och så – och vägrar att föra debatt om dem i media annat än som “utspel” – vi har också fått en ordning i riksdagen där regeringen ställer sig bredbent i dörren mot >Europa (oberoence av vilken regering det är) och ser till att kontrollera alla reglage för vad som ska skickas till Bryssel från Stockholm och hur, vilka positioner vi ska inta gentemot olika EU-organ och vad regeringen eller olika EU-delegationer ska instrueras att göra. Riksdagens möjligehter att på egen hand ens lägga in skrivningar om vad regeringen skall begära av rådet eller komissionen i en förhandling, eller att (via EU-nämnden) dra en linje där regeringen inte får vika sig, är i praktiken lika med noll. I t ex Finland är de betydligt större, och det är kodifierat i arbetsordningen för EU-ärenden där.

    Andra länder? Ja, i t ex Grekland. Österrike och Italien har EU ofta setts som en stark aktör just därför att unionen kunnat göra det de egna kraftlösa regeringarna inte klarat av. Bryssel som fixare. Det har kanske minskat när regeringarna kunde expandera den egna upplåningen och därmed fick litet bättre muskler, men i Grekland – och i en del kandidatländer – har det varit en mycket levande tanke nere på gatunivå.

    I Östeuropa är det väl uppenbart att många av de länder som kom in 2004 lanserade EU som det demokratiska blocket – och i väst matchade man också den vinkeln, det var tacksamt. Äntligen kom man hela vägen in i en demokratisk gemenskap! Men sedan handlade ju deras aspirationer också om att få till ett ekonomioskt lyft, att vanligt folk skulle kunna sätta färg på sina liv och få del av den standard som man sett att västeuropéerna hade. Exakt hur mixen av dessa motiv – ett häftgare och öppnare liv med jobb, bättre skolor och semester utomlands vs demokratiskt deltagande – såg ut är svårt att avgöra, det skiftade säkert en del, men de fanns där. Och i båda dessa avseenden har det mynnat ut i djup besvikelse. Man är inte rikare idag än år 2003, samhället inte mindre korrumperat, och den politiska framtiden är inte ljusare.

    Här i Sverige är EU-debatten ännu idag tydligt präglad av att vi kom med i ett läge när landet var i den djupaste vågdalen sedan 30-talet. För mpnga, både bland de som var för och de som var emot, blev EU-inträdet det symboliska slutstrecket på folkhemsepoken. Sverige gick med, men med svansen mellan benen, djupa budgetunderskott, massarbetslöshet och repad nationell stolthet. varken por-EU-lobbyn eller den EU-kritiska opinionen har släppt taget i detta: man hör det lika tydligt hos Rolf Gustavsson, Per Gudmundson, Peter Wolodarski eller Marika Ehrenkrona som hos Per Gahrton och den håromåret avlidne Sören Wibe.

    Svenskans mångårige Brysselkorre ger ett närmast paradigmatiskt uttryck för saken här – och han medger själv att han framnställer det som ett mentalt epokskifte, även om han lutar sig mot en gammal diplomat: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-modellen-godde-en-hybris_6403741.svd

    Det är övertydligt att Gustavsson ser EU-inträdet som både bortre parentestecken och en halvuttalad avbön för folkhemsepoken, spårväxlingen till en ny story och en ny svensk självbild. Äntligen är vi inte så självsäkra längre, äntligen sonar vi vår skuld (hybris) för att vi inte var med och blev piskade i andra världskriget! Du håller säkert inte med Bengt, men det här går direkt tillbaka till debatten under 90-talet och ännu längre tillbaka, och jag skulle nog spåstå att det ger eko i en del av diskussionerna kring euron idag. Borg uttrycker sig ofta som om solidaritet kring Europas ekonomi vore en fråga om att alla länder ska låta sig piskas tillsammans när det biter. Man tror sig förfluyttad tillbaka till Heidenstams “Åkallan och löfte” men nu med Europa istället för Sverige som den glänsande morgonrodnadens skärm.

  10. Ulrika Kärnborgs recension av Habermas företer, skulle jag bedöma, ett förargligt tryckfel, både i tryck (AB fredag 9/12) och på webben. “handlingsutrymme på nationell nivå” ska rimligen vara “på *inter*nationell” eller övernationell nivå. Det är ju där ett svenskt, tyskt eler spanskt oppositiionsparti kan samverka med sina systerpoartier från andra länder, eller med partier med annan bakgrund som man allierar sig med, och använda den bortomnationella arenan. Det är ju också det som ger Nigel Farage och den engelska EU-kritiska opinionen draghjälp: de är emot ett antal väl inkörda spår i brittisk EU-politik men de kan använda EUP för att alliera sig med andra, och för att göra sig hörda i media.

    Och några rader in i andra stycket i föregående långa, om än med viss hast skrivna, inlägg (tack Gunnar för snabb clearing!) skulle jag nog vilja skriva “EU som medspelare eller motpart”. Både en med-aktör och en motaktör. Att EU skulle utgöra en arena där diverse oppositionella element, ibland inte ens fullt erkända på hemlandets politiska mainstreamscen, kan näpsa hemmaregeringen och tvinga den att backa, är nog en alltför frihetlig tanke för Bildt, Reinfeldt eller Göran Persson, men bilden av EU som en större och luftigare, kompletterande politisk arena som i vissa avseenden ska kunna överpröva vad regeringar och rättsväsende i medlemsländerna gör) har de dock promotat, och då är tanken att denna arena också ställer sig öppen för spontant deltagande nerifrån, av opinioner i alla deltagande länder, svår att undvika. Särskilt när det finns ett parlament med allmän rösträtt för alla unionella medborgare, ett slags regering och en president.

  11. “resa mot tillståndet Schweiz”

    Man går med i Schengen och låser valutan mot euron? Eller vad missade jag nu?

  12. @Gunnar 10 Dec 6:22. Har lyckats läsa recensionen i LRB. Boken verkar spännande och om jag väntar ett tag kanske de 30 £ som de kostar blir ännu billigare för oss i Euroland…

  13. Inte fullt så sofistikerat, Fredrik, dessvärre… det ligger mer på W Tell och R Hood-nivå hittills…

  14. Jag förmodar att det jag stör mig på med det postmoderna Sverige, dess sjaverika medelklass och dennas företrädare – det hörs ju här ovanför – är oförmågan att tala sanning, oförmågan att tala eller visa sig själv utan att kränga in en fet massa av lögner, halvsanningar och billigt taktiserande. Och att man beskriver detta som världsvan urbanitet.

    Jag inser att samma stuk finns i England, det är bara det att där döljs det delvis bättre av betydligt mera pengar och egendom – ärvda eller upplånade – och minnen från fornstora dar. Och att det som känns pinsamt tydligt på nära håll inte syns på samma sätt från den här sidan Nordsjön, ens via BBC och annan UK-media.

    Men man kan konstatera att frågorna “Vad ska vi ha EU till? Och hur ser vår relation till det europeiska ut?” förblir ‘divisive issues’ i både Sverige och Förenade kungariket. (Personligen är jag för EU men då som en primärt mellanstatlig grupp, inte som ett marschkompani sammanhållet av diktat uppifrån en självgående kamarilla i Bryssel och Frankfurt)

  15. Cameron sa ju nej av helt fel orsaker, men vilka fina besluts som togs.

    Om jag förstår rätt så kommer EU:s banker att kunna låna pengar till jättelåg ränta av ECB som de sen lånar ut till Euroländer till högre ränta. Merkozy lovar att bankerna aldrig nånsin mer kommer att behöva ta en “haircut” som med Grekland, de kommer alltid att få betalt. privatisera vinster socialisera förluster.

    PIIGS länderna kommer att få decennier av kris och fattigdom medan de sparar sig till goda statsfinanser och konkurrenskraft. Tyskland och tex Sverige kommer att märka att det blir svårt att hålla igång en exportberoende ekonomi om de flesta handelsparners går på svältkur. Eftersom Tyskland då inte kan föra en expansiv ekonomisk politik så måste de också spara sig till konkurrenskraft.

    Om väljarna inte tycker att det här verkar vara en bra ide, om grekerna och italienarna tycker att en argentinsk lösning verkar bättre kommer då EU att på allvar gå in i en “post demokratisk” fas?

  16. The G:s ekonomiskribent Larry Elliot skrev idag att Cameron kan ha gjort “the right thing for the wrong reasons”…

  17. En amerikan sade nyligen – för ett par veckor sen – på BBC att Europa måste hitta “a more inspirational narrative” än att alla ska spara och halvsvälta och, i praktiken, ge upp sina framtidsförhoppningar, för att valutan ska överleva och ligga stilla. Även om det naturligvis finns mer med den här krisen än storytelling så är jag med på den sidan av analysen: att bara insistera på att land efter land måste piska sig till hälsa någon gång om tjugo år, och att predika detta, medan valutan och bankerna framställs som oangripliga, kommer inte att hjälpa; det är stenar istället för bröd. Det riskerar istället att leda till våldsamma sociala konvulsioner och nyfascism. Dessutom inser ju de flesta att dessa bördor inte alls bärs jämlikt: “vi” sitter verkligen inte i samma båt.

    De senaste fem-tio åren har allt mer liknat 1920-talet, kulturellt och ekonomiskt, och det är viktigt att se till att vi inte har en repris av 1930-talet runt hörnet.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004