[Samtliga dessa frågor har rimliga svar. Den som levererar de flesta vinner… tja.. nånting…]

(1) Varför heter Polens parlament samma på engelska som det gör på polska?

(2) Varför finns inte Blackberrymobiler i Sverige?

(3) Varför påstod George Bernard Shaw att ordet “ghoti” uttalas “fish”?

(4) Varför flyttade Galicien till Spanien?

(5) Varför är Irans parlament uppkallat efter tanten som arbetade i kiosken på Styrsö Bratten?

(6) Varför finns inte tomten?

(7) Varför har Jens Christian Brandt bara försvunnit?

(8) Varför dricker ingen punsch längre, när vi har all denna is?

(9) Varför är Kroatiens parlament skapat efter spansk smak?

(10) Varför finns det inga porrtidningar på Island?

(11) Varför stämmer ingenting… överhuvudtaget?

(12) Varför är fönsterglasen frostade på flygplansdass?

(13) Varför är det i parlamentariskt hänseende berättigat att tala om alltings början?

Bengt O har all rätt att peka finger åt UK efter dagens och kvällens händelser. Där Suez var slutet på början, är det här början på slutet för Storbritannien.

David Cameron hade – i alla fall inrikespolitiskt – hittills skapat sig ett renommé som en oväntat skicklig politisk spelare. Och så begår han en sådan här dunderblunder: ett veto utan att att ha en julklapp att ta med sig hem; ett fullkomligt resultatlöst grandstanding…

Den eurofobiska falangen av torypartiet har nu blodvittring, och kommer att kräva omförhandlingar av samtliga traktat, ända tillbaka till Rom, allt medan City of London dör av kontant syrebrist och Frankfurt tar över som gycklarmarknad.

Det var därför särskilt tillfredsställande att läsa, i den nyutkomna LRB, Neal Aschersons recension (betal, men värt det) av Norman Davies’ prisade “Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe” i vars framtida upplagor Storbritannien otivelaktigt kommer att få sitt eget kapitel.

Som det nu är, påpekar Ascherson, handlar boken om UK i precis lika hög grad som ‘Persiska brev’ handlar om Frankrike och ‘Le città invisibili’ handlar om Venedig.

Storbritannien kommer att finnas kvar i folkminnet ungefär som Carpato-Ukraina finns kvar i folkminnet: det vill säga, inte.

Vill bara citera Ascherson/Davies om det napoleonska herraväldet över Europa, för det här är ett ämne jag skulle gett som seminarieuppgift på en historisk fakultet i Helvetet:

In only 12 years, this bunch of Corsican siblings deleted millennia of history, invented gaudy principalities from Warsaw to Madrid, crowned themselves as kings and dukes and generally played the continent like a nation-building computer game (‘Civilisation 6’?). If it hadn’t been for the oceans of blood they spilled, Europe would never have been able to take itself seriously again.

Jag blev nyligen påmind om att det börjar bli dags att bestämma mig: Mahler eller inte Mahler?

Det har ju varit ett par Mahlerår nu, med 150 år sedan han föddes i fjol och 100 år sedan han dog i år, och detta uppmärksammade jag i en bloggpost här på Pressylta i januari 2010. Jag avgav då ett löfte att sluta raljera om bombasm och annat, för att under de följande två åren lyssna lite mer förutsättningslöst och bestämma mig en gång för alla, för eller emot…

Nu har väl mitt lyssnande inte varit så systematiskt som jag hade planerat, det rör sig mest om att råka på hans musik på BBC Radio 3 och försöka finna tiden att lyssna färdigt, samt några enstaka stunder med Spotify. Några konserter har jag inte gått på, och det inser jag är en orättvisa mot vår man: få orkestrala upplevelser kan mäta sig med Mahler, särskilt om man har turen att få höra berömda stråksektioner in action, som LSO och Berlin.

Men inte ens med den månad jag har kvar kan jag se att min position kommer att rubbas nämnvärt. Det här är fortfarande, för att citera mig själv, musik som “vinner på knockout i femtielfte ronden”…

…Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Jo, och då som nu tycker jag adagiot i 10:an är fullkomligt svindlande, Trauermarsch från 5:an skräckinjagande, och hela 6:an ett mästerverk. Men ändå. Jag har väl bara mig själv – och kanske min avancerade ålder – att skylla för min orubblighet.

Det franska etablissemangets reaktion på Dominique Strauss-Kahns arrest i New York i våras var väl ett av de mest motbjudande spektakel en ärrad och skärrad värld haft oturen att få beskåda: ett slags circle jerk av förnämsta symbolpolitiska värde, när en hel samhällsklass  som på given pavlovsignal tappar masken, och för detta bör vi egentligen vara DSK evigt tacksamma.

Det tar emellertid inte något ifrån det faktum att själva historien om vad som utspelade sig på Sofitels tjugoåttonde våning den 14 maj i år är, och förblir, en fascinerande historia, som möjligtvis har en hel del sprängstoff kvar. Edward Jay Epstein skriver i senaste NYRB artikeln “What Really Happened to Strauss-Kahn?“, och det är vad man med en mer vetenskaplig term kan kalla en jävla bra fråga. Läs och begrunda.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira var den stora trösten för dom av oss som “talked a good game” men aldrig platsade, inte ens på reservbänken. Kedjerökare, storkonsument av iskall öl, utbildad läkare, demokratiaktivist under militärdiktaturens år – men framför allt en man som för det mesta tog det väldigt, väldigt lugnt…

Visst kunde han explodera, och i hans högerfot satt en laddning TNT (se bara det berömda 1-1-målet c:a 53 sek in i Youtubeklippet: den luckan mellan Dino Zoff och målstolpen finns ju egentligen inte – förrän skottet tränger igenom…)

Han var, som någon sa, en spelare som lade om matchens “arkitektur” tills den passade hans spel, och i Italienmatchen 1982 ser man väl det tydligaste exemplet på det: en av de bästa fotbollsmatcher som någonsin spelats, inte minst i det att den hade “fel” utgång…

(PS: Ursäkta det där med “en laddning TNT”… Något händer med hjärnan när män ur min generation skriver om sport… Jag kan bara beklaga.)

Är det inte så det brukar heta…? Ignore it and it will go away.

Britterna är, enligt Office of National Statistics, förvånansvärt lyckliga, trots… tja, trots allt. Vad gäller “life satisfaction” noterade man hela 7.4 poäng av 10 möjliga. I fråga om huruvida det man “höll på med i livet” var “givande” (worthwhile) låg snittet på 7.6…

(Ursäkta en något brechtiansk poäng här, men den där sista frågan skulle väl också en tiggare på svältgränsen svara ja på…?)

Högst snitt av allt fick britternas tillfredsställelse med sina “personliga relationer” och sitt “mentala välmående”, som båda hamnade på 8.3… Det där sista är särskilt förvånande för oss som bor i Hackney.