Operetten och den svenska folkbildningen, del 1
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntWednesday, Dec 28, 2011
Klockan kvart över 12 idag satte jag mig i bilen, vred om nyckeln och omedelbart gav sig Radio 3 tillkänna med “Es lebt eine Vilja, ein Waldmägdelein…” ur Franz Lehárs “Glada änkan”…
Det är en sång vars oförgätliga omkväde min pappa ofta stämde upp i under matlagningen, eller vedhuggningen, eller tvagningsritualerna i badrummet, och han gjorde det med oförskräckt musikalisk fördomsfrihet (jag vill väl inte säga att pappa sjöng falskt, direkt, det var bara inte särskilt sant).
Operett var ett stående musikaliskt inslag under min barndom och uppväxt. Mina föräldrar älskade musik, särskilt klassisk, och operetten – vågar jag påstå – var vägen in till den mer seriösa repertoaren, för dem som för många andra i just deras svenska generation och sociala stratum: “respectable working class” som det kallas här, eller “skötsam” som Ronny Ambjörnsson vill kalla den i svenskt sammanhang.
Jag undrar rent av om denna operettens folkbildningsroll, under detta skede av 1900-talet, hade en speciellt svensk prägel. Jo, jag är förstås medveten om att det var en genre som blev enormt populär världen över, ibland med rent popmusikhysteriska drag: Mario Lanza var avgudad i mina svärföräldrars hem i Portsmouth lika mycket som han var det i Majorna och Högsbo.
Men hade inte Sverige t.ex. också en ovanlig mängd internationellt framstående operettstjärnor, av mer eller mindre samma generation…? Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Per Grundén, Elisabeth Söderström… Fanns där en slags kulturekonomisk synergi mellan operettisk produktion och konsumtion i Sverige?
Bara en tanke. De mer välinformerade får gärna komma med synpunkter.
December 29th, 2011 at 9:29 am
Det ligger en hel del i det här, operetten blev en brygga till den “finare” eller seriösa musiken under en tid när grammofonskivor (LP i alla fall) fortfarande var en relativ lyx, när man inte alls sände operaföreställningar eller konserter (oavsett genre) i radio/tv i samma omfattning som det kom att göras på säg 1980-talet eller senare, och när “melodiradion” bara var i sin linda. Opera har aldrig varit ett riktigt brett folknöje i Sverige på samma sätt som i Italien eller Tyskland, men operetten vann en bred publik – till rätt stor del samma publik som älskade 50-talets Hollywoodmusicals där ju Mario Lanza också var stor stjärna. Många följde med till modernare musicals när de slog igenom på 70-80-talen, men många tog också steget över till opera och “högre” klassisk musik, eller deras barn gjorde det.
I min familj t ex kan jag ju se att min mor och hennes syskon (födda på landet sent 30-tal/tidigt 40-tal) alltid gillat Fred Astaire, Judy Garland, Povel Ramel m fl men också sett en del operetter när de var yngre (mamma har en del operett-LP i skivhyllan som hon numera inte spelar). Så småningom, när man fått fast rot i den akademiska medelklassen, tog man steget till den seriösa musiken och operan, både med LP-skivor och genom att gå på konserter: detta bottnade i genuint, djupt musikintresse, men själva introduktionen kom från andra som redan var tydligt rotade i medelklassen och som “kunde klassisk musik”, arbetskamrater och så. I skivhyllan landade efter hand Beethoven, Händel, Bruckner, Puccini, Richard Strauss m fl. Men det är klart att det kan ha varit på samma sätt i t ex USA eller Sydamerika, även om det då inte handlat om just Lehàr, Offenbach, “Ökensången” eller “South Pacific”.