Genom att sticka huvudet i sanden visar man upp sin bästa sida
Categories: Brittiskt allmäntThursday, Dec 1, 2011
Är det inte så det brukar heta…? Ignore it and it will go away.
Britterna är, enligt Office of National Statistics, förvånansvärt lyckliga, trots… tja, trots allt. Vad gäller “life satisfaction” noterade man hela 7.4 poäng av 10 möjliga. I fråga om huruvida det man “höll på med i livet” var “givande” (worthwhile) låg snittet på 7.6…
(Ursäkta en något brechtiansk poäng här, men den där sista frågan skulle väl också en tiggare på svältgränsen svara ja på…?)
Högst snitt av allt fick britternas tillfredsställelse med sina “personliga relationer” och sitt “mentala välmående”, som båda hamnade på 8.3… Det där sista är särskilt förvånande för oss som bor i Hackney.
December 1st, 2011 at 7:40 pm
Danskarna låg för några år sen väldigt bra till i de där undersökningarna; jag tänkte att det hade något med humoristisk sans att göra, som väl ändå britter i mellanlägen också är bra på, och kanske särskilt en och annan Hackney-bo…
Men nu har danskarna halkat ner. Dåliga tider, eller dålig politik? Enligt den gyllene regeln kan man ju inte må så bra samtidigt som man kör ner andra människor i botten eller kör iväg dem till ovissa öden. Om man inte är psykopat förstås, och det börjar ju dra åt det hållet…lite här och var i de materialistiska teknokratierna.
December 1st, 2011 at 9:33 pm
Bra poäng, Gabrielle, för jag har aldrig – för egen del – sett danskarna som “lyckliga”, utan snarare “nöjda”. Och det är en jävla skillnad det, konstapeln…
Jag hör till den minoritet som håller med Lars Gustafsson om att defintionen på lycka är negativ, det är en en frihet “från” (smärta, i LG:s fall), inte en frihet “till” (whatever)…
Lyckan är proletär, det är bara borgare som är nöjda, med andra ord.
December 1st, 2011 at 10:32 pm
Fast i överklassen förr sa man precis tvärtom; “Nöjd? Vet ni vad. Det är bara pigor som trivs!”
December 10th, 2011 at 8:25 am
Googla “Loke Lucia Lund” och möt en kille som vid elva års ålder vet precis hur man ska göra och säga för att framställa sig som en person vars rättigheter kränkts av könsstrukturer och skola (eller så är det hans föräldrar som vet, och backar upp honom). Det är vid sådana här tilfällen Sverige känns litet extra debilt, och som ett land där många helt har tappat insikten om att allting faktiskt inte “duger”.
Om man tror att Luciatåget är en del av frontlinjen för trans- och Pridekamp så har man helt tappat bort sig i terrängen. Ovch nej, jag har inget otalt med HBT-personer i allmänhet, Det är kravmaskinsargumenten och egotrippandet som är så fel.