Så har han fått ytterligare några veckor i rampljuset, den uppmärksamhetskåte tomteleninist som begåvats med namnet Illich Ramirez Sanchez men inte mycket annat.

“Schakalen”, minsann…

Vem fan har den pajasen någonsin representerat, annat än sin pappas blodtörstiga dynastiska fantasier? Ja, sannerligen inte de elva som dog i tågbombningarna, och de hundratals skadade. Bit ihop, blunda, och lyssna på vad han säger:

“I have lots of respect for the victims but there are many people, innocent people, who find themselves in the wrong place at the wrong time…”

Britterna hatar barn. Inte bara det, de hatar barndomen.

När man säger detta i någorlunda belevat sällskap så brukar reaktionen alltid bli, först att folk hajar till inför det brutalt kortfattade i själva konstaterandet, och sedan att man snabbt räddar sig in i förhoppningen att det handlar om hyperbol, retorisk överdrift, och att en sansad förklaring till påståendet säkert är på väg, vilket ögonblick som helst.

I förra veckan publicerades en stor undersökning, utförd av välgörenheten Barnardo’s i samarbete med ICM, om britternas attityder till barn och barndomen. Och den fick mycket uppmärksamhet, men inte på långa vägar tillräckligt; någon nationell självrannsakan av halt lär vi få vänta på. Undersökningen visade (och detta är bara rubriksiffrorna, mycket annat ryms i detaljerna) att:

* Fyrtiofyra procent anser att barn i Storbritannien håller på att bli feral (ett ord som patentats av Murdochpressen och Daily Mail, alltså “förvildade”, “djuriska”, “omänskliga”…) Och betänk då att man anser detta om barn i största allmänhet…

* Nästan hälften (47%) anser att problemet med unga människor (i största allmänhet) är att de är angry, violent and abusive…

* Detta kanske sorgligast av allt: 25% anser att barn som uppför sig illa eller antisocialt är “bortom all hjälp” – vid 10 års ålder…

* Nej, detta är nog sorgligast… “Barn som råkar i trubbel är i behov av hjälp – ja eller nej?” Trettioåtta procent svarade nej. Trettiosex procent ja.

Man skulle kunna säga förfärligt mycket mer, och det har jag nog gjort förut här på Pressylta, vill jag minnas. Men jag låter siffrorna stå. Read them and weep.

(2013-01-30: länken till undersökningen nu reparerad)

Jag tänkte söka jobb som ledarskribent på Helsingborgs Dagblad. Snabbt formulera åsikter om “allt”, det har jag inga problem med. Flexibel arbetstid passar mig utmärkt, nordvästra Skåne är hur fint som helst, Danmark på simavstånd. What could possibly go wrong…?

Språket, möjligtvis. Det står så här i annonsen: “Vi arbetar både mot pappers- och nättidningen och vår nystartade tv-kanal…”. Kalla mig slav under bokstavligheten, men jag har alltid uppfattat “arbeta mot” ungefär som “motarbeta”. Är det här en ny form av arbetslinje?

Jag skulle just sagt att jag aldrig stött på uttrycket förut, i det här sammanhanget. Men det har jag, om än inte på svenska. När Ian Kershaw skrev sin stora Hitlerbiografi för ett decennium sedan (jag recenserade den i DN: en html-version finns här) så tyckte han sig ha hittat en nyckel till hur Tredje Riket “fungerade” i en lägre tjänstemans fras om att det gäller att “arbeta i riktning mot Führern” (ty. “auf den Führer zu arbeiten“).

Varför? Jo, diktatorn kunde ju inte rimligtvis förväntas diktera allting själv, från raslagar och KZ-byggen till nya tidtabeller för spårvägen i Dortmund. Det var alltså var och ens uppgift att försöka “förutse” Hitlers önskemål, i stort som i smått, genom att “arbeta i riktning mot” Führerviljan, och det finaste erkännande man någonsin kunde få var att erhålla lagstadgad bekräftelse på riktigheten i ens förutseende.

Och för er slavar under bokstavligheten: nej, jag menar inte att HD är nån Völkischer Beobachter. Men om bara någon kan förklara hur man som journalist arbetar mot sin tidning utan att den lider skada, så ska jag skicka in min ansökan fortare än omedelbart.

Det här är vad Paul Krugman har kallat “weaponised Keynesianism”. Alla former av tillväxtfrämjande insatser är ju tabu för supply-sidetalibanerna som styr oss idag – utom krig…!

Nu bombar vi Iran, grabbar!

Inte så oväntat verkar det vara en liten israelisk svans som viftar den anglosaxiska hunden: “liten” därför att inte ens Israels regering är enig om saken, enligt en analys i The G.

På tal om Gustaf II Adolf ska jag faktiskt ta mig friheten, och göra mina läsare den tvivelaktiga tjänsten, att reproducera lördagsserien “Mysteriet vid Lützen” från analog-Pressylta (mars 2008). Den handlar i förstone om vad jag alltid betraktat som “världens bästa konspirationsteori”, vilken sedemera mynnar ut i ett resonemang om hur Sveriges “två makteliter” en gång uppstod, alltså vad Ola Tunander kallat “den röda rosen och det vita korset”.

Veteranerna bland er har förstås läst den, men för nypåstigna i Hallsberg kan det kanske ge några tänkvärda resonemang. Alla kommentarer mottages som vanligt med intresse, särskilt korrigeringar av historiska data. Jag lägger in alla tre delarna i ett stort schabrak, lika bra så, och jag har bara ändrat några skönhetsfel i originalposten.

MYSTERIET VID LÜTZEN del 1

Blev Gustaf II Adolf mördad av den svenska adeln?

Vi börjar, som man bör, vid brottsplatsen. Och det finns väl visst fog för att ta (en sammanfattning av) Peter Englunds version av händelseförloppet som den gängse.

(more…)

Jo, man skulle väl kunna hitta nån “satirisk” masthead till den här… Proletären, Stormklockan… Men den duger ju egentligen bara som sig själv. Amerikanska HeLP! (1960-65) hade alltså, precis som MAD, en svensk upplaga och det var ju saligt hädangångne Lasse O’ som ansvarade för båda under de alltför korta storhetsperioderna… Dom av oss som såg pappersexemplaren av “HjäLP!” i köttvärlden kan tävla om favorit-O’are, typ “En blottare med färg”, eller juldevisen “Tindra med ögonen, barnjävel…!”, eller “Virka Lill-Babs utedass!”…

(Bonuslänk: här är alla HeLP!-omslagen samlade… gratiskalas…!)

Chockerande nyheter från Grekland, som sagt: demokratisk omröstning…?! För jävligt…

Eller också kan man tycka, från andra hållet, att som demokratisk gest kan den knappast bli tommare, vide Žižek: “[Alain] Badiou was right to say that the name of the ultimate enemy today is not capitalism, empire, exploitation or anything of the kind, but democracy: it is the ‘democratic illusion’, the acceptance of democratic mechanisms as the only legitimate means of change, which prevents a genuine transformation in capitalist relations…”