Visst finns det fog för att kalla “Statsvetaren” en i anglosaxisk mening ‘intellektuell biografi’ över Jörgen Westerståhl. Men den är i lika hög grad en levnadsteckning över ämnet, disciplinen, statsvetenskap – som brukade kallas statskunskap, och kunde kallats politologi, om Hans Ruin fått som han önskade; ämnesrubriken i sig är bara det ett fascinerande kapitel av den här historien.

Westerståhl kom ju att förkroppsliga den svenska statsvetenskapen under förra århundradet. Inte bara i de konkreta frågor han ägnade sin uppmärksamhet, statsvetenskapens grundstenar, dvs. grundlags- och författningsfrågor; ämnesklungan press/media/opinionsbildning; val och valbeteenden, osv. Westerståhl var ju också en centralfigur i omdanandet av statsvetenskapen till en ‘samhällsnytta’, ett instrument med vilken man gjorde den politiska verkligheten begriplig, inte bara för väljarkåren utan kanske än mer för de folkvalda.

Det är lätt att tänka på det här dynamiska samspelet mellan akademisk forskning och praktisk maktutövning som en väsentligen svensk företeelse. Välfärdssverige byggdes på forskning, förnuft, saklighet och fakta, och om inte samhällsvetenskapen lämnat seminarierummet och gett sig ner på arbetsplatsen hade Sverige aldrig sett ut som det till slut gjorde (och jag skulle sagt att “till slut” inträffade sådär 1991, när Odd Engström förklarade för mig att “byggfasen” av det svenska välfärdssamhället nu gått över i “driftsfasen”…)

Men det är ju också en väsentligen amerikansk företeelse, detta att se samhällsvetenskaperna praktiskt taget sammanvuxna med den exekutiva politiska sfären, och inte sällan med militären. Westerståhl hämtade själv många idéer och intryck från USA, och fick dessutom flera stora forskningsanslag därifrån. Detta rör särskilt hans forskning kring propaganda och opinionsbildning, ett i mina ögon särskilt intressant område.

(Under läsningen av de här avsnitten plockade jag fram ur hyllan en annan bok som rör vid samma ämne, Christopher Simpsons ‘Science of Coercion: Communication Research & Psychological Warfare 1945-1960’ [OUP 1994] där särskilt sociologins förgreningar in i de militära strukturerna skärskådas).

Det finns anledning att återkomma till en mängd olika aspekter av ‘Statsvetaren’, särskilt det här med press, media och opinionsbildning. Westerståhls förfäktande av objektiviteten – vilket i princip betydde saklighet plus opartiskhet – är ett av många exempel på, ja nästan en doft från anno dazumal i den här boken…

Man skulle gärna velat höra hur Westerståhl resonerat i objektivitetshänseende (särskilt med hans betoning på vetenskaplig vederhäftighet) i fråga om public service-medias roll i klimatdebatten, med å ena sidan överväldigande vetenskaplig konsensus och å andra penningstarka lobbyister för fossilkapitalismen.

En annan liten pärla i ‘Statsvetaren’ är avsnittet om den fascinerande Karin Dovring, framstående propagandaforskare och skicklig poet, som jag först fick höra talas om i ett samtal med David Kahn för en del år sedan. Dovring var född i Göteborg och verksam under större delen av sitt liv vid University of Illinois, där hon bl.a. skrev den klassiska “Road of Propaganda: The Semantics of Biased Communication”. Hon dog i augusti i år, över nittio år gammal.