Zoe Williams har i dagens G. en intressant betraktelse över NotW-skandalen, Stasi och avlyssnandet-för-avlyssnandets-skull. En människas liv är så komplicerat och mångfasetterat att avslyssnaren gradvis förvandlas till en slags ‘upphovsman’, en författare, en levnadstecknare. Och till slut hamnar man i den situation som forskande författare ofta gör (jag vet av egen erfarenhet med Ericsson-boken): det kommer alldeles för mycket folk med i berättelsen!

Interior lives are tantalisingly complicated, and every fresh perspective feels like a rung on the ladder towards the truth. I would guess there’s a casino psychology to it as well, where every failure and dead end, rather than acting as a discouragement, spurs you on to redouble your involvement. Before you know it you have more citizens who are under surveillance than you have who aren’t.

Skillnaden är att en författare snart lär sig rensa i personlighetssnåren, medan en NotW-hack och en Stasi-agent bara måste låta det växa ut i alltmer banal jättelikhet.