… särskilt när den levereras i små fint inslagna paket. Charlotte Church är en populär sångerska med talang för det lättare segmentet av den klassiska repertoaren, vars privatliv ofta fått henne att tumla in bland tabloidrubrikerna. Hon vittnade igår inför Levesonutredningen om pressetik, och berättade hur Rupert Murdoch bad henne sjunga på hans bröllop med Wendi Deng i New York 1999. Gaget skulle bli £100,000, plus ett löfte om att Murdochpressen skulle “lämna henne ifred” (Murdochsidan förnekar detta).

I samband med förhandlingarna om hennes uppträdande bad Rupert Murdoch att hon skulle framföra “Pie Jesu”… Church, så tretton år gammal hon var vid tillfället, undrade om det inte var lite opassande att sjunga en begravningspsalm på ett bröllop…? Men Murdoch ska ha svarat att han inte brydde sig om vad för slags ceremoni sången var avsedd för: “Han gillade den, helt enkelt…”.

Det här är inte bara utsökt nedlåtande om den okultiverade råbusen som vet-vad-han-gillar, det har också kolonialhistoriska ekon: i synnerhet australiensaren som kommer till the mother country och köper upp allt han kan lägga vantarna på, utom bildning och värdighet, för sådant kostar ingenting.

Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.

Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…

Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.

Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…

Visst finns det fog för att kalla “Statsvetaren” en i anglosaxisk mening ‘intellektuell biografi’ över Jörgen Westerståhl. Men den är i lika hög grad en levnadsteckning över ämnet, disciplinen, statsvetenskap – som brukade kallas statskunskap, och kunde kallats politologi, om Hans Ruin fått som han önskade; ämnesrubriken i sig är bara det ett fascinerande kapitel av den här historien.

Westerståhl kom ju att förkroppsliga den svenska statsvetenskapen under förra århundradet. Inte bara i de konkreta frågor han ägnade sin uppmärksamhet, statsvetenskapens grundstenar, dvs. grundlags- och författningsfrågor; ämnesklungan press/media/opinionsbildning; val och valbeteenden, osv. Westerståhl var ju också en centralfigur i omdanandet av statsvetenskapen till en ‘samhällsnytta’, ett instrument med vilken man gjorde den politiska verkligheten begriplig, inte bara för väljarkåren utan kanske än mer för de folkvalda.

Det är lätt att tänka på det här dynamiska samspelet mellan akademisk forskning och praktisk maktutövning som en väsentligen svensk företeelse. Välfärdssverige byggdes på forskning, förnuft, saklighet och fakta, och om inte samhällsvetenskapen lämnat seminarierummet och gett sig ner på arbetsplatsen hade Sverige aldrig sett ut som det till slut gjorde (och jag skulle sagt att “till slut” inträffade sådär 1991, när Odd Engström förklarade för mig att “byggfasen” av det svenska välfärdssamhället nu gått över i “driftsfasen”…)

Men det är ju också en väsentligen amerikansk företeelse, detta att se samhällsvetenskaperna praktiskt taget sammanvuxna med den exekutiva politiska sfären, och inte sällan med militären. Westerståhl hämtade själv många idéer och intryck från USA, och fick dessutom flera stora forskningsanslag därifrån. Detta rör särskilt hans forskning kring propaganda och opinionsbildning, ett i mina ögon särskilt intressant område.

(Under läsningen av de här avsnitten plockade jag fram ur hyllan en annan bok som rör vid samma ämne, Christopher Simpsons ‘Science of Coercion: Communication Research & Psychological Warfare 1945-1960’ [OUP 1994] där särskilt sociologins förgreningar in i de militära strukturerna skärskådas).

Det finns anledning att återkomma till en mängd olika aspekter av ‘Statsvetaren’, särskilt det här med press, media och opinionsbildning. Westerståhls förfäktande av objektiviteten – vilket i princip betydde saklighet plus opartiskhet – är ett av många exempel på, ja nästan en doft från anno dazumal i den här boken…

Man skulle gärna velat höra hur Westerståhl resonerat i objektivitetshänseende (särskilt med hans betoning på vetenskaplig vederhäftighet) i fråga om public service-medias roll i klimatdebatten, med å ena sidan överväldigande vetenskaplig konsensus och å andra penningstarka lobbyister för fossilkapitalismen.

En annan liten pärla i ‘Statsvetaren’ är avsnittet om den fascinerande Karin Dovring, framstående propagandaforskare och skicklig poet, som jag först fick höra talas om i ett samtal med David Kahn för en del år sedan. Dovring var född i Göteborg och verksam under större delen av sitt liv vid University of Illinois, där hon bl.a. skrev den klassiska “Road of Propaganda: The Semantics of Biased Communication”. Hon dog i augusti i år, över nittio år gammal.

Vi fick honom som valp för sjutton år sen. På kenneln hade dom burrat upp hans päls så han såg ut som en jättelik svart snöboll… Ursäkta jag är krass, men vi fick honom ganska billigt, för ena testikeln hade inte ramlat ner så han kunde inte bli show dog. Så fort vi köpt honom ramlade testikeln ned. Ha! Men visade vi honom? Not on your Nellie…

Blue hade som roligast (1) att visa whippets att ingen kan springa fortare från stillastående start än en grand caniche (bortsett kanske från greyhounds, då’rå), och (2) att rota omkring i trädgårdens allra avlägsnaste hörn, där urbanrävarna gräver sig ner-under-uppför trädgårdsmurarna. Blue var fascinerad av rävar.

För tre veckor sedan gick han igenom en större operation. Men han hämtade sig magnifikt, tillbaka i sina gamla skuttande vanor, sugen på godis, kelsjuk och härlig. Fjorton dagar senare, i eftermiddags, kom vi hem och hittade honom kollapsad på köksgolvet. Ilfärd till RSPCA Harmsworth: “Det är inte mycket att göra, tyvärr…” sa veterinären.

Och det var det inte. Något väldigt lugnande, bara.

Den bästa poet jag aldrig läst, Malte Persson, tilldelas 2011 års Karin Boye-pris (se Svenskan) därför att “han, i en dynamisk och färgstark prosa och poesi, har utforskat språkets oanade nyanser och gränsöverskridande möjligheter.” Priset delas ut till författare som skriver verk i Boyes anda och som “i första hand är verksamma i Huddinge kommun”, som är prisets originator.

Välförtjänt som det är, så längtar jag faktiskt efter den dag en författare tilldelas pris för sin statiska och gråmelerade prosa och poesi, som lämnat alla språkets nyanser oanade och helt ifred, och hållit sig strikt inom gränserna för vad som kan sägas i hövligt sällskap. När jag hör ord som “gränsöverskridande” tänker jag alltid på komikern Al Reads buttra replik, “There was enough said at our Edie’s wedding…”.

Men Huddinge… Jag ska inte påstå att jag är så förfärligt bekant med Huddinge. Gustaf Ericssons mor ligger begravd där, det vet jag. Men av de “Kända personer” som Wikipedia associerar med Huddinge känner jag inte till ens hälften. Och att det ligger en god bit söder om Stockholms innerstad, jo förstås…

Men det sista, och största, jag vet om Huddinge är att jag där såg en av de bästa hockeymatcher jag någonsin sett, i en ishall nånstans bredvid Huddingevägen. Det måste ha varit i början av 90-talet, och handlade om en Aftonbladet Cup-match mellan Djurgården och Hammarby U-16-lag.

Jag minns nu inte hur matchen slutade, men det är också irrelevant, för den hade allt man kan begära av bra hockey, vad gäller snabbhet, teknik och strålande talang. Och där det kanske fattades något här och var i samspelets svetsfogar, så uppvägdes det mer än väl av den totala brist på cynism man bara ser hos “nästan-vuxna” spelare, som ännu inte hunnit lära sig fulheterna och greppen. Det var en av mina riktigt stora sportupplevelser, faktiskt…

Hur som haver, varma gratulationer till Malte!

Med anledning av kvällens begivenheter postar jag för tredje gången denna text från 2006 om fotbollslojaliteter… Återvinning är bara förnamnet.

En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 39 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

(PS: Och det här ska alltså vara det svenska laget som ligger trea i målskytten i EM-kvalet…? Stora, buffliga, 1.90-skåningar som står blickstilla i väntan på att passningar ska komma fram till dom…? Telegraferade genompass i 3 km/tim när dom bör vara ögonblickliga…? Ja, lycka till till oss, nästa sommar…)

Nätbokhandeln Bokus uppger att de som köpt Olof Peterssons nya bok om Jörgen Westerståhl “har även köpt ‘How to be a Woman’ av Caitlin Moran”.

Nå, Westerståhl var väl inte utan sina, ska man säga, färgrika drag, både som person och som tänkare, men jag tillåter mig ändå att tvivla på detta. En bugg har nog trillat ner i den datoriska spenaten här.

Jag ska återkomma med några mer detaljerade reflektioner över “Statsvetaren – Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade” när jag läst färdigt (alltid en bra strategi, har jag funnit…).

Men bara halvvägs igenom kan man väl konstatera två saker. Inte bara är det en fascinerande historia i sig – att växa upp i familjen Branting kan ju knappast vara något annat – utan att vad vi här har är något så ovanligt i svenskt sammanhang som en intellectual biography, en genre som också brukar kallas “Life & Thought”.

Man kan kanske definiera det som en form av levnadsteckning där författaren enbart intresserar sig för de stygn i livets myllrande gobeläng (© Pressylta Redux) som tjänar att förklara och belysa tanke- och idéutvecklingen hos ämnet i fråga.

Jag kan för tillfället inte komma på något annat exempel på detta i den svenska litteraturen, varken äldre eller modern, men skulle gärna vilja veta: alla tips mottages med taxamhet.

Zoe Williams har i dagens G. en intressant betraktelse över NotW-skandalen, Stasi och avlyssnandet-för-avlyssnandets-skull. En människas liv är så komplicerat och mångfasetterat att avslyssnaren gradvis förvandlas till en slags ‘upphovsman’, en författare, en levnadstecknare. Och till slut hamnar man i den situation som forskande författare ofta gör (jag vet av egen erfarenhet med Ericsson-boken): det kommer alldeles för mycket folk med i berättelsen!

Interior lives are tantalisingly complicated, and every fresh perspective feels like a rung on the ladder towards the truth. I would guess there’s a casino psychology to it as well, where every failure and dead end, rather than acting as a discouragement, spurs you on to redouble your involvement. Before you know it you have more citizens who are under surveillance than you have who aren’t.

Skillnaden är att en författare snart lär sig rensa i personlighetssnåren, medan en NotW-hack och en Stasi-agent bara måste låta det växa ut i alltmer banal jättelikhet.

Men exakt vad den är – bortanför korven, så att säga – går inte att slutgiltigt fastställa. I alla fall inte i den Monty Pythonsketch som presenteras i dagens DN.

Dock: ännu en klassiker att lägga till Pressyltas dignande charkdisk.