Utgångar
Categories: KulturelltTuesday, Oct 25, 2011
Det har blivit en massa – hur förutsägbart? mycket förutsägbart – tjat om att i snitt 30 åskådare per kväll lämnar “Marat/Sade” på RSC i Stratford mitt i föreställningen. Det ska vara en massa tortyr och analsex, där i Charenton, tydligen. Då skulle dom sett Kalle Stropp och Grodan Boll på Folkteatern i Göteborg 1959. Det var grejer, det. Han hette minsann inte Funck av en olyckshändelse…
Detta sporrar, om det nu är ordet, The G att göra en rundfrågning bland sina kritiker om tillfällen då de slagit reträtt inför diverse undermåliga föreställningar. Michael Billington, teaterkritikern, berättar om “a Scandinavian evocation of urban street life” han inte såg färdigt på Schaubühne i Berlin kring 2005, vad det nu kan ha varit. Själv satt jag kvar och såg färdigt hela Pasolinis “Salò”, fast jag var rätt ensam i salongen när den hade rullat färdigt, faktiskt.
Enda gången jag kan komma på var när vi var ett gäng som gick hem i pausen på Philip Glass “Akhnaten” på ENO nån gång på 80-talet. Anledningen var väl inte chock, så mycket som – vahettere – stupefaction… basta bastante, hombre… Ett sånt där tillfälle när lite Gnesta-Kalle skulle suttit bra.
October 25th, 2011 at 12:07 pm
En av kvaliteterna hos dig som får oss devotees att ständigt klicka oss hit är den hissnande bredden (eller är det djupet?) hos dina kulturella referensramar…
October 25th, 2011 at 12:18 pm
Intet dragspel är mig främmande, Lennart…
October 25th, 2011 at 1:39 pm
Jag, med man i handen, fick fullständigt övernog av Salo och gick ut ur salongen åtföljda av varandras romantiska beskyddarinstinkter. Men vi såg den färdigt. Vi hade ju betalat biljetten. Ovch ville väl se hur illa det kan gå här i världen.
Men Salo var nog värre som film än som teater; distanseringseffekten, du vet…
October 25th, 2011 at 3:34 pm
Billington anger ju inget datum för sitt uttåg men jag gissar att han syftar på Schaubühnes uppsättning av Lars Noréns “Personkrets 3.1” i regi av Thomas Ostermeier 2000.
Hans reaktion motsvarar kanske den som en annan brittisk kritiker uttryckt med orden: “Major Swedish playwright, leading German theatre: it doesn’t sound as though one’s in for a bundle of laughs.”
Å andra sidan verkar Billington numera ha omprövat sina ståndpunkter. Tidigare i år recenserade han en engelsk uppsättning av Lars Noréns “Höst och vinter” och slutade med orden: “It’s all a bit like Ingmar Bergman without the laughs but, though the evening leaves you emotionally pulverised, it suggests we have unjustly neglected the nerve-jangling Norén.”
October 25th, 2011 at 3:43 pm
Ja, Billington har aldrig för mig framstått som måste-läsning bland The G:s kritikertrupper… Alan Bennett var lite syrlig i en dagboksanteckning en gång när han blivit recenserad: “Michael Billington supplied his usual sixth-form essay…”
October 25th, 2011 at 5:50 pm
Lite vid sidan om, men bara lite. Efter att ha skrattat åt “Ett sånt där tillfälle när lite Gnesta-Kalle skulle suttit bra” letade jag lite efter Gnesta-Kalle på nätet eller egentligen wikipedia och fann en kort artikel på svenska och en ännu kortare på – portugiska. Varför just portugisiska?
October 25th, 2011 at 10:16 pm
Han kanske pensionerade sig i Algarve? Inte okänt bland dragspelare, enligt vad jag hört.
October 25th, 2011 at 11:02 pm
För de oinvigda: http://www.youtube.com/watch?v=w5KpvMPSE34
October 26th, 2011 at 9:37 am
Norén cannot be neglected enough. (“Net amol ignorieren” säger vi här).
October 26th, 2011 at 2:18 pm
Bengt, jag har inget direkt att invända mot den analysen. Har aldrig riktigt greppat Norén som dramatiker. Diktare däremot. Han var en hejare till diktare.
October 26th, 2011 at 4:36 pm
“Nicht einmal ignorieren”? Meinst du das, Bengt?
October 26th, 2011 at 4:43 pm
Men jag är beredd att stå här alldeles själv och säga att det finns mycket Norén har gjort som är skitbra. Dikter, ja. Men också en del dramatik, av den arten som inte utgör omtagningar av hans berömda koncept med en familjär borgerlig babbelmaskin där allt som sägs döljer något osagt. Ett gammalt trick, men det funkar ofta. Men varför är det troligen så att konstnärer/författare med ett lyckat koncept ofta klonar sig själva till döds?
October 26th, 2011 at 9:13 pm
På den ryska sajten muz.ru kan man hitta Nudistpolka i Gnesta-Kalles version. Men han pensionerade sig varken i Algarve eller Ryssland. 1997 flyttade han in i ett nybyggt enplanshus i Gnesta. Där dog han den 18 december förra året.
October 27th, 2011 at 7:19 am
TT, jag tor att vilket språk man än väljer att uttrycka det i – från arameiska till övretornedalsfinska – så kommer ‘Nudistpolka’ alltid att låta väldigt fel.
October 27th, 2011 at 11:23 am
Om man ska kora den mest outhärdliga film som gjorts (med seriösa anspråk) skulle mitt förstabud nog bli Funny Games (med Breaking the Waves som tvåa). Michael Hanekes subtilt skruvade, allvarsamma men viga parodi på thrillers, eller anti-thriller, är delvis outhärdlig, trots att den innehåller långt mindre av öppet avbildat våld på skärmen/duken än de flesta moderna tv-deckare. Just detta att de värsta scenerna saknar en tydligt avkännbar rytm av den sort som vi är vana vid från normala thrillers, de saknar starka karaktärer som man kan känna kämnpar för oss, de saknar till och med musik, dessa scener bara drar på och visar konturerna av det nakna våldet, gör filmen svår att stå ut med (själv undvek jag den i flera år innan jag till sist såg den på video, med många avbrott). När den gick på bio lär inte så få ha lämnat salongen. Men att den har denna verkan är givetvis inget nederlag. Den belyser det den ville ta upp, och det handlar om viktiga frågor.
Om någon skulle göra en film om Fritzl-historien är det utan tvekan Haneke – och isåfall någon slags (halv-?)dokumentär, en film fokuserad på mnänniskorna runt om familjen mer än källaren. Fritzl-saken berör precis de teman han hållit på med i tjugo år.
October 27th, 2011 at 12:52 pm
Magnus, angående “värsta”-film så ligger Moodysons pornografirulle med gemensam saggig sunkig exploaterande realism, där framförallt det kvinnliga objeket blev untnyttjat för en fil med förment pornografikritik. Där kan man snacka om skruvat, hela skruven runt.
October 27th, 2011 at 1:30 pm
“ligger bra till” och en “film med förment” ska det va.
Ursäkta brådskan. Korrekturläsaren har ledigt en vecka till.
October 27th, 2011 at 2:12 pm
Jag såg aldrig “Ett hål i mitt hjärta”, men du har nog rätt i att den ligger på en tätplats. Folk i min omgivning frågade öppet andra om man kunde stå ut med att se den. Och vissa biografer gav pengarna tillbaka till den som lämnade salongen under de första femton minuterna, och sade detta i förväg. Det var nog också en sorts reklam, men till en yngre publik.
October 27th, 2011 at 7:47 pm
För något år sedan när jag en kväll zappade igenom tevekanalerna hörde jag svenska talas på “Phoenix.” Men det som sades var så vulgärt och otrevligt att jag genast misstänkte att det var Moodyson: det var det också. Med avsmak zappade jag vidare men undrade i mitt stilla sinne vad en internationell publik skulle tänka om detta . Moodysson, Norén, Riksteatern och hela “komiker”-gardet med Sjyffert i spetsen är personer eller företeelser som ni borde försöka hålla inom landets gränser.
And don’t get me started on modern lyrik eller popmusik…
October 28th, 2011 at 7:39 am
När det gäller teve så märker ju dessvärre ingen av vederbörande att man plötsligt rusar ut i äcklat vredesmod… Det hände med mig häromdagen när jag för första gången satt igenom tre öppningsminuter av ‘Downton Abbey’, som jag tror går i Sverige… Något så undermåligt skrivet har jag sällan sett… man bröt konsekvent mot Lag nr 1 i manusförfattande: “Ingen exposition! Show, don’t tell!” I stället: var och varannan scen började med “Now, what were we talking about, Sir Henry…?” eller “You know as well as I do, Lady Mary, that…” och så börjar de förklara vad som händer i handlingen… Det var alldeles haktappande, så dåligt att det närmade sig satirens höjder… men satir var alldeles för mycket att hoppas på. Det var i det ögonblicket jag blev alkoholist. För konstens skull.
October 28th, 2011 at 1:50 pm
Tänka sig, jag hade turen att se en alldeles utomordentlig film på Teve igår, om McCarty-eran&CBS-reportrar – av George Clooney. Kan det bero på att jag har lärt mig zappa innan utbrottet kommer?
October 28th, 2011 at 2:31 pm
Zappa eller schappa – det är frågan…
October 28th, 2011 at 4:27 pm
The Tudors – de bitar jag har sett, inte många, men det var tydligt att de var representativa för agerande och dramaturgi i denna monarkistiska storsäljare – bryter verkligen mot regeln “Show, don’t tell” samt mot kravet att personer inte ska verka monolitiska, huggna utifrån en enda egenskap. Serien kryllade av repliker som övertydligt var riktade ut till publiken på 2000-talet, av folk som beskriver vad de tänker göra härnäst eller närmast dikterar vilka alternativ deras motparter har till buds just nu (typ (det påhittade men typiska) “If you don’t go to bed with me I shall have the pleasure of blackmailing your father, the Duke of Norwich into surrender”). Det är också övertydligt vilka man ska hålla på, och Henrik har från början föryngrats med ett antal år för att göra honom mer attraktiv.
Det är intressant att jämföra med “Jag, Claudius” eller för den delen Ridley Scotts “Gladiator” som givetvis var lika påhittade, på viss historisk grund, men aldrig lika platt entydiga eller rapporterande i dialogen.
October 28th, 2011 at 4:45 pm
Ser inte första avsnittet av en ny serieomgång ofta ut så, just för att man ska minnas vad som hände under den förra perioden (för kanske ett år sedan)?
Det kan också vara min kärlek till det engelska språket som gör att jag har mer överseende.
I morgon börjar förresten säsong 2 av serien i svensk TV.
http://www.gp.se/kulturnoje/1.759754-nya-intriger-i-downton-abbey-
October 28th, 2011 at 5:02 pm
Malou: Det var inte första avsnittet av Tudors jag såg – har aldrig följt den löpande – utan en del avsnitt som berörde Anne Boleyn och jane Seymour. Den klossiga, om än ska vi säga bjärt färgstarka dialogen, var mycket påfallande. Däremot tycker jag färska svenska “Anno 1790” (som redan är sålt till England) ser mycket bra ut, och svensk tv brukar ju på senare år nästan aldrig lyckas med kostymdramer, särskilt inte när dessa inte lutar sig mot en litterär förlaga. Men Anno 1790 verkar riktigt bra, och lyckades göra ett öppningsavsnitt som varken var övertydligt eller omöjligt snårigt och fragmenterat. Dessutom läckert filmat (de hade naturligtvis sett på “Sherlock” men likheterna var inte överdrivna).
October 28th, 2011 at 5:23 pm
Magnus: Jag borde ha varit tydligare. Jag syftade på serien “Downton Abbey” och Gunnars kommentar.
Håller med dig om att “Anno 1790” verkar riktigt bra. Det var en ren njutning att se miljöerna, och en spännande handling med duktiga skådespelare bådar gott.
Såg första avsnittet på datorn idag.
Älskar att se Gamla stan också, som jag minns från min ungdom.