Idag fick jag en bunt svenska tidningar och tidningsklipp med posten. På Svenskans familjesida söndag 2 oktober får jag plötsligt se en runa över vännen Gösta Gierow.

Det var några år sen vi talades vid, måste jag tyvärr konstatera. Det grämer mig, förstås. Jag tappade kontakten med Gösta och Marylyn, som med så många andra gamla vänner, i och med att vi flyttade österut kring 2005-6, och mitt liv tog en delvis ny vändning.

Vi träffades första gången på Mallorca 1982. Tillsammans med några vänner hade vi köpt en kåk i Fornalutx, uppe i de vackra bergen på nordvästsidan. Till min milda förskräckelse upptäckte jag snart att det fanns en koloni svenskar i byn, av vilka jag höll ett visst avstånd till en del, medan andra blev mycket nära vänner med åren. Bland dessa fanns Ingemar Ejve och hans hustru Bitte, samt Gösta och Marylyn.

Vad jag upptäckte i Gösta var ju först och främst en av de finaste grafiska konstnärer jag sett. Han var en av de ledande figurerna i den så kallade IX-gruppen av svenska grafiker; hans arbeten går bl.a. att se på Biologiska museet i Uppsala och S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Ett av Göstas centrala teman kan man kanske kalla “strukturer i förfall”. Hans utställning om Venedigs nergång på Konstnärshuset i början av 70-talet fick mycket uppmärksamhet, liksom bok- och konstprojektet ‘Trähus i Tallinn’ för ett antal år sen. Själv är jag lycklig ägare till den lilla Mallorcaboken “Kardinalens trädgårdar i Raixa’. Litografin här till vänster heter ‘Paphos’ från just året 1982.

Men de andra sidorna av Gösta var minst lika framträdande, och fängslande. Vad den grafiska konsten vunnit var vad skådespelarkonsten förlorade; Gösta hade mycket väl kunnat haft stora framgångar på scenen. Det var fullkomligt omöjligt att ha ett ointressant samtal med honom (hur man än försökte!). Hans bildning och spiritualitet tycktes gränslösa: hans språkliga fingertoppskänsla, till exempel, kom mig väl till pass när han korrekturläste – eller snarare redigerade – manuset till min bok om Gustaf Ericsson.

Gösta ogillade dessutom färgen gult… Jag har själv inget direkt emot gult, men just detta var på något sätt det som för mig slutgiltigt satte genistämpeln på karl’n…

Så många gånger på senare år som jag tänkt att jag måste i alla fall ringa… Men så blev det inte.

(PS: Niklas E, om du läser detta, kan du maila mig?)