Dom av er som vid tillfälle nyttjat mina memoarer (se länk till höger) vet att Observerjournalisten Farzad Basofts öde är något som länge berört mig. Nu vet New York Times (här via Guardian) att berätta att det var Saddam Hussein själv som beordrade hans avrättning. Samtalen mellan Hussein och Tariq Aziz och en medhjälpare finns på några inspelningar som just publicerats i avskrift. Sorglig läsning.

Detta är vad jag skrev i memoaren:

Farzad Basoft var mellanösternskribent på Observer. Det var i början av 1989, jag höll på med en recension av en ytterligt skum bok om Palmemordet, ‘Death of a Statesman’ av pseudonymen Ruth Freeman. I boken påstods den irakiska säkerhetstjänsten Mukhabarat ligga bakom mordet, men resonemanget höll inte ens för den mest ytliga granskning. Det handlade helt enkelt om ett förvånansvärt klantigt desinformationsförsök. Jag visste vilka de båda författarna var som dolde sig bakom pseudonymen – en svensk och en engelsman – men det var svårare att bestämma vem deras uppdragsgivare kunde ha varit. Med tanke på Gulfkriget gjorde jag en gissning på Iran, men Farzad skakade genast på huvudet.

-“Osannolikt,” sa han. “Dom har för det första inte sådana resurser. Sedan är inte desinformation något som iranierna är särskilt bra på, eller ens intresserade av.” Han gjorde en paus. “Det är ju däremot israelerna. Dom har ju också ett särskilt gott öga till Irak. Jag skulle tippa att Israel finns med nånstans i bakgrunden…”

Jag gjorde inte något större nummer av Farzads spekulation när jag väl skrev recensionen, men jag önskar på sätt och vis att jag hade gjort det. Vem vet, det kanske hade gjort någon skillnad. Något halvår senare blev han arresterad i Irak, tillsammans med en engelsk sjuksköterska som arbetade i landet. Han hade tagit sig in inkognito, vad jag minns för att undersöka Saddam Husseins kärnvapenprogram [ej korrekt; min anm.]. Processen gick fruktansvärt fort, Observers kampanj för att få honom fri hade knappt hunnit komma igång, förrän han avrättades som “israelisk spion”. Anklagelsen var förstås befängd, uppdiktad, och jag hade bevis på att det inte var sant. Fast det var ju inget bevis alls. Det är Kafkas periferi igen. Att Farzad sa vad han sa om Israel under vårt samtal är en sak, och för mig övertygande nog om hans oskyldighet, om jag nu skulle behöva övertygas. Hur han sa det, däremot, hur han satt och hur han såg ut när han sa det, vad han gjorde (drack kaffe och Perrier, plockade upp smulor från bordet) medan han sa det, ställer saken utom allt tvivel. Kalla det en hopplös vetskap.

Det har blivit en massa – hur förutsägbart? mycket förutsägbart – tjat om att i snitt 30 åskådare per kväll lämnar “Marat/Sade” på RSC i Stratford mitt i föreställningen. Det ska vara en massa tortyr och analsex, där i Charenton, tydligen. Då skulle dom sett Kalle Stropp och Grodan Boll på Folkteatern i Göteborg 1959. Det var grejer, det. Han hette minsann inte Funck av en olyckshändelse…

Detta sporrar, om det nu är ordet, The G att göra en rundfrågning bland sina kritiker om tillfällen då de slagit reträtt inför diverse undermåliga föreställningar. Michael Billington, teaterkritikern, berättar om “a Scandinavian evocation of urban street life” han inte såg färdigt på Schaubühne i Berlin kring 2005, vad det nu kan ha varit. Själv satt jag kvar och såg färdigt hela Pasolinis “Salò”, fast jag var rätt ensam i salongen när den hade rullat färdigt, faktiskt.

Enda gången jag kan komma på var när vi var ett gäng som gick hem i pausen på Philip Glass “Akhnaten” på ENO nån gång på 80-talet. Anledningen var väl inte chock, så mycket som – vahettere – stupefaction… basta bastante, hombre… Ett sånt där tillfälle när lite Gnesta-Kalle skulle suttit bra.

Bara 19% av augustiupplopporna i London var gängmedlemmar. En tredjedel av dem hade blivit avstängda från skolgång. Två tredjedelar av ungdomarna (upp till 20 år) klassificeras som “special educational needs” (vad som brukade heta “Obs-klasser” när jag gick i skolan). Och inte minst: nittio procent av de som arresterades var män.

Säger Justitieministeriets senaste analys, sammanfattad i The G här. Det här en en av de mest detaljerade bilderna av den brittiska fattigdomen idag, hur man än definierar den, vare sig materiellt eller socialpsykologiskt.  Det här är dom som pissar på sina egna dörrtrösklar och räknar framgång i skärmbreddsmått. Dom som inte går att varken undervisa eller lära sig något av. The feckless, som Daily Mail gillar att kalla dom (ordet kan faktiskt härledas till betydelsen “dom som inte har någon effekt”…)

Det är den amorfa, behuvade, nihilistiska massan som sätter sådan genompolitiserad skräck i de amorterade samhällslagren. Därav straffsatserna.

-“Langning och hembränning är inte den bild vi vill förmedla av Timrå,” säger socialnämndens ordförande Per-Arne Frisk. Detta efter att Google Maps på bild fångat en äldre kvinna som ger en kasse till en yngre kvinna utanför Systemet, i just den “tätort” som gav världen Lennart Jähkel.

Kan en historia överhuvudtaget bli mer svensk? En kasse överlämnas. “Per-Arne Frisk” (som alldeles säkert inte existerar). Systembolaget. Påsen. “Kan du köpa ut åt mig…?” Skyldighetspresumtionen. Så som det ser ut, så är det. Fördärvet, framför allt. Ungdomsfördärvseländet i Timrå.

This fusion of despotism and postmodernism, in which no truth is certain, is reflected in the craze among the Russian elite for neuro-linguistic programming and Eriksonian hypnosis: types of subliminal manipulation based largely on confusing your opponent, first developed in the US in the 1960s. There are countless NLP and Eriksonian training centres in Moscow, with every wannabe power-wielder shelling out thousands of dollars to learn how to be the next master manipulator. Newly translated postmodernist texts give philosophical weight to the Surkovian power model. François Lyotard, the French theoretician of postmodernism, began to be translated in Russia only towards the end of the 1990s, at exactly the time Surkov joined the government. The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.

Jag uppmanar er härmed att läsa Peter Pomerantsevs artikel om Vladislav Surkov, eller “Putins Rasputin” som LRB med en ovanligt felträffande rubrik kallar honom… Håll sedan med om att det nya Ryssland är bortom all satir, miltals bortom.

Två bilder av Paul Cocksedges installation ‘Manuscript’ in situ på Tienanmen Square under Beijing Design Week i september (för bakgrund se denna post)

Idag fick jag en bunt svenska tidningar och tidningsklipp med posten. På Svenskans familjesida söndag 2 oktober får jag plötsligt se en runa över vännen Gösta Gierow.

Det var några år sen vi talades vid, måste jag tyvärr konstatera. Det grämer mig, förstås. Jag tappade kontakten med Gösta och Marylyn, som med så många andra gamla vänner, i och med att vi flyttade österut kring 2005-6, och mitt liv tog en delvis ny vändning.

Vi träffades första gången på Mallorca 1982. Tillsammans med några vänner hade vi köpt en kåk i Fornalutx, uppe i de vackra bergen på nordvästsidan. Till min milda förskräckelse upptäckte jag snart att det fanns en koloni svenskar i byn, av vilka jag höll ett visst avstånd till en del, medan andra blev mycket nära vänner med åren. Bland dessa fanns Ingemar Ejve och hans hustru Bitte, samt Gösta och Marylyn.

Vad jag upptäckte i Gösta var ju först och främst en av de finaste grafiska konstnärer jag sett. Han var en av de ledande figurerna i den så kallade IX-gruppen av svenska grafiker; hans arbeten går bl.a. att se på Biologiska museet i Uppsala och S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Ett av Göstas centrala teman kan man kanske kalla “strukturer i förfall”. Hans utställning om Venedigs nergång på Konstnärshuset i början av 70-talet fick mycket uppmärksamhet, liksom bok- och konstprojektet ‘Trähus i Tallinn’ för ett antal år sen. Själv är jag lycklig ägare till den lilla Mallorcaboken “Kardinalens trädgårdar i Raixa’. Litografin här till vänster heter ‘Paphos’ från just året 1982.

Men de andra sidorna av Gösta var minst lika framträdande, och fängslande. Vad den grafiska konsten vunnit var vad skådespelarkonsten förlorade; Gösta hade mycket väl kunnat haft stora framgångar på scenen. Det var fullkomligt omöjligt att ha ett ointressant samtal med honom (hur man än försökte!). Hans bildning och spiritualitet tycktes gränslösa: hans språkliga fingertoppskänsla, till exempel, kom mig väl till pass när han korrekturläste – eller snarare redigerade – manuset till min bok om Gustaf Ericsson.

Gösta ogillade dessutom färgen gult… Jag har själv inget direkt emot gult, men just detta var på något sätt det som för mig slutgiltigt satte genistämpeln på karl’n…

Så många gånger på senare år som jag tänkt att jag måste i alla fall ringa… Men så blev det inte.

(PS: Niklas E, om du läser detta, kan du maila mig?)

Var nu så goda och läs Andrew Browns fina “In praise of…” på ledarsidan i dagens Guardian. Som jag brukar säga i samband med att Andrew skriver något: det är alltid nyttigt att läsa folk som vet vad de pratar om.

Det slog mig igår kväll att Tranströmer är en inklusiv, och i förlängningen djupt demokratisk poet i förhållandet till sina läsare. Han verkar alltid säga, “Du måste väl ha känt/hört/sett, som jag, hur stjärnbilderna stampar, eller hur våra liv har ett systerfartyg, etc etc….”. Och som läsare svarar man liksom, “Nej, men tack för att du påminde mig…!”

Detta medan så många andra poeter verkar säga, “Hjärtligt välkommen till min poetiska vision, men det är nog faktiskt bara jag som upplevt denna melankoli/kärlek/vånda… Därav det faktum att jag skriver den här dikten, och du läser den…” Man känner sig mer som en besökare på museum inför en glasmonter, snarare än inbegripen i ett samtal i ett förortskök, som med TT.

Och det ger mig dessutom tillfälle att än en gång återvinna min Tranströmerhistoria, “Det nervösaste jag någonsin varit” från september 2010: