Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

PS: SNS

Categories: Svenskt allmänt
Friday, Sep 30, 2011

För er som inte läser Expressen (jag vet att ni finns…!) vill jag bara kort uppmärksamma på att en grinig Leif Pagrotsky i förrgår kritiserade det inflytande SNS har, varpå en stridslysten Olof Petersson svarade följande dag, varefter en sansad Göran Greider kommenterar idag. Detta, för er som inte läser Expressen, är vad man kallar ett politiskt samtal. Tror jag.

7 Responses to “PS: SNS”

  1. Jag har sagt det förr, men jag tycker fortfarande att det är något djupt fascinerande med att högern och vänstern *samtidigt* upplever sig som en trängd, nästan utrotningshotad minoritet i den offentliga debatten.

  2. Håkan: Mmm, men förmodligen är det ett kvitto på att debatten som sådan – den sorts debatt som verkligen handlar om ståndpunkter, relevanta fakta och argument, inte om kombattanternas personer, deras bild av sig själva, om debattens dramaturgi eller om diverse lösa honnörsord – har fått allt mindre plats i svenska medier, och allt mindre tyngd.
    Vi har idag ett rätt så PR-indränkt debattklimat – det är viktigare att få till en hookig rubrik än att faktiskt ha tänkt igenom något innan man skrev – dessutom med begränsat replikutrymme (fast man kunde ju tycka att nätet skulle *utvidga* utrymmet) och då blir det attraktivt att framställa sig själv som marginaliserad underdog. Eller som talesman för en “tyst majoritet”. Ja, jag vet, old news.

  3. Bland det klokaste jag läst på temat “du måste framställa dig som tystad för att få ordet” är något som Kajsa Ekis Ekman skrev. Glöm att det råkar handla om tidskriften Arena (det är ett mycket mer utbrett fenomen) och läs den här artikeln –

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-vansterns-arena-gar-at-hoger

  4. Javisst! Den artikeln var en sådan text som satte fingret på något många hade känt men kanske inte haft ord för. En annan sida av samma sak är att om mediekritiken under 90-talet ofta var tolkande, resonerande och lyfte fram de bevekelsegrunder och argumentativa luckor som fanns under texter, paroller och bilder, så handlar den nu sedan länge mest om positionering, om snabba utrop av typen “det är jag som är mest undanskuffad!” eller “ingen får gestalta det här om det inte sker i en anda som hyllar göteborgarna/feminismen/ gaykulturen/hiphoparna”. Argument som i någon mening står fria från personen har blivit en alltför jobbig verktygslåda att handskas med.

  5. Min tuppennyworth här blir min gamla vanliga poäng: debatten är så starkt ritualiserad – det gränsar ju till commedia dell-arte ibland – därför att den svenska kulturen och samhällsdebatten är monologisk. Man har bara en dramaturgi att rätta sig efter och förhålla sig till. Det var bl.a. därför jag tyckte – och tycker – det är så synd att Axess under Johan Lundberg är så jävla dåliga på att vara kulturkonservativa. Sverige är stort nog att förtjäna minst två offentliga samtal på samma gång, och en genuin kulturkonservatism hade kunnat skapa en ny och genuint intressant samtalssfär, i stället för att vara ett gnälligt missnöjesforum som ständigt lipar över att det vänsterhegemoniska motståndet är så starkt (för att låna en fras, ähem…)

  6. Commedia dell’arte är verkligen ordet. Man har ett typgalleri – den unga arga tjejen, den dammige manlige professorn (il dottore!), den välvilliga kultursidesfarbrorn som vill vara på det nyas sida, de stockkonservativa prästerna, politiker av olika partifärger osv. Och vad än frågan rör sig om pressas den in i dessa scheman även om det kräver uppenbart våld på logik, förnuft och hederlig argumentering.

    Någon – en liberal kvinnlig kritiker – skrev om ‘Fittstim’ när den kom att i den här boken tycks “frigörelse” enbart betyda att få komma till Stockholm och ta sig in i mediacirkusen. Ingen av skribenterna nämner, när de tar fram kvinnliga förebilder, sådant som kvinnliga läkare, naturvetare, politiska ledare, uppfinnare eller domare. Det var sant då och har blivit ännu tydligare sedan dess, men beskriver man inflytande och frihet enbart i termer av nästa mediala gig så blir naturligtvis också tanken på en debatt där man står för vad man säger något svårfångad.

  7. Magnus: Jag vill i det här sammanhanget gärna citera min guru, svensktolk och favorithandbollsmålvakt Ragnar Strömberg, som på ett redaktionsmöte på AB en gång konstaterade att “Min främsta tillgång som kritiker är jag inte bor i Stockholm.”

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004