Fransk nyordning
Categories: SpråkThursday, Sep 22, 2011
För nypåstigna i Hallsberg ska jag kanske påpeka att den här bloggen ständigt skiftar mellan brinnande aktuellt och fuktskadat irrelevant. Och det i ett ögas blinkning. Ena dagen grejar vi Mellanöstern, nästa dag doppar vi lakrits i tomtebrus och hejar på ÖIS.
Vi reverterar nu alltså till det gloriöst oväsentliga. Jag har blivit förälskad i ett franskt ord. Det blir jag ofta, i och för sig. Franska ord och fraser, rätt använda, är guld värda… Det är inte minst ett sätt för oss kalasproletärer att svinga oss ignom lianerna i den sociala djungeln, bara därför att det låter bra...
Min nya kärlek heter grisaille…
S:et är tonande, vad jag förstått – grizaj – och det är alltid en bra början. Det är en abstrakt substantivering av ordet grå/-tt/-het. Alltså när gråhet har den “perfekta” proportionen vitt i sig för att inte bli en färg alls, när det enda man tänker är… “tomt”, “innehållslöst”, “ingen hemma”…
Och det har en hel repertoar av betydelser, enligt min Larousse. Dels vad gäller livet (la vie), som “färglöshet”, “dullness” (som jag inte riktigt vet hur man översätter till svenska). Dels vad gäller fenomen som (ciel, temps, paysage): vem har inte sett en himmel som är defintionen av grisaille – i början av mars, eller en halvtaskig dag i september?
(OBS! Ej att förväxla med grisant, som är “upprymt”, “berusande”…)
Men det är det där med la vie som intresserar mig. Grisaille är ju färgen på klinisk depression, kanske till och med en synonym för den. Den som levt med denna skada – och skada är väl ordet? – vet att det är ett tillstånd som är så svårt att beskriva just därför att det definieras av innehållslöshet. Depressionen har ingen färg, kanske inte ens någon egenskap. Det enda ord jag någonsin sett som kommer ens i närheten av en rimlig beskrivning är detta… grisaille.
Mina fransktalande bloggkolleger komer säkert att rätta mig. Men tills dess ryms det en särskild glädje i att finna ord som är mer betydelsefulla än det tror sig vara. Ungefär som med Allan Petterssons första symfoni (se Lennart).
September 22nd, 2011 at 9:29 pm
Jaha ja. Trevligt med så mycket grått i ett inlägg.
Grisaille används f.ö. också som förkortning för gris-en-gris, grått i grått; en gammal konstterm som väl kanske också gällde något depressivt; fråga Braque!
September 22nd, 2011 at 9:40 pm
Jadå, det vet jag, men det där är hantverk… och inte riktigt vad jag var ute efter… jag befinner mig i en abstrakt sfär i afton, förstår ni, mamsell Björnstrand…!
September 22nd, 2011 at 9:44 pm
Nej, det kan jag ju omöjligt förstå, lilla jag.
September 22nd, 2011 at 9:49 pm
Jag tror faktiskt – och hoppas – att du förstår mig bättre än jag själv gör. Jag behöver en tolk, helt enkelt,
September 22nd, 2011 at 11:55 pm
Grisaille får mig att tänka på »Mon Enfance« av och med Jacques Brel. Den kan avlyssnas här: http://www.youtube.com/watch?v=tqtqUABH4ig
Den som hellre läser finner den franska texten och en engelsk översättning här:
http://lyricstranslate.com/sv/mon-enfance-my-childhood.html
September 23rd, 2011 at 6:56 am
Vill inte göra dig ledsen, Gunnar, men jag har nog bara stött på ordet i skriven form, känner ingen som går omkring och känner sig grisaille här. Eller också är det inget man talar om.
Minns att jag läste Majgull Axelssons Aprilhäxan i fransk översättning i några sidor och jämförde vartenda ord. Hon hade skrivit att himlen var “blygrå” – en typisk svensk himmel, väl? Detta hade översatts till grisaille, vilket förbryllade mig. Jag uppfattar färgen som ljusare, och har som Gabrielle påpekar stött på den i konsthistorien då man målar grått i grått.
Möjligen var den där Axelssonska himlen mer ett själsligt tillstånd, tänker jag nu.
September 23rd, 2011 at 7:06 am
Ja, “blygrå” uppfattar jag inte alls som “grisaille” om ordet nu ska något av “färglöshet” över sig… Blygrå är definitivt en färg, ju, har lite blått i… Också jag uppfattar grisaille som mycket mer åt det ljusare, vita hållet.
Att det mest används i skriven form gör mig absolut ingenting! Då sliter man inte så mycket på det.
September 23rd, 2011 at 12:40 pm
Ett Rilke-fragment jag just hittade: “La grisaille d’un saule au-dessus d’elle, et un églantier aux gestes d’abondance et qui a longtemps fleuri…”
Vilket jag praktiskt taget förstår.
September 23rd, 2011 at 6:23 pm
Gris i aioli?
September 23rd, 2011 at 6:31 pm
Gråsugga med vitlök, menar du?
September 23rd, 2011 at 6:43 pm
Nej. Bådadera låter jätteäckligt. Vi tar om det.
Dullness, vilket bra ord. Och den som kan hitta den bästa franska eller svenska översättningen får 25 50-öringar i äkta koppar.
Motsatsen kanske är ett annat engelsk ord. Flabbergasted. Ingen kommer att hitta en tillfredsställande svensk översättning. Före midnatt.
September 23rd, 2011 at 6:51 pm
Nej, dullness är svårt att översätta, eftersom “dull” har så många ekon av känsla, färg, livsföring, matthet i motsats till blankhet, etc etc.
Flabbergast är ju en 1700-talsmix av “flabby” and “aghast” … ordböckerna säger att en fransk motsvarighet är “gasconade”… “Haktappande”, “tappa hakan” har alltid varit min lösning… men accepterar gärna bättre alternativ…
September 23rd, 2011 at 7:41 pm
Agneta: jättestort, om än försenat, tack… din kommentar satt oinförd för att WordPress tror att länkar innebär spam, och jag fick inte syn på den förrän i eftermiddags…
Än en gång, måste konstateras… Fy fan, vad stor han är, Jacques Brel… Jag kände till sången, men hade inte sett just denna konsert… man kan ju inte sluta stirra på karl’n… eller lyssna… Magiskt…
September 23rd, 2011 at 11:47 pm
Visst tål Brel att beskådas och framförallt lyssnas på. Den länkade barndomsskildringen har något av den där gråheten över sig.
Dullness kanske i detta sammanhang kan översättas med tristess, leda, långtråkighet?
Kanske fungerar inlägg med länkar bättre om man gör en “finlänk”. Jag prövar med en länk till ett par bilder i grisaille-teknik målade av Matthias Grünewald i början av 1500-talet.
September 26th, 2011 at 2:29 pm
Hm… Apropâ översättning av dullness skulle jag nog föreslâ just… grisaille – dvs det används ocksâ för att definiera fullkomlig medelmâttlighet. Quelle grisaille ! när inget stâr ut frân mängden. Fast dullness lâter betydligt mer slagkraftigt!
September 26th, 2011 at 5:07 pm
Gud va beige, säger flickorna i Vasastan. Och för en gångs skull förstår jag vad de pratar om.
Tristess som Agneta föreslog var annars det närmaste…
September 26th, 2011 at 5:36 pm
Men problemet med dullness är dess otaliga nyanser… En sådan är en slags “faddhet”, en avslagenhet, som diskvatten vid ett visst stadium, eller kolyrad dryck som stått öppen hela natten, vissa romaner av Olle Hedberg… Dullness ett slags “jämförelseord”, det bär implicit på sin sprudlande motsats.
September 26th, 2011 at 6:50 pm
Min depressionsexpert och jag brukar nöja oss med: boring, boring, boring
och inte ens tråkigt på svenska kan duga. Ska vi nu börja säga dull, dull, dulll…nej, det blir för kortfattat.