Några spörsmål har rest sig ur Kinaprojektet, i alla fall på ett personligt plan. Eller vad man ska kalla det.

(1)

Det första är följdriktigt ett politiskt spörsmål, och kan sammanfattas i namnet Ai Weiwei. Två timmar in på detta, ett av de mest hektiska projekt jag varit med om, slog mig tanken: bör man verkligen vara med i en offentlig, statssubventionerad tillställning som denna, medan kinesiska konstnärer fängslas…? (Dessutom en konstnär som inte är så olik en designer…)

Mitt svar är att jag inte vet. Ännu. Jag är i princip väldigt tveksam vad gäller kulturbojkotter, men låter mig gärna övertygas om nån kommer med bättre argument än de jag redan sett. Ekonomiska bojkotter kan ju också slå väldigt fel, som i Irak, men också väldigt rätt, som i apartheid-Sydafrika. Jag är agnostiker här, och vill gärna vänta in ökad kunskap och information.

Ett annat skäl är förstås att jag hade – i all hast, visserligen, men ändå – åtagit mig ett jobb. Och ett jobb – som man redan kommit överens om ersättning för – det slutför man, både av kontraktsskäl och hederlighetsskäl… Ett tredje skäl var att jag inte ville göra Paul besviken.

Och om det låter som jag gnider pk-moraliska gosedjur mot varandra i hopp om förlösande gnistor… då är det nog så. Jag hatar tanken att bli “verktyg” åt något intresse, åt någon stat. Men jag tycker också såna här projektbaserade kontakter människor och institutioner emellan är guld värt. Kommunikation är något i sig gott, och frihetligt…

(2)

Att läsa romantikerna igen… Vilka universum dessa poeter är…! (Jag brydde mig alltså inte om de smärre begåvningarna…). Det var en djupt fängslande återupptäckt för mig. Några hade jag läst ganska nyligen, men att systematiskt läsa om förde mig ut på delvis nya vatten.

Nå, här är min personliga rangordning, min 6-i-Topp vad gäller engelsk romantisk diktning, med superkorta förlaringar:

Förstaplatsen intas för mig av Percy Bysshe Shelley… Bara räckvidden, bara engagemanget, hans känsla för engelska språkets muskulatur. En av de absolut främsta politiska poeter som funnits.

Andraplatsen går till George Gordon Lord Byron… Mannen som aldrig kunde koncentrera sig… Men när han seglar upp på höjderna – i ‘Don Juan’, i ‘Childe Harold’ – är det så man tappar andan…

Tredjeplatsen delas av Samuel Taylor Coleridge och John Keats… därför att man önskar att Keats haft tillgång till Coleridges droginducerade omfång, och Coleridge haft tillgång till Keats gudomliga lätthet…

Fjärdeplatsen är egentligen ingen plats alls… bara ett av de universum som vår stackars gamla jord fortfarande kretsar inuti, William Blake… detta mörka, mörka sinne… denna tjutande glädje… William Blake är ju i princip inte klok i huvet.

Femma då William Wordsworth… Jo, vissa dikter, vissa strofer (“There is an Eminence…” osv). Men med Wordsworth säger det stopp för mig.

(3)

Fan, att man inte får åka till Kina och kolla hur det ser ut i verkligheten…