Charles Dickens: en litterär kapplöpning
Categories: KulturelltTuesday, Sep 27, 2011
Det är ju mycket Dickens i luften nu. I februari nästa år är det tvåhundra år sedan han föddes. Claire Tomalin kommer med en ny biografi (läs intervju här). I lördagens temabilaga i Guardian fick ett antal, ähm, personligheter välja sina favoritromaner, och helt i linje med den moderna trenden var det ingen som valde “Oliver Twist”…
Vilket tjänar att påminna om vad som måste ha varit en av de mest vansinnigt intensiva skaparperioder hos någon författare överhuvudtaget. På ett och ett halvt år, på arton korta månader 1836-37, skrev Dickens “The Pickwick Papers”, “Oliver Twist” och “Nicholas Nickleby” – allt medan han hade arbete som redaktör för Bentley’s Miscellany, och dessutom hann gifta sig med Catherine Hogarth (med vilken han fick tio barn)…
Jag menar, vad gick karl’n på…?
Har det någonsin förekommit något motsvarande? Det är möjligt, men jag känner inte till det. Ser man t.ex. på Dostojevskij så kommer ju de stora böckerna med jämna treårsmellanrum: “Brott och straff” 1866, “Idioten” 1869, “Onda andar” 1872, osv. Stendhal tog också han nio år på sig för sina tre centrala romaner. Flaubert ska vi inte ens tala om, den slöfocken. Strindberg, kanske…? Jag har ingen direkt verkförteckning till hands, men kanske August börjar hämta in på bortre rakan runt Infernoperioden…?
Om någon vet annorlunda så meddela gärna.
Post Scriptum: Med anledning av Gabrielles kommentar och Gunnar Strandbergs Nietzsche-riff, här en uråldrig post om produktivitet från analog-Pressylta:
Måndag 31 mars 2008 – : – Till ojämnhetens lov
Det finns en vanföreställning som säger att en konstnärs livsverk, kanske särskilt författares, vinner i kvalitet ju sparsammare hans/hennes produktion är. En riklig produktion får, nolens volens, något av svada över sig, av brist på disciplin och discrimination, av både emotionell och intellektuell högljuddhet. Det innebär på sätt och vis att välkomna ojämnheten med öppna armar.
Själv har jag svårt att se något direkt fel i att vara riklig och ojämn, och jag vill föra två utmärkta bevis till min plädering. Det ena är från filmen och heter Rainer Werner Fassbinder. Det andra kommer från lyriken och går under namnet John Ashbery, en man som – med Stephen Burts lyckliga fras i senaste TLS – ”skriver dikter fortare än de flesta av oss hinner läsa dem.” Jag kan för tillfället inte komma på någon bättre rekommendation.
September 27th, 2011 at 3:41 pm
Shakespeare fick ur sig hela sin produktion på 24 år. Kanske inte samma topphastighet som Dickens, men definitivt en contender till maratonpriset.
Annars är det bara sju år mellan Please Please Me och Let It Be…
September 27th, 2011 at 4:30 pm
Ja, Shakespeare är en bubblare i det här sammanhanget… om man kunde komma fram med en överslagsberäkning, inkluderat kvalitetskriterier, skulle han nog inte hamna så långt efter…
September 27th, 2011 at 5:22 pm
Den gode Dumas var ratt energisk mellan typ 1843-53, fast han hade iofs hjalp.
September 27th, 2011 at 5:35 pm
Det har du rätt i, Fredrik! En snabb blick i Wikipedia…(http://en.wikipedia.org/wiki/Alexandre_Dumas) visar ju att han fick upp en jävla nitti där… Men, som sagt,
draghjälpen ser väl honom diskad…
September 27th, 2011 at 6:47 pm
Men hallå, har ni glömt Balzac – bara för att ni inte gillar hans stil?
Hur som haver; han gick helt enkelt på kaffe. (Och så sparade han tid genom att bli kvar i morgonrocken så ofta och länge som möjligt).
Joyce Carol Oates kvalar dessutom in hur lätt som helst på en tredjeplats (?). Och i gångkläder…
Titelräkning: Vem bryr sig f.ö? Jag hänvisar raskt till Gunnar Strandbergs lilla combat mellan Nietzsche och Läckberg:
(Om du ogillar länkar får du göra vad du vill G)
September 27th, 2011 at 6:49 pm
Nehene, länken försvann: här kommer den igen Strandbergs länk.
September 27th, 2011 at 10:43 pm
Varken varken eller eller, säger jag då. Jag menar bra att somliga flödar, och bra att andra samlar sig till en …bok per århundrade.
September 28th, 2011 at 7:34 am
Ja, förresten, vad hette han som kom med en mastodontroman på Norstedts på 80-talet… Odensten, Odenplan… den handlade om en koloni för sinnessjuka… Här väntade man sig väl inget mer från den pennan, en typisk enboksförfattare, sa man… Och så kom han nyligen med en till…! har jag fattat detta rätt?
September 28th, 2011 at 8:51 am
Inte nog med det! Per Odenstens verklista:
Gheel 1981
Václav Havel och tystnaden 1983
En lampa som gör mörker 1999
Vänterskans flykt 2004
Horntrollet 2007
Nio sätt att beskriva regnet 2011
Ett PS om den litterära kapplöpningen förresten: det finns även de där som ännu inte kommit till starten, de som fortfarande värmer upp inför sitt odödliga mästerverk, såna som – jag…
September 28th, 2011 at 9:05 am
Jösses, det liknar ju nästan manisk produktivitet… Fina titlar också, för övrigt…
Ja, det finns ju dom som är lysande författare-in-spe också, det är alldeles sant…. Förväntningarna är väldigt stora…
September 28th, 2011 at 7:12 pm
Jag förstår inte varför du ska gå i Läckbergs fotspår, men i övrigt håller jag med.
Wim Wenders, ojämn, men stor.
Cassavetes, dito.
Och just nu kan jag inte komma på något bra författarexempel på ojämn men stor. Gunnar Pettersson? Joyce Carol Oates. Men är de verkligen ojämna (storheter)?
September 28th, 2011 at 7:35 pm
Jag är väldigt ojämn. Ju äldre jag blir, desto mer ojämn. Skrovlig, rent av.
September 28th, 2011 at 7:41 pm
Ha ha. Dito. Dito.
Drick lite mindre. Sluta såsa runt.
Lite rätt finns det i detta; även en blind höna kan ju hitta ett korn.
(Nej, jag har inte ändrat mig. Produktionstakt är skit, och Balzac är det strålande exemplet. Samt då hon…vad hon nu heter, se översta inlägget)
September 28th, 2011 at 8:01 pm
Den som just nu äger ojämnheten måste väl vara Rushdie.
September 28th, 2011 at 8:23 pm
Henrik, där håller jag med dig mer än du anar! Har aldrig greppat Rushdie, vare sig just nu eller tidigare… Den där svadan låg aldrig för mig… Vad gällde den “fantastiska ” litteraturen så var det mer Borges och Calvino för mig… Jag har sagt detta förut, men om Rushdie nånsin får Nobelpriset så AVGÅR jag… från vad, kan vi diskutera vid ett senare tillfälle, men avgår i protest gör jag fanimej!
September 28th, 2011 at 8:38 pm
Fast “Marken under hennes fötter” var väldigt kul. Om man nu för en gångs skull ska försvara litteraturens underhållningsvärde.
September 28th, 2011 at 9:18 pm
Nej, jag tyckte tvärtom den var en katastrof, Gabrielle, sorry… Den fick för övrigt en exemplarisk sågning i NYRB av Tim Parks, som också är en sågning av hela Rushdies berättarprojekt, och därför väl värd betalningsspärren: http://www.nybooks.com/articles/archives/1999/may/06/gods-monsters/
September 28th, 2011 at 9:22 pm
Okej, det var vi som var tvärtomingarna.
Sorry…
September 28th, 2011 at 9:39 pm
Ingen av oss ska vara sorry, Gabrielle…! Om inte tvärtom fanns så vore det ju inget lajbans med internet…
September 28th, 2011 at 9:51 pm
Sant.
Sorry is just an inbetween word…
September 29th, 2011 at 3:35 am
Strindberg åren från infernokrisen till framåt 1904 är väl ett hyggligt exempel på litterär eruption? Ett tjog pjäser som utvecklade helt nya metoder för att berätta en historia på scen, ett antal romaner (främst Inferno och Svarta fanor) som förenar självuppgörelse, själviscensättning, poesi och satir, och en närmast feberaktig nyetablering i det gamla hemlandet. En diktsamling – hans tyngsta, skulle jag säga, säkert hans mest personliga och charmerande . Plus ett nytt äktenskap, som sedan visserligen skjuts i sank. Alltsammans på så där åtta år. Att han inte fick en hjärtinfarkt är förbluffande.