Veteranerna bland er känner till att en av Pressyltas ivrigast beridna käpphästar handlar om den häpnadsväckande sociala och mänskliga tragedi som går under beteckningen “svensk narkotikapolitik”. Idag skriver Magnus Linton i DN om en ny bok som raserar varenda en av de missförstånd, illusioner och rena förfalskningar som ligger till grund för drogpolitiken. Man kan bara hoppas att boken blir ett av de sista hammarslagen på den sista spiken i just denna kista… (if you see what I mean)…

Ta bara det där med “ett narkotikafritt samhälle”… Linton jämför det med att vilja “fred på jorden”, men det är ju egentligen ännu mer verklighetsfrämmande än så. Fred på jorden har säkert rått någon gång, t.ex. omkring den tid vi bestämde oss för att lämna de etiopiska högländerna och se oss om i resten av världen… Men ett “narkotikafritt samhälle”…? Människan har ju tuggat blad  och kokat rötter sedan vi över huvud taget kunde tugga och angöra en brasa, just därför att just det bladet och just den roten får en att känna sig… oj, maxad, hello-hello…

Att vilja ett “narkotikafritt samhälle” är alltså att vilja en helt ny sorts människa… Och det brukar ju aldrig sluta väl, det där med att vilja helt nya människor. Det blir alltför gärna Year Zero och madrasserade celler av sådant…

För mig är svensk narkotikapolitik ungefär som tjurfäktning i Spanien: en nationell kultur som inte blir fullt ut civiliserad förrän den gjort sig av med bedrövligheten.

I väntan på att det ska slå om till grönt (livet, alltså…) tog jag den här bilden, hörnet Shoreditch High Street och Bethnal Green Road. Sockertoppen som skymtar bakom East London Line är “The Gherkin”. Ack, ja… Den som ändå vore i Falkenberg…

(1) Utdöende ord tenderar att ha med teknologi att göra, särskilt transport. Collins Dictionary behöver sälja nya upplagan av sin ordbok, så dom har kringkastat en press release som berättar att ord som “aerodrome” och “charabanc” nu har gått the way of the dodo…

Ett utdött ord jag däremot aldrig hört – och nu är det ju för sent – är “wittol”: en man som tolererar sin hustrus otrogenhet… vilket inte ska ha använts sedan 1940-talet…

Och hur kommer man fram till att dessa ord håller på att dö ut? Jo, “stora databaser”… What else?  Se The G:s artikel här.

(2) Zizek om kravallerna (i LRB) är för bra för att ignorera… Från samma LRB, och som Torsten K uppmärksammat, Stefan Collinis avrättning av den nya universitetspolitiken är snabb och effektiv…

(3) Jag väntar fortfarande på att kunna skriva om Kinaprojektet, men behöver klartecken, och bilder… Det är en inte helt och hållet bekväm historia…

Mitt liv är just nu fruktansvärt konstigt. Å ena sidan väntar jag på att kinesiska myndigheter ska godkänna mitt ordval (jo, kryptiskt uttryckt, förklaring kommer nästa vecka…)

Å andra sidan har jag sedan ett par månader tillbaka blivit god vän med världens bästa ballongböjare, Roger från Billericay, Essex, som här står bredvid den ballongmotorocykel han skapade igår på Spitalfields Market…

Är den inte cannone maggiore, nåt av det bästa man sett i ballongväg…?

Jag frågade Roger i eftermiddags… -“Vad ska du göra med den i kväll? Parkera den ute på gatan?”

-“Nä, jag vet inte,” sa Roger, “Nästa gång jag är här är ju tisdag. Och den håller inte tills dess. Kanske åker omkring på den en stund, innan jag tar tåget hem…Kanske nån unge vill ha den…?”

Guardian kör stort igår och idag med de nya rönen kring Dag Hammarskjölds död, resultatet av ett imponerande grävarbete av biståndsarbetaren Göran Björkdahl. Den här historien hör till den kategori “konspirationsteorier” där alla sedan länge verkat veta sanningen – att stormakterna med intressen i Katanga ytterst låg bakom nedskjutningen av DC6:an – men att bevisen alltid fattats. Vi verkar nu ha kommit ett stort steg närmare. Här finns också en bra bakgrundartikel om Kongo, ett land som har vad man brukar beskriva som “a troubled history”…

Ett snabbt skum av svenska tidningar… inte ett dyft om detta. Det verkar ha försvunnit i bäbisyran…(Fel av mig… som Fredrik påpekar skriver Svenskan om det här) (Tidens tecken och andra skriver dessutom om Hammarskjölds begraving, det är ju 50 år sen…)

Uppdatering (eller “Avd. Not-So-Spooky”…): Tyvärr visar det sig att jag måste vila på hanen en tid till vad gäller att blogga om det “kinesiska projektet”. Upphovsmännen vill avancera det ytterligare ett steg innan det blir publikt. Förhoppningsvis nästa vecka.

Frasen eleven plus two är ett perfekt anagram på frasen twelve plus one. Båda betyder tretton…

Och om ni inte skälver i gummistövlarna redan, så ska ni veta att det kommer ännu mera spooky stuff de närmaste dagarna. Det handlar om Kina, romantisk poesi och en ung man som heter Paul. Och nej, det handlar inte om sexuell orientering. Sexuell orientering är en sport utförd av folk som gillar att springa omkring i skogen med karta och kompass, flåsande av poänglös upphetsning.

Juli månads ABC-siffror för brittiska rikspressen har kommit: The G:s rapport här. Läsarhungern efter skräpjournalistik verkar lika stark som förut: det är uppåt värre för de kvarvarande fem söndagstabloiderna. Den stora vinnaren är porrmagnaten Richard Desmonds Daily Star Sunday, vars anspråk på att överhuvudtaget vara tidning – i bemärkelsen “nyhetsförmedlare” – vilar på osäker grund. I den något mer anständiga ändan av sprektrat gick det också bra för Sunday Mirror. Men man ska också ha i tankarna att alla fem satsade hårt med prissänkningar och erbjudanden, i kölvattnet på NotW:s frånfälle. Notabelt är också att Murdochtidningen Sunday Times för första gången på länge låg under 1 miljon ex. Om detta signalerar en allmän läsarflykt från Murdochpressen är väl dock tveksamt.

Det blir nog inga mer kravaller, inte i London i alla fall, för det har börjat regna. Och det ska hålla i sig fram till lördag, tydligen.

Fast de 16,000 poliserna ska finnas kvar i ytterligare ett dygn, enligt en talesman i morse. Och syns gör dom, det är väl deras huvudsakliga uppgift nu, att synas. Dom susar ner för Dalston Lane då och då, tre-fyra piketer med sirenerna på.

Så oförutsägbara som helgens och måndagens händelser var, lika förutsägbara är kommentarerna i media nu i efterhand. Upploppen, och själva deras våldsamma meningslöshet, är ju gefundenes Fressen för både Daily Mail och The Guardian, den förra i all sin svettiga paranoia, den senare i all sin bekväma vånda. För mig har det redan nått den punkten att jag bara läser skribenter som jag tror kan säga mig något nytt. Och dom är inte många hittills.

Uppdatering 10:15 BST:

På tal om det där med losers: jag tror man kan i alla fall börja sammanfatta de här händelserna som Förlorarnas Revolt. Både i den meningen att det ligger något gravt patetiskt i den konsumenthysteriska meningslösheten som kom till uttryck; en “urban machismo” (Simon Jenkins) som går på tjutande politisk tomgång och drar revoltens goda namn i den ha-begärliga smutsen…

Men också i ett slags halvmarxistiskt avseende: det här är dom som förlorade på vad det nu finns kvar av det sociala kontraktet, och blivit så fjärmade från de mest grundläggande funktionerna hos ett fungerande samhälle – empati, igenkännande, samarbete – att deras liv, inte bara deras “tillvaro”, har reducerats till ting. Till platt-TV och gummiskor, telefoner och öl. Verdinglichung, med andra ord.

Ilskan som nu växer mot plundrarna hos folk i allmänhet – särskilt tydligt här i Hackney, måste jag säga – kan med andra ord bli något konstruktivt, en framåtrörelse. Man vet aldrig. (Läs gärna Simon Jenkins ovan för ett mer politiskt präglat sammanhang)

Allt lugnt i London över natten. 16,000 poliser fick sysselsätta sig med annat: spela fia, läsa dikter, virka batonger. Oroligheterna har dock fortsatt i Manchester och Liverpool.

Det nya sedan igår är väl att man ser så många sopborstar i folks nävar överallt: via Facebook och Twitter samlas man för att “ta tillbaka” sina stadsdelar, sopa rent och rensa upp. På andra håll – Enfield, Eltham och Southall, bland annat – gick man man ur huse för att slå tillbaka mot eventuella plundrargäng, fast det blev spänningar med polisen där också… (Ni kommer ihåg den gamla skämtteckningen: Demonstranten: -“But I’m an anti-communist!” – Kravallpolisen: “I don’t care what kinda communist you are!”).

Vad gäller plundrarnas sociala profil råder fortfarande stor förvirring. Åldersspektrat verkar t.ex. vara större än jag antog i början, med en stor andel män i 20-30-årsåldern, och äldre. Men unga kvinnor medverkade också i hög grad, särskilt här i Hackney under upploppet på Pembury Estate. Klart är dock fortfarande att det inte finns någon utpräglad rasprofil, vare sig svart eller vit eller mitt-emellan. Och även om ingen vill säga det rakt ut, ännu, så handlar det väl i hög grad om losers lika mycket som looters…

Uppdatering 22:15 BST:

Senaste rapporten från Manchester. BBC-reportern: “Det har gått så långt att ungarna frågar oss journalister var plundrandet händer nånstans så att dom kan följa med oss, och dom har stora säckar med sig.”

Uppdatering 20:30 BST:

Det här kommer ju att bli den ikoniska bilden från augustikravallerna… Den är från Croydon igår kväll, och finns i två versioner: en när hon just hoppat, och denna, när hon är mitt i hoppet, ner till polisernas famn. [Fotografen heter Amy Weston]

London, under tiden, är förhållandevis tyst så här långt. Det brinner däremot i centrala Manchester. Om man vill följa händelserna är BBC och Guardian alltid bra.

Den iranska regeringen har uppmanat brittiska myndigheter att “visa återhållsamhet” och “öppna dialog” med de som “protesterar”, och att kalla in “internationella fredsmäklare” att hjälpa till…

När diktaturer drabbas av sinne för humor är det alltid bäst att ducka.

Uppdatering 19:00 BST:

Även på den juridiska sidan drar man in de stora kanonerna. De första grupperna looters har passerat genom Highbury Magistrates Court idag. Den vanligaste stämpeln är “single act of burglary” vilket i en Magistrates Court ger max sex månader, men domarna var inte nöjda med den straffsatsen: samtliga fall hänfördes till nästa instans uppåt, Crown Court, där max är två år. Dessutom anlitar man s.k. “joint enterprise”-åtal, alltså en slags kollektiv skuldanklagelse där den 14-årige påhejaren i periferin, som bara vill ha ett par trainers från JD Sports, är lika skyldig som killen som slog ut fönstret och satte affären i brand. Detta kommer att bli kontroversiellt, och har redan liknats vid de gamla “Sus laws“, osaliga i åminnelse.

PS: Här är en bild på den där drätvärstingen från bilparken jag har gafflat om: den heter en Jankel Multi Role Armoured Vehicle. Jag tror vi alla sover tryggare i våra sängar, med dessa på gatorna.

Uppdatering 17:40 BST:

En mycket läsvärd bloggpost av James Meek i LRB om just Broadway Market, om avstånden mellan sociala strata (London är allt annat än en smältdegel) i ljuset av kravallerna.

Var på Broadway Market för en halvtimma sedan, för övrigt. Den sista speceriaffären skulle just stänga. På Cat & Fiddle spikade man upp chipboard för fönstren, bad de sista gästerna dricka upp och gå hem.

Uppdatering 14:15 BST:

Nu rullar man ut de stora kanonerna. Idag och ikväll är det 16,000 poliser i stan, i stället för gårdagens 6,000 (passerade för en stund sen tre fullsatta polispiketer från Wales…). Inrikesministern har gett tillstånd att använda plastprojektiler och vattenkanoner [fel av mig]. Man har helt enkelt beslutat att “göra en Belfast”. Nuff said, liksom.

Ryktena går. Det ska bli mer i Hackney igen, sägs det. Men killen i elektrikeraffären tvivlade på det, med den minnesvärda frasen. “You don’t loot a place like Hackney twice… there isn’t enough stuff…!” West End hade han hört nåt om, däremot: “Det twittras om Oxford Circus…”.

Enver i speceriaffären runt hörnet rådde mig att ställa bilen i garaget. Men den får ju inte plats där nu, med alla mina grejer redan instuvade.

Bilderna (rätt taskiga, sorry) tagna för en stund sen, kring Clarence Road och Clapton Square i Hackney.

Det är fullt med dagen-efter-turister, som jag. Många affärer är fortfarande tillbommade, och bensinstationen på Mare Street har belamrats med stängsel och taggtråd. På Broadway Market går dock cafelattelivet sin gilla gång, såg jag när jag körde förbi på väg till garaget.

Jag tror min “analys” från igår fortfarande håller, i den meningen att det är svårt att få nån djupare innebörd att fastna på de här händelserna. En av Londons viktigaste, månghundraåriga dynamiker är konflikten mellan kaos och ordning, och den har än en gång blossat upp i en sommarvarm, åsktung innerstad.

Det har inget med rasfrågor att göra, till exempel: det här är regnbågskravaller, svarta och vita och mixed-race tonåringar i en salig blandning, med inslag av inresta anarkister (som nästan utan undantag är något äldre vita med medelklassbakgrund).

Hatet mot polisen är den gemensamma nämnaren, också det en månghundraårig tradition i den här stan. Under den slitna fanan samlar sig de olika gängen mot den gemensamma fienden, häromkring främst dom som bor på Pembury Estate (ett “stenkast” från bilderna ovan…) och dom som bor kring London Fields, granne med våra Guardianläsande vänner på Broadway Market…

“London: kontrasternas stad”, som sagt…