…mina läsare är alldeles för ausgeflippt just nu… Ähem…

OK, då återgår vi till frivoliteterna och en ny reklamfilm för Swedbank, denna gången om glass…!!!

Det här är ett ytterligt intressant område, men också ett ytterligt känsligt sådant. Jag är självklart inte förmögen att ta ställning åt ena eller andra hållet, utan förmedlar bara historien och inväntar kommentarer. Det finns ju trots allt människor som kan ämnet mycket väl i just den här biten av bloggvärlden. Bästa stället att börja på är Ray Fismans artikel i Slate “The Persistence of Hate“, postad igår.

I korthet: ny forskning har alltså visat att att tyska städer och områden där antisemitismen var särskilt virulent under digerdöden på 1300-talet (framför allt beskyllde man ju judarna för att ha förgiftat brunnarna) är i princip samma områden där man var som mest mottagliga för, och gav våldsammast uttryck åt, antisemitism under den nazistiska tiden: exemplet man drar fram är staden Würzburg, ofta då i jämförelse med det näraliggande 27.3 mil fjärran Aachen.

Sexhundra år… och hatet består.

Förutsatt att forskningen, eller närmare bestämt analysen av tillgängliga data, inte är helt upp åt väggarna, så är ju det här intressant ur en hel mängd synvinklar. En av dem nämns i Fismans artikel: i vilken utsträckning skänker detta stöd åt Daniel Goldhagens kontroversiella (ökända?) tes att det existerar ett uråldigt, organiskt och “eliminatoriskt” judehat i den tyska kulturen?

Det andra är hur detta inverkar på en väsensskillnad en del vill göra mellan medeltida antisemitism (“global”, mystiskt/religiöst färgad, osv) och modern d:o (“lokal”, rationellt/politiskt färgad, osv) – är det alltså bara en fråga om gradskillnad?

Man vill ju gärna tro – särskilt en solig och sommarvarm morgon som denna – att detta kan föreställa början på slutet för en av de mest fåfänga, irrationella och kostsamma (i både reda pengar och människoliv) kampanjer som våra förment upplysta samhällen någonsin företagit sig. Förbuds- och kriminaliseringslobbyn har fått härja alldeles, alldeles för länge. Det är dags att de förklarar kriget mot drogerna förlorat och drar sig tillbaka till någon lämplig skamvrå för att kontemplera det fyrtio år långa, nattsvarta uppehåll i mänsklighetens resa mot ljus och förnuft som de så villigt och illvilligt bidragit till.

Så det så.

Strax före gryningen den sjätte november 1799 föds ett gossebarn i Ettenheim i Baden. Men barnet är inte vilken person som helst. Fadern är hertigen av Södermanland, sedemera Karl XIII av Sverige, och hans mor den litterära hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta. Barnet föds dövstumt och föräldrarna överlämnar pojken, som kallas Stum-Joel, till en präst. Stum-Joel får så småningom en son som får en son som får en son… Och på 1980-talet heter ättlingen Axel Cory. I sin fantastiska skröna låter oss Gunnar Pettersson vara med om de egendomliga händelser som utspelas på Nationaldagen 1987 då hans majestät Carl XVI Gustaf får ett besked som får både hans tillvaro och tron att vackla.

Baksidestexten till ‘Vad skall kungen göra nu?‘ Norstedts 1987. På alla välsorterade antikvariat för en billig penning. Och gratis på bibliotek. Hade jag ägt en scanner skulle jag lagt upp Leif Zetterlings rätt fina omslag också. Kommer kanske vad det lider. Detta nu åtgärdat.

Annat kungligt av samma penna: en DN-recension (html) om brittiska kungahuset inkl. jämförelser med det svenska.

PS 7/6/11: Insåg just att den Leif Zetterling som gjort omslaget är samma Leif Zetterling vars “satirteckningar” i DN jag varit lite elak om i det förgångna… Ah well, all’s fair in love and… dust covers.