Media Guardian uppmärksammar SvD:s radikala omorganisering av redaktionsarbetet, framför allt att så mycket material nu är långtidsplanerat. Martin Jönsson säger sig ha gått igenom tidningen sida för sida och upptäckt att en stor mängd texter skulle kunna ha skrivits veckor i förväg, snarare än hafsats ihop dagens före.

Ville man vara lite elak kunde man sagt att det nya systemet i alla fall friar upp mer personal att sätta ihop “Testa dig själv”-quizzar, som Svenskan verkar oresonligt förtjust i… dock, “interaktivt” ska det ju vara nu för tiden…

Men jag undrar om det inte är just här problemet ligger med att försöka överföra den här metodiken på exempelvis brittiska tidningar. Såpass stora delar av innehållet i svensk press utgörs ju av motsatsen till nyheter, om man då definierar “motsatsen till nyheter” som texter som i princip skulle kunna vara giltiga vilken dag som helst på året.

Det främsta exemplet för mig är kvällstidningarnas upptagenhet med konsumentupplysning. Mitt intryck är att det överlägset vanligaste ordet på kvällstidninglöpen är “SÅ”… (som i “…BLIR DIN VILLASKATT”, “…MYCKET KOSTAR MOBILEN”, “…VIRKAR DU BJÖRN RANELIDS FRISYR”)

Men det är klart, planerade nyheter verkar ju vara vad läsarna vill ha. För första gången på 127 år går Svenska Dagbladet med vinst.

JCB postar en rad väldoftande rubriker och notiser ur Lunds Dagblad från 1945. En av dem, från 5 april, lyder:

”Att referera herr Lidmans förkunnelse vore att taga kraften ur den. Den suggestiva verkan hans ord ha på sinnena skulle försvinna, om de sattes på papper.” (Om en författarafton med Sven Lidman.)

Jag kan inte bestämma mig om detta är en av de mest briljanta sågningar jag någonsin läst (“damning with faint praise” är ju inte ordet…), eller om det är en svassig intellektuell blötkyss av den sort som Lidmans uppenbarelse så ofta lockade fram. Hur som haver, Sven Lidmans namn ger mig, varje gång jag ser det, en känsla av lätt illamående yrsel.

En dag på försommaren 1998 satt jag på Jan-Erik Petterssons kontor på Ordfront och pratade om min Ericssonbiografi, då under forskningsarbete, men som till slut kom ut ett par år senare, till den blygsammaste av ordfrontiga fanfarer… Vi samtalade om Gustaf Ericsson och om bokens upplägg generellt, men specifikt då frågan om hur i hela friden man skriver en icke skönlitterär bok om en nästan helt igenom motbjudande människa (för romanen bjuder ju detta inga större problem, särskilt inte om man är ryss och heter Dostojevskij).

Hur gör man med andra ord för att läsaren inte ska slänga ifrån sig boken halvvägs igenom, i en blandning av äckel och uttråkan? Finns det några exempel på biografier över motbjudande människor på flera nivåer under Hitler och Djingis Khan, så att säga, som bara var motbjudande i all vardaglighet och i största allmänhet, inte i världshistorisk mening? -“Ah,” sa plötsligt Jan-Erik, “då ska du kanske läsa Knut Ahnlunds nyutkomma biografi över Sven Lidman…!”

Ahnlunds biografi är en sådan där bok som inte brukar kallas bok, utan “ett stort arbete”. Allt vad det svenska akademiska geniet har i fråga om intellektuell ansträngning och abstrust tankegods finns med. Den är en av de tegelstenar varmed man bygger sin kanoniska boning. Och ämnet för boken, som jag uppriktigt sagt inte visste särskilt mycket om när jag började läsa, framstod inte bara som den diametrala motsatsen till allt jag tror mig bära inom mig – andligt, litterärt, intellektuellt, etiskt/moraliskt – utan som en av de mest griniga, bortskämda, klemiga, erotomana frimicklarsjälar en skadeglad skapare någonsin låtit se dagens ljus.

Ahnlunds bok är med andra ord ett mästerverk. Jag var stum av beundran, och av en blygsam men ändå kollegial avundsjuka. Hur i hela friden hade han burit sig åt? Nu visade sig Ericssonboken aningen lättare att skriva, eftersom man kunde luckra upp Gustaf Ericssons allmäna otrevlighet med actionsekvenser och miljöskildringar; Ericsson agerade ju statist i praktiskt taget samtliga av nittonhundratalets stora händelser, och det var tacksamt med utvikningar hit och dit. Vad Ahnlund hade producerat var ju (nåt) 800 sidor om ett liv levt i princip enbart i flämtande spirituell upphetsning, ensam på skrivkammaren, och varenda en av dessa 800 sidor är ett litet dödsfall i sig.

Husets modem har gett upp andan, så allt internätande sker på min mobil i ett par dagar framåt.

För första gången har jag börjat titta in i skrymslen och vrår där jag tidigare aldrig satt mitt pekfinger. Jag har hela natthimlen ett par klick härifrån. En ung dam som heter Tanya vill bjuda mig på erotik, men jag är lite tveksam. Jag vet EXAKT var jag är nånstans, lati- och longitudinellt.

Det är androidmobil, och jag måste säga att koordineringen med ens Googlekonto är ganska maffigt. Jag önskar bara jag inte hade så tjocka fingrar. Framtidens människor kommer att evolvera touchscreenfingrar.

Vi lever våra spel: Författaren Andrew O’Hagan äter lunch med Harold Pinter på Cafe Anglais. Pinter fattar ovilja mot kyparens sätt att tala.

Pinter: I’ll have the fish toast with the parmesan custard.
Waiter: No problem.
Pinter: I wasn’t anticipating one.

Att läsa om sina egna texter: Thomas Powers skriver gripande och insiktsfullt om Mark Twains förhållande till hustrun Olivia (“Livy”). Twain berättar om ett gräl Livy haft med en betjänt, vilket Twain inte lagt sig i. Men, skriver Powers:

Twain is listening to it all. He is not working, as he should be, Livy is sure, but sitting on the balcony, smoking and reading. ‘Reading his own books,’ she adds: ‘He is always doing it.’

This aside, in Twain’s view, is not for the servant, but for Livy herself, uttered in a low tone, ‘with shame’. Here Twain’s remarkable breadth of observation stands revealed. He has a sure grasp of everything jostling for precedence in Livy’s mind, her fury and her restraint. She knows Twain reads his own books compulsively, Twain knows she knows, and he knows that knowing it does not really shame Livy: it is one of the things she understands about the writer, she gently disapproves, she worries that it is simply vanity, but it puzzles and touches her as well.