Lennart undrade i en kommentar igår, “Är alltså det mesta förgäves?” Jag tog det för den retoriska fråga jag antar den var avsedd som, och lämnade den därför därhän, hängande som en snickarskjorta på livets svajiga tvättlina.

Idag, till min avsevärda förvåning, tror jag emellertid att jag kan ge frågan ett svar. Och svaret är, “Det verkar inte bättre…”

Rubriken (i pappers-Guardian) säger väl allt: “Only two speakers of Ayapaneco remain alive. Sadly they won’t talk to each other.”

Manuel Segovia (75) vägrar tala med Isidro Velazquez (69), och vice versa, på det språk de själva kallar Nuumte Oote, eller den Sanna Rösten, ett av de många ursprungsspråken som fortfarande överlever, knappt, i Mexiko. Ingen vet om problemet är att de någonsin grälade om någonting, man vet bara att de “aldrig riktigt trivts i varandras sällskap”.

You can say that again… (om än inte på Nuumte Oote).

Segovia kan vara lite “lättretlig” av sig, sägs det, medan Velazquez framstår som mer “stoisk”, han går i alla fall sällan utanför dörren. Och man tänker så klart, ja varför inte… each to his own, och allt det… it’s a free country, och allt det…

Men, ändå… ett “God Jul” i alla fall… det skulle väl inte kostat så jävla mycket… va? gubbar…? nähä…