Det illustrerade fonetiska alfabetet finns att titta på i Independent idag, i alla fall fjorton av dem. En del är rätt lyckade, tycker jag, som U:et för “Uniform” här. Och Y:et för “Yankee”.
Här svävar jag för övrigt i den blå okunnigheten… Hur lyder det svenska fonetiska alfabetet? “Anders, Bertil, Caesar, David…”? … “Alla Bra Charkuterister Dricker Etanol…”?
Nu har man börjat testa japansk mat, rapporteras det lite varstans. Inte en dag för tidigt, om man är göteborgare d’un certain age…
Ölstugan Japan på Haga Östergata var väl inte direkt, vaskamansäja, renommerad för sitt käk. Faktum är att, så till den milda grad orenommerat var käket att uttrycket “japanmat” i göteborgsmun (uttrycket, alltså, inte maten) kom att stå för inte bara oätligt, utan väldigt mycket annat som börjar på “o-” – oacceptabelt, ohyfsat, orakat, otroligt kasst.
Idag finns inte Ölstugan Japan mer. Den har blivit Restaurang Solrosen, “den äldsta rent vegetariska restaurangen i Göteborg”, där man bland annat kan äta lins- och tomatbaserad lasagne för 80:-.
Det går bara att dra en slutsats. The place is jinxed.
Det här kommer väl inte göra mycket för Pressyltas rykte för “hysteriskt vitsande” (minns inte vem som sa det) men denna är faktiskt en jag är rätt stolt över, trots den aire av rättmätig desperation som vilar över excercisen…
Tisdag 1 november 2005 – : – UPOOSFSVIIKOOU-D1
Vi har inte haft några vokabulära övningar på ett tag. Här är då, som ett slags hommage à Red Top:s “Att äta pommes är stort, att äta frites är större”, nämligen: ‘Utländska person- och ortsnamn som funnit sin väg in i kärnsvenska ord och uttryck – del 1’.
Från Londons förorter I: “Klockan är bara Barnet”
Från Londons förorter II: “Allt för våra Barnes skull”
Från fransk litteratur: “Ja, jag säger Daudet…”
Från Holland (till strax utanför Stockholm): “Enschede”
Från fransk konst: “Att tala om vem Manet”
Från italiensk litteratur I: “Vem ska Fo Nobelpriset?”
Från italiensk litteratur II: “Vasaloppet går från Sälen till Moravia Mångsbodarna”
Från Frankrike: “Bry dig inte om honom, han bara dum-Marseille”
Majoriteten av svenska folket: Gudars skymning…
Då skulle du sett dom jag kastade…
[“Majoriteten av svenska folket” var en regelbundet återkommande feature i tidiga Pressylta. Den tog sin inspiration från Myles na gCopaleen och hans “The Plain People of Ireland”, som ständigt avbröt hans kolumner i Irish Times med sunda invändningar och ovidkommande sarkasmer…] [Motsvarigheten till dagens kommentatorer, med andra ord…]
En sak från maj 2008, som är förvånansvärt bra – “förvånansvärt” med tanke på att jag inte alls kommer ihåg att jag skrev den…
Onsdag 28 maj 2008 – : – Det var då, det
Ur bokhyllan häromkvällen nöp jag, lagom inför hundraårsdagen som det råkar sig, ”Dömd tlll döden för Amalthea”, en bok som inte gjorde mer än ett ganska flyktigt, om än sympatiskt, intryck första gången jag läste den, men som nu… hmmm. I allra högsta grad ”hmmm”. I de barskrapade sakfrågorna finns väl inte särskilt mycket att invända, framför allt att dödstraffet var genompolitiskt och stred till och med mot dåtidens lag, eftersom det handlade om dråp, inte mord. Att misären bland de arbetande klasserna – om än inte så mycket i Anton Nilsons egen kulakklass – var desperat vet vi också. I mångas ögon kunde det rättfärdiga en hel del.
Det mest osmakliga, och för vänstern mest komprometterande, är att Anton Nilson i boken kan komma undan med sitt rätt bekväma ”Oj-det-var-inte-meningen” vad gäller engelsmannen som dog (som inte ens bevärdigas med ett namn i boken; en svartfotad scumbag må han ha varit, men hans namn var Walter Close) helt och hållet beror på den enastående vändningen i opinionen som kom bara några år senare och som hållit i sig in i våra (mina) tider. Det är nu vid andra läsningen, många år senare, som man blir tvungen att konstatera att det visserligen är för mycket begärt att en opinion – vilken kant den än hör hemma på – ska vara grundad i skepsis och ambivalens, men att detta samtidigt är just opinionens problem, och inte någon annans.
Anton Nilson som person väcker samma ambivalens i en. Han visar upp så mycket av den hermetiskt tillslutna, militanta självgodhet man ofta ser hos post-facto terrorister (fast det vill han förstås inte bli kallad), och som alltid har nära till ett helt ovidkommande moraliserande: Nilson tackar vid ett tillfälle sin lyckliga stjärna att han beslutade att inte gå till kungs med sin överklagan mot dödsdomen – eftersom det i Haijbyaffären cirka trettio år senare visade sig att kungen var bög! Moraliska skrupler, plötsligt? There’s a time and a place for everything, som man säger häröver.
Eller detta, i själva skuldfrågan: ”Jag, Rosberg och Stern fick bära hela ansvaret för Amalthea-händelsen, och jag och Rosberg skulle med våra liv plikta för den medan Stern skulle sitta i fängelse hela sitt liv. Men det verkliga, det stora ansvaret låg utanför oss, låg på annat håll…”
Och jag tror de flesta av oss, med en ganska trött hand, kan fylla i resten av denna krassa apologi. Det är, på detta och många andra vis, en sorglig bok, och en bok om väldigt längesen. Mycket av vad man tog för beundransvärt har lösts upp i mångtydigheter och motsatser: principfastheten blir en rätt motbjudande samvetslöshet, på lojalitet och kamratskap sitter plötsligt en massa prislappar. Och bland de arbetande klasserna dyker det upp en man med blod på händerna, som säger sig tala för dem.
Enkelriktat åt båda hållen. Som trafiklösning kan man väl kalla den the retarded child of the necessary and the redundant. Den sitter i hörnet av Mallow Street och Featherstone Street i City. Jag har länge tänkt fotografera den för eder vederkvickelse och allmänbildning, men först när jag kommit på vad man kan använda den som metafor för. Idag insåg jag emellertid att loppet är kört, efter cirka tre år av funderande. Jag kommer inte på nånting alls. Alla bidrag mottages med taxamhet.
Jag kan inga vitsar. Pötsligt, idag, får jag höra två. Lika bra att jag förmedlar dem. Ni avgör.
Den första är sann. Gilbert och George promenerar uppför Brick Lane. Ett nytt curry-house har öppnat i vad som brukade vara en offentlig herrtoalett. Den nye innehavaren ler inställsamt mot de båda konstnärerna, och säger: -“Welcome! It’s eat in or take out…!” George ler avmätt och svarar: -“It always was, dear…”
Den andra är inte sann. Hur många feminister behövs det för att skruva i en glödlampa? En. Plus tre, för att starta stödgruppen “Att lära sig handskas med mörker”.
Det här året lever vi igenom fyra datum med bara ettor: 1/1/11, 11/1/11, 1/11/11 samt 11/11/11.
Ta de två sista siffrorna i ditt födelseår och addera den ålder du uppnår i år och resultatet blir 111 – för alla!
I juli år år får vi 5 fredagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Oktober har 5 lördagar, 5 söndagar och 5 måndagar. Detta händer bara vart 823:e år.
Fråga: “Är detta lite spooky, eller vaddå?”
Svar: NEJ, DET ÄR INTE SPOOKY ALLS…! Det är bara spooky om man tycker matematik är spooky! You blatant, spasticated div…!!!
Det här är en SMS-grej som pågår just nu, meningen är att man ska vidarebefordra den här skiten till åtta nya mottagare, så vinner man en hemskt massa pengar under året. Det kallas ‘Moneybags’. Jag litar på att mina läsare – intelligenta, mogna, lätt berusade – motstår frestelsen och raderar allt som har med tramset att göra.
(Å andra sidan – javisst 17! – har jag ju nu vidarebefordrat meddelandet till, ja, minst åtta, så… who knows? Bank details on request.)
De rent tekniska spörsmålen kring kärnkraftens säkerhet, eller de politiska och ekonomiska spörsmålen kring kärnkraftens framtida roll, kan man för ögonblicket lämna därhän medan man betänker det faktum att om kärnkraftsindustrins trovärdighet nu är körd i botten så har den enbart sig själv att skylla. En industri som så till den milda grad byggts upp på mörkläggning, hemlighetshysteri och rena illblåa lögner det senaste halvseklet-plus kommer från och med nu att få tala med väldigt små bokstäver. Michael McCarthy i dagens Independent förklarar varför.
Som ett led i Pressylta Reducii legendariska serviceetos (motto: “If you lived here you’d be home now!”) presenterar vi från och med idag en sporadisk serie med gamla favoriter, framröstade av en berusad men lycklig jury. Detta i akt och mening att underlätta tillvaron för nypåstigna läsare som vill hitta rätt i den guldgruva som är “Pre-Wordpress Archives”. Den första är en vokabulärövning från 23/24 mars 2007.
O(FX)V(X)HH/HS”(TX)” – eller: “Om (författare X) varit (X) hade han/hon skrivit ‘titel X'”.
• Om Mikael Niemi varit DJ på en polsk flodångare
hade han skrivit “Populärmusik från Vistula”
• Om Selma Lagerlöf varit någon som brydde sig om brädupplag när det regnar
hade hon skrivit “Herr Arnes presenningar”
• Om Lars Ahlin varit mer säker på sin sak
hade han skrivit “När”
• Om Jan Fridegård varit Viagranarkoman
hade han skrivit “Träkukars land” (featuring Lars Hård)
(Världslitteraturen, då…?)
• Om Louis-Férdinand Céline varit en grek vid namn Vassos Celiniakoulos
hade han skrivit “Döden på Kreta”
• Om Fjodor Dostojevskij varit en handbollsspelare från Halmstad
hade han skrivit “Drott och straff”
• Om Friedrich Schiller varit mexikan och lagd åt det ångkokta majshållet
hade han skrivit “Tamale und Liebe”
• Om Jean-Paul Sartre varit blyg
hade han skrivit “L’Etre et Le Genant”
Det tyska temat fortsätter i The Guardian hela veckan ut (man ägnar därefter en vecka var åt Frankrike, Spanien och Polen)… Gary Younge skriver om invandringen och rasismen, läsvärt, men han har väl inte så mycket nytt att tillägga egentligen. Tidningen levererar också mer av en (onätad) artighetsnotis om korven: “…from the faintly obscene Thuringian schlongs to the ketchup-smothered currywursts of Berlin.” Dagens hålslagna myt handlar om de tyska nudistpundarna.
Till sist, språkparanoian… Tyskan, påstår Verein Deutsche Sprache, håller på att bli ett marginaliserat språk på grund av hotet från anglicismerna (ni minns zu leaken?). Bullshit, svarar rivalerna i Gesellschaft für deutsche Sprache, och det med visst fog syns det mig. Argumenten från VDS (“Vårt språk är ett uttryck för vår kultur…”) låter rätt så ängsliga och ihåliga… Oder was?
