Min nya upptäckt, Leonard Podolak… Jag har inte ens brytt mig om att titta på avsnitt 1,2 och 4, för jag är redan så upphetsad av 3:an…
Och lyssna, dessutom: det här är seriously sweet clawhammer banjo inunder alltihop… nåt för specialisterna…
“Kim Philby dog desillusionerad med kommunismen,” uppger hans änka Rufina Pukhova i en nylig intervju. Quelle surprise, tänker man, och fortsätter läsa om ett liv levt i exilens allra yttersta ensamhet.
Bara två glas konjak, sen får Rufina gömma flaskan. De ska gå på vinterpromenad men hittar inte hennes ena stövel, tills Philby kommer ihåg att han gömt den, så att hon inte ska kunna lämna honom.
Han drack för att ta livet av sig, säger Rufina. -“Men han blev aldrig aggressiv”.
[Här är förresten en relaterad Pressyltapost från augusti 2009. It all connects…]
För första – men förhoppningsvis inte sista – gången förekommer Utsiktens BK i en main feature i The Guardian. Det är inte utan att a sprinkling of glamour dust därmed också faller över alla dom av oss som kallar Majvallen hemma och Ruddalen borta. Att det sedan handlar mest om Anton Hysén är liksom mindre relevant.
Man får väl också hoppas att det inte är sista gången vi hör från Thelma Lingonblad: “Anton Hysén har satt Utsikten på kartan,” uppger hon, och återgår till tombolan. Och om ni kunde se mig nu skulle ni kanske skymtat en tår i ena ögonvrån. Sverige har inte känts närmare på åratals, jag lovar.
Enligt både statistiken och min digra bloggerfarenhet finns det få saker som engagerar mina läsare mer än (1) mat, (2) populärmusik, och (3) fest…
“En matnostalgikers bekännelser” från oktober 2009 åstadkom kanske inte den största kommentarsmängden, men bidragen var å andra sidan mycket djupt kända. “Musikaliska mardrömmar (4)” från februari 2010 – om Die Westfälische Nachtigallen sjungande ‘Seemann, lass das Träumen…” – fick likadant känslorna att tsunamisera sig mot förnuftets och den gods smakens vågbrytare… Och så fort man viskar ordet “partaj” … ja, här kommer gänget rusande med 140 unika hits på Statcounter…
Gud, vad ni är ytliga…
Det är i stort sett bara jag och Bengt O som håller diskussionen på ett någorlunda seriöst plan numera.
Einstein, Moxart och Michelangelo alla genier men hur blev de sådana? Är det något de föddes till eller kan vem som helst bli ett geni?
Vetenskapens värld 28/3 kl 20.00 i SVT2
Ja, en sak är väl klar, och det är att Moxart varken föddes till det eller blev det. Eller ja, det är ju klart möjligt att han var, problemet är bara att vi andra aldrig fick reda på det. Moxart kanske var den som Gregori Perelman alltid ville vara: den som löser Poincarés conjecture, och som världen gratulerar med en avmätt gest och kommentaren, “Bra gjort, grabben…! Va ere på teve i kväll, då…?”
“Kan vem som helst bli ett geni?” Det är en vacker och demokratisk tanke. Men jag tittar också på mig själv och tänker, -“Endast i undantagsfall…”
Några diskussionspunkter följer. Alla tankar och uppslag välkomna.
* Tid och datum: Jag skulle föredra en fredag, snarare än lördag, och tycker ett par veckor behövs för planering. Vad sägs om fredag 8 april 2011 från klockan 20:00 GMT (en timma senare i Sverige) ända fram tills gryningen… Ingen fest får ju sluta med annat än att vi ser solen gå upp över, tja, vart vi nu hamnat vid det laget… Örebro… Göteborg… Zagreb… Wien… Vellinge…
*The A-list is the only list: Jag insåg snart att jag möjligtvis trampade några på tårna genom att inte nämna dem i den där lilla tänkta interiören jag inkluderade i förra posten. Inte minst att jag gärna vill se Lennart bustin’ some serious moves på dansgolvet… Självklart är det så att alla som läser Pressylta någorlunda regelbundet, vare sig man brukar kommentera eller ej, är välkomna. Full anonymitet tycker jag vi ska undvika; ett förnamn räcker om man inte gett sig tillkänna förut. (Men jag är öppen för förslag om detta). Vad gäller gatecrashers och security så har jag redan anlitat min vän Tony the Juice, som tar med sig några av sina, ähm, business associates och sköter inträdet.
* The space: Min tanke är alltså att använda kommentarsfältet. Enkelt, smärtfritt. Fast idealiskt – och kanske i framtiden, om detta blir återkommande – borde man kanske utnyttja sånt där som IRC eller andra chattfunktioner där man dels har ett gemensamt space – allrummet, liksom – och dels möjligeheten att smyga iväg på tu (eller tre, för den delen) mans hand för… privatsamtal.
* The music: Idealet, återigen, vore väl att jag, eller någon musikaliskt mer vidsynt (=yngre), sätter ihop en playlist på Spotify, som alla knäpper på på samma gång! Jag vet inte. Har alla Spotify, för det första? Går det att greja med YouTube? Gärna mer input här.
* Övrigt: Att festen kommer att bli “bevarad” i textarkiviskt hänseende är ju klart. Men hur gör vi med foton, denna högväsentliga del av allt riktigt festande? Det måste ju finnas bildbesvis på allt det pinsamma som händer under partajet… Kanske alla måste ta ett foto på sig själv (och eventuella medfestande) och skicka till mig att publicera ett urval av dagen efter?
Som sagt, allt tankegods emottages med taxamhet.
Så här är planen. Jag skulle vilja anordna en fest på Pressylta. Ett partaj, en lördagkväll kanske. Vi bestämmer ett datum, och en tidpunkt. Vi tar lite snygga kläder på oss, tar med en flarra australiensiskt cabernet, jag fixar musiken via youTube, vi träffas i kommentarsfältet… Vad säger ni?
Jag kan se det nu… Bengt O bjuder upp Bodil till dans, medan Karin och Thomas Nydahl har ett intensivt samtal om bokförläggare, Thomas E och jag pratar göteborgsk korv, medan Henrik och Lars H och jag (på en kant) startar en doo-wopkör i köket, allt medan Fredrik … och Malou … och Rasmus … som med alla bra fester: det här kan sluta hur som helst! Det kommer Joan Baez på youTube och alla tjejerna blir sentimentala, särskilt Gabrielle. Det kommer Santana på youTube och alla killarna tror dom kan dansa, särskilt jag.
Kan det här fixas? En virtuell fest? Kanske nån gång i påsk?
PS Det var ingen direkt namecheck ovan, många står onämnda men är förstås självskrivna.
Det visar sig att jag inte kan kommentera på min egen blogg från mobilen…
Skulle svarat på Bodils kommentar om Joan Baez, men rubriken gjorde att Content Lock smälldes på! Ord med fyra bokstäver är barnförbjudna! “Barn” till exempel…
Sheeesh…
UPPDATERING: Det lite konstiga är att samma sak inte hände på en iPhone med samma mobilleverantör (T Mobile). Hur som helst, jag kan inte komma på nån annan anledning till att det hände än att “four-letter word” är ett “four-letter word” i T Mobiles varningssystem för eventuella inkommande oanständigheter. Särskilt om det står i närheten av ordet “love”. Snacka om metakorkat!
Historikern Mark Mazower påminner om att det är 100 år sen det allra första bombanfallet med flyg skedde. Gissa var…? Här.
Tyvärr har jag aldrig hört Dylan själv sjunga den, vet inte ens om nåt sånt existerar. Men sången “tillhör” sedan länge Joan Baez, och som veteranerna bland er vet är JB inte en favorit (tycker bara inte om rösten). Det är dock en extremt välkomponerad sång, till och med för att vara Dylan, som kan sina sångtextiga strukturer. (Och texten: “…and it is very, very weird indeed / to hear words like forever plead…”)
Hur som helst, här är en underlig version av den. Den kommer från ett teveprogram från 1970-talet, när en av mina idoler Earl Scruggs åker runt bland folk och spelar musik (bland andra Dylan själv). Men här sitter Earl och hans extrembegåvade son Randy Scruggs med Baez i hennes vardagsrum och kör igenom en vardagsversion av sången. (Kolla bland annat Randys solo, det är inget märkvärdigt alls, men därför så mycket mer imponerande: enkelt och smärtfritt…)
Det underliga med versionen är ju då (ju) den spanska översättningen… helt underbar, helt korrekt (vad jag kan se), och helt nonsens! En av de mest lyckade kulturkrockar jag känner! Klicka och njut!
