Det är naturligtvis inte rättvist att beskylla äpplet för att inte vara päron, men man kan trots det jämföra deras ‘frukthet’ (det här kommer att bli djupt, ni är med på det…?).
Att jämföra Gary Moores insats på ‘The Thrill is Gone’ ihop med B.B. King (se klippet häromdan) med Princes legendariska solo på ‘My Guitar Gently Weeps’ ihop med George H. och grabbarna (det börjar c:a 3 min in) är ändå lärorikt. (Ignorera den fåniga titeln på klippet)
Det pekar nämligen på de huvudsakliga, rent tekniska (inte genremässiga) skillnaderna mellan bra och briljant sologitarrspel. Det första är precision: till skillnad från vad som (uppenbart) är fallet med GM, har jag efter två spelningar inte hört en enda bum note i Princes insats.
Det andra är register, både vad gäller pitch och tonalitet. Kort sagt, hur ofta färdas GM:s vänstra hand norr om femte bandet? Ungefär lika ofta som jag äter brunt ris.
Det handlar självklart inte om att utnyttja hela greppbrädan bara för nyttjandets skull, utan för att undersöka vad olika toner både i bas och diskant, i volym och styrka, kan tillföra ett solo som gitarristen ifråga uppenbart har tänkt igenom innan han ställer upp. I mina öron spelar GM på rutin, visserligen rutin med slips på, eftersom han spelar med en legendar. men rutin ändå.
Prince, däremot, har som vanligt planerat det här solot ner i minsta detalj, inte bara som orkestrering (lysande) utan som spektakel (helt rajtan-tajtan!).
Nästa lektion i Gitarrskolan: “Jørgen Ingmann och Det Eviga”
