Det är alltid bra när cricket uppmärksammas i sammanhang där sporten kanske inte alltid känner sig så hemma, som med SvD:s artikel igår. Kan det få fler intresserade, så är det bara att välkomna.

Nu ska man kanske inte gnälla över småfel och missuppfattningar i såna här sammanhang, men på två områden känner jag mig kallad, om inte annat så för att texten stryker slentrianuppfattningarna så envetet medhårs…

Det första är att cricket är fullt med tomma, dvs. betydelselösa, ritualer. Tomma är dom egentligen bara om man inte vet vad de innehåller. Några exempel.

“…lagkaptenerna [har] undersökt gräset för att göra en högst ovetenskaplig analys av huruvida det är fördelaktigt att slå först eller sist.” Ovetenskaplig är den långt ifrån. Det är en i högsta grad faktabaserad undersökning man gör, eftersom det handlar om hur en i princip död boll kommer att studsa på the wicket. Det är ju t.ex. ingen (ovetenskaplig)  hemlighet att en boll studsar bättre på hård yta än på en mjuk.

“…reglerna är jättekrångliga.” I själva verket är reglerna rätt lätta (se min gamla grundtext [pdf] om just detta). Vad som är svårt för nybörjare som oss är i stället alla taktiska manövrer, särskilt ifråga om problemkomplexet  höger/vänster-kast och -slag, snabbheten i kasten, och vilka ‘field placings’ man därför använder sig av.

“Därefter innebär varje moment nya ceremonier: att gnugga bollen mot byxorna innan man kastar…”. Det är ingen ceremoni, det är grundläggande aerodynamik. Ju blankare och slätare ena bollhalvan är, desto mer skruvar sig bollen, särskilt i fuktig luft.

“På planen är tempot lågt…” Det är väldigt vanligt att blanda ihop långsamt tempo med händelselöshet, när vi utomstående tittar på cricket. De är två skilda saker.

Und so weiter. Det andra området jag tycker man kan anmärka på är slentrianuppfattningen att cricket är en utpräglad överklassport. Det engelska klassamhället är alltid mer komplicerat än man tror. Cricket delar med boxning och hästkapplöpning den egenheten att överklass och underklass alltid spelat tillsammans. Det fanns på herrgårdarna nämligen inte tillräckligt med grevar och baroner för att få ihop ett lag, så trädgårdsmästaren, kalfaktorn och butlern fick också rycka in.

Den här spänningen mellan “gentlemen and players” har funnits genom hela cricketens historia. Den fick kanske sin mest episka gestaltning i dramat mellan sprätten Douglas Jardine och gruvarbetaren Harold Larwood under den beryktade Bodylineserien i Australien 1933 (jag skrev f.ö. om detta, och om cricket i allmänhet i Allt om Böcker 5/6 1984). Missar man den dualiteten i cricketens sociala – och politiska – väsen, så har man liksom bara berättat halva historien.